Israels avfall. – Nr 1 · Den tredje ängelns budskap – 1897

TAM1897 Q1 33.6Predikan hållen söndagskvällen den 7 mars 1897 Tryckt i General Conference Bulletin, första kvartalet 1897, vol. 2, nr 1, s. 33–40.

TAM1897 Q1 33.7I lektionen häromkvällen sade jag att jag fram till nyligen aldrig hade sett ett exemplar av de tio budorden, utgivet av sjundedagsadventisterna, utanför Bibeln, som var sådana som Gud uttalade dem. Jag är glad att tiden nu har kommit då sjundedagsadventisterna kan få ett exemplar av Guds lag så som Gud gav den. Jag är glad över att broder Howe har gett ut exemplar av Guds lag, så som Gud gav den. Och låt oss nu inte längre utsätta oss för samma anklagelse som andra, att vi utelämnar delar av Guds lag när vi talar inför folket.

TAM1897 Q1 33.8Man kan tydligt se att den man som först spred den version av Guds lag som nästan alla andra använder var egyptier. Där står det: ”Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” Men han sade till sig själv: ”Det gäller inte mig, och inte heller någon som lever i dag; för vi har aldrig förts ut ur Egypten. Det gällde bara judarna.” Han utelämnade därför den delen och tryckte resten av lagen, och presenterade därmed för världen en förvanskad version av den lag som Herren själv gav. Han fick det därmed att framstå som om det enda dokument som Herren någonsin talade från himlen började utan att ange vem som var dess författare, utan att ens presentera honom, utan inleddes bara på ett rakt och obestämt sätt: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” Frågan kan mycket väl genast uppstå: Vem i hela världen är du? Vem är det som talar? Jo, när lagen tas som den gavs, berättar Gud vem det är som talar. ”Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” Det är han som talar; du ska inte ha några andra gudar framför mig, ”som kan förlösa dig ur Egyptens träldom.”

TAM1897 Q1 33.9En annan tanke är viktig just här: När lagen trycks utan den inledning som Herren själv talade, vilket vanligtvis är fallet på planscher och kort, anses det nödvändigt att placera orden ”Guds lag” i början av den. Detta visar att människor inser nödvändigheten av att det ska finnas någon form av intyg om vems lag det är, och vem det är som uttalar dessa bud. Och eftersom de ser denna nödvändighet, sätter människor i början av Guds lag sitt intyg om att det är Guds lag.

TAM1897 Q1 33.10Men om de bara skulle trycka lagen så som Herren gav den, skulle de ha Herrens eget intyg på att det är Guds lag och att det är han själv som uttalar dessa bud. Han säger: ”Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” osv. Och när människor kan ha Herrens eget intyg om att det är hans lag, kommer det säkerligen inte att finnas något behov av någon människas intyg om att det är Guds lag.

TAM1897 Q1 33.11Och är inte Herrens intyg om att detta är hans lag bättre än någon människas intyg eller alla människors intyg tillsammans? Och när människor utelämnar Herrens eget intyg om att detta är hans lag och sätter in sitt eget intyg där, kan det då finnas något tydligare exempel på att människor sätter sig själva i Guds ställe? Åh, låt oss lägga bort detta högmodiga, klumpiga verk; och låt oss ta den heliga lagen så som dess helige Upphovsman talade och skrev den! ”Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” Amen. Må det vara så.

TAM1897 Q1 33.12Eftersom allt vad Herren talade finns där, framställer Guds lag då både Förlossaren och Skaparen för världen. Den säger då till alla människor att han som är lagens upphovsman, han som kallar människan att följa den, är både Förlossare och Skapare. Detta framgår av lagen själv. Och när de utelämnar den del som uppenbarar Förlossaren, är det inte konstigt att de är villiga och redo att utelämna den del som uppenbarar människans Skapare. Satan har alltid velat bli av med lagen och dölja dess betydelse för människorna. Han började med att utelämna Förlossaren ur den; och nu slutar han med att utelämna Skaparen ur den. Men Herren vill att vi ska veta att det är han som befriade oss från Egypten, så att vi ska kunna se både Förlossaren och Skaparen i den lag som han gav människan.

TAM1897 Q1 34.1En annan sak. När ni och jag kan se – och faktiskt ser – att Israel, när de drog in i landet, inte alls gick in i det land som Herren avsett för dem, utan helt och hållet missade det, kan vi förstå hur besviken Mose var över att inte få gå dit. När det nu framstår, som det gör för vissa människor, att Israel gick in i det land som Herren hade förberett för dem, och att det var precis dit Herren ville föra dem, och man sedan ser att Mose dog och gick till himlen, säger de att Mose trots allt fick det bästa av avtalet; och att det inte var någon större besvikelse att ta honom ut ur landet och föra honom till himlen.

TAM1897 Q1 34.2Men när vi förstår att Herren ville föra honom in i sin heliga boning, till den plats han hade skapat åt sig själv att bo i, till den helgedom som hans händer hade upprättat; då kan vi se hur det var en besvikelse även för Mose att dö och komma till himlen utan att ha gått in i det landet. När han insåg att det var hans synd som hade bidragit till att hålla dem borta från det välsignade löfteslandet; när han insåg att Israel hade gått miste om det som Herren hade avsett för dem: när han såg det härliga landet, som han gjorde från Nebos topp, och tvingades begrunda de långa tidsåldrarna av vandring, av avfall och av svårigheter, som Guds sak och folk skulle gå igenom, och insåg att han till och med hade en liten del i att orsaka den långa vandringen; är det lätt att förstå vilken svår besvikelse det var för honom att inte få komma in i det landet utan att dö – även om han fördes till himlen från graven.

TAM1897 Q1 34.3En annan text, om det nu behövs någon för att fastställa det faktum att Israel inte kom ut ur Egypten så länge de befann sig i öknen, återfinns i Josuas bok. Ni minns väl avsnittet – efter att de hade korsat Jordanfloden blev de omskurna – där det står skrivet: ”I dag har jag avvältrat från eder Egyptens smälek.” Ni förstår, de människor som lämnade Egypten kom aldrig ut ur Egypten förrän de hade korsat Jordanfloden; för först då togs Egyptens skam bort. Då var de alla omvända människor. Hela det folket korsade Jordanfloden genom tro. Det var ett folk som trodde på Gud, och det fanns varken en avvikande röst eller en tvivlande tanke – då var de ute ur Egypten. Så ser ni att det är helt uppenbart att det andliga Egypten är Bibelns bokstavliga Egypten.

TAM1897 Q1 34.4Nu slår vi upp kvällens text. Det är 4 Mosebok 23:9. Jag börjar läsa från den sjunde versen. Det är Bileam som profeterar för Balak, kungen av Moab.

TAM1897 Q1 34.5Då hör han upp sin röst och kvad: Från Aram hämtade mig Balak, från österns berg Moabs konung: Kom och förbanna åt mig Jakob, kom och tala ofärd över Israel. Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar, och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över? Från klippornas topp ser jag ju honom, och från höjderna skådar jag honom: se, det är ett folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.

TAM1897 Q1 34.6Denna text riktas till oss här i kväll. Detta är den nuvarande sanningen. Detta var Guds uttryckliga vilja beträffande sitt folk när de befann sig vid gränsen till det land dit han ville föra dem, efter att han hade kallat dem ut ur Egyptens land. De hade vandrat i öknen i fyrtio år och hade nu kommit till landets gräns. Och detta är hans vilja beträffande dem, att de ska bo för sig själva och inte räknas bland folken.

TAM1897 Q1 34.7Den grundläggande anledningen till detta, eller, bättre sagt, en av anledningarna, kommer ni att förstå genom att slå upp sjunde kapitlet i Apostlagärningarna. Stefan talade den dagen och berättade att Herren förde folket ut ur Egypten, ur träldomens land, med under och tecken, och i verserna 37 och 38 finner ni dessa ord; i vers 38 finns just det avsnittet:—

TAM1897 Q1 34.8Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.' Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder.

TAM1897 Q1 34.9Vad var då Israel i öknen? – Församlingen. Vad skulle det vara när de hade korsat floden och kommit in i landet? – Församlingen. Vad var det för budskap annat än att det skulle finnas en åtskillnad mellan kyrka och stat? – Precis som när Herren förde Abraham ut ur det landet lärde han världen om åtskillnaden mellan kyrka och stat, och precis som han genom Abraham visade att åtskillnaden mellan kyrka och stat måste börja i individens hjärta.

TAM1897 Q1 34.10Om jag inte i mitt hjärta är åtskild från staten, kommer det att råda en förening mellan kyrkan och staten var jag än befinner mig. Och så, även om jag inte innehar något ämbete i staten eller kandiderar till något ämbete där, kommer jag att vara en politiker i församlingen; och jag kommer att kandidera till ämbeten där och dra i trådarna där. Så att om en människa inte i sitt hjärta är åtskild från staten, men ändå tillhör församlingen, vore det bättre för henne att delta i världens politik och vara politiker där, än att föra in sin politik i församlingen.

TAM1897 Q1 34.11När Herren kallade Abraham sade han alltså först och främst: ”Gå ut ur ditt land.” Och nu när Abraham har vuxit och blivit församlingen, och den församlingen står i begrepp att träda in i Herrens särskilda tjänst inför nationerna, förklarar han att den församlingen inte ska räknas bland nationerna; de ska bo för sig själva. Ni kan se hur Herren ville att folket skulle hålla fast vid detta, eftersom han visste vad nationerna var; och han visste hur nationerna hade nått det tillståndet. Han ville att hans församling skulle bo för sig själv, inte ha någon annan härskare än honom själv, ingen annan lag än hans lag, ingen annan lagstiftning av något slag än Herrens ord, ingen annan regering än Herrens.

TAM1897 Q1 35.1Gud avsåg, när han förde dem in i landet, att vara församlingens huvud. Jesus Kristus var förstås församlingens huvud, precis lika verkligt som han är nu. Ni vet från de lektioner vi har studerat hur folket hamnade i kungadömet, monarkin och så vidare; det skedde genom att de avvek från honom, genom att de underlät att erkänna Gud som sin ende härskare och hans lag som den enda lagen. De blev avgudadyrkare och förlorade därmed Guds styre över sig själva och kraften i hans lag över dem; och eftersom de hade skiljt sig från Gud, måste det finnas en regering bland dem för att tillfredsställa ambitionen hos dem som ville härska över sina medmänniskor och för att skydda dem från sig själva i deras vildhet, på grund av att de hade avvikit från Gud.

TAM1897 Q1 35.2Men Herren avskilde Israel från alla folk och regeringar, till sig själv. Herren började nu med Israel precis där han började med Abraham, nämligen att avskilja dem från kungarna och härskarna runt omkring dem, från alla slags jordiska regeringar i deras omgivning. Han ville att hans folk skulle bo för sig själva och inte vara sådana att de kunde räknas till någon av nationerna, så att när nationerna såg på dem skulle de inse att Israel inte kunde räknas till deras sort.

TAM1897 Q1 35.3Han ville att Israel skulle framstå så tydligt inför världen – och detta skulle skilja dem från alla andra nationer – att alla nationer som såg på dem skulle säga: ”Det där är unikt; det är inte den typ av styre som vi har. De har ingen kung; var och en verkar klara sig utan någon härskare.” Och de skulle börja undra över detta; de skulle säga: ”Vad är orsaken till detta? Hur kommer det sig att ni klarar er utan hela denna apparat med en kung, arméer, skatter och alla dessa saker som vi måste utstå?” Svaret skulle vara: ”Jo, Gud är vår kung. Och det kostar inte ens i närheten av lika mycket att driva hans styre som ert; för vi har inte samma problem som ni har. Ja; vi har inga skatter, och han är så god att vi gärna ger honom allt vi har, för att stödja och sprida välsignelserna från hans styre.”

TAM1897 Q1 35.4Och när hans folk skulle berätta detta för hedningarna, skulle hedningarna säga: ”Sannerligen, detta folk är ett klokt och förståndigt folk; och vilket folk på jorden är så stort, som har så kloka och goda domar som hela denna lag? Och vilket folk har Gud så nära sig som Herren, din Gud, är, i allt det vi ber honom om?” Det var vad Herren avsåg. Och han sade att Israel ”bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.” Han avsåg att lära hela världen om åtskillnaden mellan kyrka och stat, inte bara inom församlingen, utan även bland folken, såväl vad gäller staterna som vad gäller församlingen själv.

TAM1897 Q1 35.5Titta bara här i Skriften, så kommer ni att se det. 5 Mosebok 4. Några få verser berättar allt det som jag har skisserat. Från och med den första versen till och med den åttonde:—

TAM1897 Q1 35.6Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, vill giva eder. I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder Guds, bud, som jag giver eder. I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man som följde efter Baal-Peor. Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu i dag. Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud, har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.» Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger eder?

TAM1897 Q1 35.7Fanns det då något utrymme för att stifta någon form av lag eller lagstiftning bland Israel? – ”I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån.” De skulle göra just det. Alla deras lagar var redan utformade för dem. Deras lagstiftning var fullbordad och fullkomlig; och så länge de hade den behövde de ingen annan, och så snart det hände att de behövde en annan, var det i sig ett bevis på att de hade övergivit Gud.

TAM1897 Q1 35.8Så länge de behövde någon form av lagstiftning, på egen hand, bland sig själva, var det ett bevis på att de hade övergivit Gud, att hans lag inte längre räckte för dem och att hans styre inte längre var tillräckligt för dem. Det är precis så det är med alla övriga hedningar. Så är det med alla nationer. Det är så de blev hedningar. Och ni vet att Israel gick samma väg. De glömde Gud och gav sig in i avgudadyrkan, och sade sedan: ”Vi måste ha en kung, så att vi kan bli som alla nationer.” Men glöm inte att de var tvungna att förkasta Gud innan de kunde få en kung; och genom att förkasta Gud, för att de skulle kunna bli som nationerna, som hedningarna – det är den bokstavliga tanken – genom att förkasta Gud för att de skulle kunna bli som nationerna, blev de som de nationer som förkastade Gud. Detta vet ni genom hela den efterföljande historien.

TAM1897 Q1 35.9Det är därför helt uppenbart att det inte är Guds vilja, det ligger inte i hans folks intresse, att de ska vara som nationerna. Det är inte Guds vilja, det är inte till folkets bästa, att de ska ha någon form av styre som liknar de nationer som omger dem. Ni vet att dessa inte uppstod genom att man följde Gud, utan de uppstod genom avfall. Av allt detta framgår det helt klart att Gud inte avsåg att hans folk skulle inrätta en egen regering bland sig själva.

TAM1897 Q1 36.1Herren avsåg inte att de skulle inrätta en regering lik den hos de omgivande nationerna. När han säger: ”I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån”, kan ni se att han därmed uteslöt dem från all lagstiftning av något slag, från varje skugga av lagstiftning av vilket slag det än må vara, och därmed förbjöd dem att någonsin inrätta någon form av regering bland sig själva.

TAM1897 Q1 36.2Och av detta framgår det helt klart att när de kände behov av någon form av styre bland sig själva, där de måste ha andra lagar och härskare än Gud, var det i sig ett tydligt bevis på att de hade glömt Gud; att de hade vänt sig bort från honom; att hans styre inte räckte; att hans makt inte vilade över dem för att hålla dem kvar, och att de därför måste skapa och upprätta någon form av eget styre för att skydda sig själva från sig själva.

TAM1897 Q1 36.3Således ser ni att det inte var enligt Herrens vilja att hans folk, som bodde för sig själva, skulle ha en egen regering bland sig. Det var inte hans vilja att de skulle bo bland nationerna och ha en regering som nationerna; ty när de skulle åta sig att skapa en egen regering för att styra sig själva bland sig, skulle det vara precis som nationernas regeringar, eftersom de alla var mänskliga, och mänskligheten är likadan överallt. Så när Israel gav sig i kast med att inrätta en regering för att styra sig själva, liknade den de omkringliggande, och det kunde inte bli på något annat sätt. Den var hednisk. Och den kommer alltid att vara hednisk varhelst man försöker sig på den.

TAM1897 Q1 36.4”I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder Guds, bud, som jag giver eder.” Gud avser att hans bud, hans lag, hans styre, ska vara tillräckligt för hans folk. Och det är tillräckligt för hans folk. Det är avgjort. Det kommer alltid att vara tillräckligt för hans folk. Men det är inte tillräckligt för dem som inte har det; det är inte tillräckligt för dem som skiljer sig från Gud och från hans lag och styre. Hans styre är alltså inte tillräckligt för dem, eftersom de inte har det; och om de då skapar ett eget, är det precis som hedningarnas.

TAM1897 Q1 36.5I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man som följde efter Baal-Peor. Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu i dag. Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud, har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk.

TAM1897 Q1 36.6”det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk.” Inte bara i mina ögon; utan gör detta, så kommer alla folk, hedningarna, att säga att ni är visa. Folken, hedningarna, kommer att säga att ni har gott omdöme.

TAM1897 Q1 36.7Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud, har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning. I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.» Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger eder? Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och dina barnbarn: vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid Horeb.

TAM1897 Q1 36.8Glöm inte vad ni har sett och hört, men glöm framför allt inte vad ni hörde när ni stod framför Horeb den dagen. Vad hörde de? – Åh, Guds lag; Guds bud och Jesu tro hörde de den dagen; en röst från himlen förkunnade förlossning och skapelse, för att människorna inte skulle synda. Men Israel glömde Gud och blev avgudadyrkare och sade: ”Gör oss en kung; gör oss en kung, liksom alla andra folk.” Men om den tiden, då de ännu var obesmittade, sade Herren senare (Psaltaren 81:13–16):—

TAM1897 Q1 36.9”O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar! Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner. De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen. Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.”

TAM1897 Q1 36.10Nu säger Herren om oss att han har befriat oss från mörkrets makt och fört oss in i sin älskade Sons rike. Guds rike är åter upprättat bland hans folk, och ”Guds rike är inom er”, och det finns bland er genom att det finns inom var och en och alla. Nu är alltså Guds rike ett fullkomligt rike, eftersom kungen är en fullkomlig kung och eftersom lagen i det riket är en fullkomlig lag. Räcker då en fullkomlig kung, en fullkomlig lag och ett fullkomligt rike för er? Gör det det? Räcker det för en människa? – O ja, förvisso! Bör det räcka för en människa?

TAM1897 Q1 36.11Och om allt detta inte räcker för en människa, ligger då problemet hos riket eller hos människan? – Ni vet att problemet endast kan ligga hos människan. Men anta att människan bekänner sig vara kristen. Ligger problemet fortfarande hos människan eller hos riket?

TAM1897 Q1 36.12(Röster) Hos människan.

TAM1897 Q1 36.13Anta att han bekänner sig vara sjundedagsadventist, och att Guds rike inte räcker för honom; anta att ni samlar en skara av dem, och att Guds rike inte räcker för dem, utan att de måste ha ett eget rike, ett annat rike; de måste inrätta en regering, måste beskatta sig själva, välja ut härskare bland sig själva för att styra sig själva; är de Guds barn? Räcker Guds fullkomliga rike för dem? Tillhör de Guds regering? Räcker Guds regering för dem? Finns Guds rike i dem? Gör det det? Hur kan det vara så, när det fullkomliga riket, den fullkomlige kungen och den fullkomliga lagen inte räcker för dem?

TAM1897 Q1 37.1Ni ser alltså att åtskillnaden mellan kyrka och stat, även bland sjundedagsadventisterna, börjar i hjärtat; och den måste börja där hos varje människa, överallt, annars kan det inte finnas någon åtskillnad mellan kyrka och stat där han befinner sig. Om ingen människa under 300-talet, i Romarriket, hade haft en förening av kyrka och stat i sitt eget hjärta, skulle det inte ha bildats något påvedöme under 300-talet. Om han endast hade haft församlingen, enbart församlingen, i sitt hjärta, och inget av staten, ingen av statens principer, bara församlingen – Gud, hans rike, hans lag, hans rättfärdighet, han ensam som härskade där – skulle det då någonsin ha kunnat finnas ett påvedöme?

TAM1897 Q1 37.2(Röster) Nej.

TAM1897 Q1 37.3Vad är då det som det alltid är väsentligt att undvika? – Varje förening mellan kyrka och stat i hjärtat. Vad är då det enda säkra skyddet mot ett påvedöme? – Det är att älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt sinne och av all sin kraft. Det är att ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus”. Det är att vända ryggen åt Egypten. Det är att ”bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.”

TAM1897 Q1 37.4Jag läser nu ur ”Empires of the Bible”, från sidan 152 och framåt, några citat som jag infogat där från ”Patriarker och profeter”, tillsammans med bibelställen, just om detta sammanhang. Först läser jag några av mina egna ord; men jag ska säga er när jag läser orden från ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 37.5”se, det är ett folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.” Herren hade aldrig för avsikt att hans folk skulle bilda ett kungarike, en stat eller en regering, likt folken i denna värld. De skulle inte vara som nationerna omkring dem. De skulle vara avskilda åt Gud ”framför alla andra folk på jorden.” ”det är ett folk som … icke anser sig likt andra folkslag.”

TAM1897 Q1 37.6Om jag nu betraktar mig själv som tillhörande staten Tyskland, räknar jag då mig själv till nationerna? Om jag betraktar mig själv som tillhörande den engelska regeringen, som en del av den, en lojal och patriotisk medborgare som skulle kämpa för flaggan, räknar jag då mig själv till nationerna? Och om jag kämpar för den flaggan, min flagga, min brittiska flagga, och min sjundedagsadventistiske broder här tillhör Förenta staterna och är lojal och patriotisk, och de två nationerna hamnar i krig, och han måste avvärja invasioner, och det uppstår en konflikt, då står jag på ena sidan och min broder på den andra, och broder kämpar mot broder. Har Gud föreskrivit detta? – Ni vet att han inte har det. Menade han då någonsin något när han sade att folket ska bo för sig själv och inte räknas bland nationerna?

TAM1897 Q1 37.7Jag läser vidare lite i min egen skrift ”Empires of the Bible”: – Deras regering skulle vara en ren och skär teokrati – Gud deras ende kung, deras ende härskare, deras ende lagstiftare. Det var i sanning en församlingsorganisation, som började med upprättandet av ”församlingen i öknen”, och skulle vara skild från varje tanke på en stat. Det system som bildades i öknen genom Mose och fortsatte i Kanaan genom Josua var avsett att vara evigt.

TAM1897 Q1 37.8Nu läser jag ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 37.9Israels styre sköttes i Jehovas namn och med hans auktoritet. Moses, de sjuttio äldstes, härskarnas och domarnas uppgift var helt enkelt att se till att de lagar som Gud hade gett efterlevdes. De hade ingen befogenhet att stifta lagar för nationen.

TAM1897 Q1 37.10Vem hade ingen befogenhet att stifta lagar för nationen?

TAM1897 Q1 37.11(Röster) Församlingen.

TAM1897 Q1 37.12Hur många utgjorde församlingen? Omfattade den en, eller två, eller tio, eller tolv, eller kanske femtio? – Ja. Hade de då, eller någon av dem, någon befogenhet att stifta lagar för de övriga, eller ens för sig själva? – Det hade de inte.

TAM1897 Q1 37.13Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra fäders Gud, vill giva eder. I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I skolen icke taga något därifrån.

TAM1897 Q1 37.14Nu citerar jag återigen ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 37.15Detta var, och förblev, villkoret för Israels existens som nation.

TAM1897 Q1 37.16När Israel sedan avvek från detta och tog steget att bilda ett kungarike och bli som de andra nationerna, vad innebar det då? – Förlusten av existensen. Glöm inte det.

TAM1897 Q1 37.17Nu följer ett annat stycke som jag har skrivit och som jag vill upprepa här:—

TAM1897 Q1 37.18Principerna för Israels styre var uteslutande de som gäller för en ren teokrati. I vilket styre som helst är det endast medborgarnas lojalitet mot styrets principer som kan göra det framgångsrikt.

TAM1897 Q1 37.19Det anses allmänt vara så. Vilken regering talar vi om här? – Guds regering. Vilken regerings medborgare var de? – Guds regering. Då var lojalitet mot den regeringens principer det enda som kunde göra den regeringen och det styret till en framgång, även med Gud.

TAM1897 Q1 37.20Det var endast genom Guds ständigt bestående närvaro hos Israel som den regering som där inrättats överhuvudtaget kunde bli en framgång. Lojalitet mot principerna för den regeringen från folkets sida krävde därför att var och en av folket ständigt skulle sträva efter Guds ständiga närvaro hos sig själv, som den ende Kungen, Härskaren och Lagstiftaren, i allt sitt dagliga livsförande. Men ”utan tro är det omöjligt att täckas Gud.” Det är ”genom tro” som Gud bor i hjärtat och härskar i livet. Därför låg den grundläggande principen, ja själva existensen, för Israels styre i en levande, bestående tro hos Israels folk.

TAM1897 Q1 38.1Och just här var det som Israel misslyckades. I själva verket är det det enda stället där de kunde misslyckas. De förblev inte i tron; de förblev inte lojala mot sin Kung och sin regering. Det folk som gick in i landet, som genom tro korsade Jordanfloden på torr mark när floden svämmade över alla sina bräddar, genom vars tro Jerikos murar störtade samman när de hade omringat staden i sju dagar och utropat trons segerrop – detta folk trodde på Herren, och han var med dem i kraft. Men en förändring inträffade. Folket förlorade trons renhet och föll in i formalism. Berättelsen återges för oss i några få kortfattade verser i Skriften. ”Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel. Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal. … När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel. Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna. De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN. de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna.” – ”Empires of the Bible”, s. 153, 154.

TAM1897 Q1 38.2Det är precis så som de gjorde på Nimrods tid. Vad blev följden på Nimrods tid? – De utsåg en av sina egna till kung, efter att ha förkastat Gud som kung. Är det då något märkligt att följden skulle bli densamma för Israel nu i denna tid?

TAM1897 Q1 38.3Eftersom de inte hade Guds närvaro i hjärtat som kunde skilja dem även från sig själva och därmed göra dem olika andra folk, liknade de de omgivande nationerna så mycket att det var helt naturligt att de skulle ansluta sig till dem i dyrkan av deras gudar. När, till följd av deras avfall, bördan av deras egna gärningar och hedningarnas förtryck blev så tung att de inte längre kunde uthärda den, vände de sig till Herren av hela sitt hjärta, satte sin tillit till honom ensam och fann så i honom en härlig befrielse från sina synder och från alla sina förtryckare. Men när de väl hade blivit befriade, misslyckades de fortfarande med att vårda och eftersträva närvaron hos sin Herre och Befriare; därför blev deras religion återigen formell, och de anammade snart åter hedningarnas seder och tillbad deras gudar.

TAM1897 Q1 38.4Om de bara hade riktat sina hjärtan mot Herren och litat på honom hela tiden, så som de gjorde under dessa reformperioder, skulle de ha upptäckt att han för dem hela tiden var precis det han var vid dessa tillfällen. Då skulle hela deras väg ha varit precis sådan som han alltid önskade att den skulle vara – en ständig framåtrörelse och uppåtgående utveckling, där de växte i nåd och i kunskapen om Herren, vår Frälsare. Då skulle de ha varit ett klart och strålande ljus för alla nationer.

TAM1897 Q1 38.5I stället för att dessa upprepade erfarenheter skulle ha fört dem till den punkt där de slutgiltigt och för alltid skulle misstro sig själva och endast lita på Herren, kom de i själva verket till ett tillstånd där de till slut misstrode Herren och föreslog att helt och hållet lita på sig själva. I sin otro och sitt avfall kunde de i hedningarnas ständiga räder, genom vilka landet plundrades och folket förtrycktes, endast se ett bevis på att Guds styre i praktiken hade misslyckats.—”Empires of the Bible”, s. 154, 155.

TAM1897 Q1 38.6Nu citerar jag återigen ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 38.7Allt det onda som var en följd av deras egen synd och dårskap lade de på Guds styre.

TAM1897 Q1 38.8Ni ser alltså vad problemet är när ett folk som bekänner sig till Herren behöver någon annan regering än hans. De har avvikit från Gud; de har hamnat i ondska; de drabbas av många slags olyckor; och dessa lägger de på Guds styre. Guds regering var inte tillräckligt bra för dem; den gjorde inte tillräckligt för dem. Varför? – För att de inte hade den.

TAM1897 Q1 38.9Jag läser vidare ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 38.10Gradvis förlorade de sin vördnad för Gud och slutade att värdesätta äran att vara hans utvalda folk. Lockade av hedniska monarkers prakt och storslagenhet tröttnade de på sin egen enkelhet. Avund och missunnsamhet uppstod mellan stammarna. Inre splittringar försvagade dem; de utsattes ständigt för invasioner från sina hedniska fiender, och folket började tro att stammarna måste förenas under en stark centralregering för att kunna behålla sin ställning bland nationerna. När de avvek från lydnaden mot Guds lag önskade de att bli befriade från sin gudomlige härskares styre, och således spred sig kravet på en monarki över hela Israel.

TAM1897 Q1 38.11Jag läser nu upp ur det jag har skrivit i ”Empires of the Bible”:—

TAM1897 Q1 38.12Det var samma historia som med Babylon och Egypten om igen. Den store bedragaren förledde dem till avgudadyrkan, och från avgudadyrkan till monarki, för att han skulle kunna vinna överhöghet över dem och genom jordiska inflytanden locka dem bort från, eller med våld hindra dem från, att tjäna Gud.

TAM1897 Q1 38.13Och ni vet att Israel förföljde profeterna, de förbjöd förkunnandet av Guds ord, precis som varje annan hednisk nation på jorden har gjort från Nimrods tid fram till i kväll, och precis som varje annan hednisk nation kommer att göra, även om den skulle upprättas av sjundedagsadventister.

TAM1897 Q1 38.14Nu citerar jag återigen ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 38.15Gud önskade att hans folk skulle se till honom ensam som sin lagstiftare och sin kraftkälla. Genom att känna sitt beroende av Gud skulle de ständigt dras närmare honom. De skulle höjas och förädlas, göras redo för det höga öde till vilket han hade kallat dem som sitt utvalda folk. Men när en människa sattes på tronen, skulle det tendera att vända folkets sinnen bort från Gud.

TAM1897 Q1 38.16Och det spelar ingen roll för mig om han är sjundedagsadventist; det tenderar att vända folkets tankar bort från Gud.

TAM1897 Q1 38.17Jag läser vidare ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 38.18De skulle lita mer på mänsklig styrka och mindre på gudomlig kraft –

TAM1897 Q1 39.1Behövde de skydd mot hedningarna? – Ja. Angrep inte hedningarna dem och gjorde räder mot dem? – Ja. Behövde de skydd? – Ja. Varför inrättade de en regering? – För skydd – för skydd mot hedningarnas räder.

TAM1897 Q1 39.2Vad sade Herren om de skulle lyda honom och följa hans lagar? Vid högtiderna kunde alla män lämna sina hem och bege sig upp till Jerusalem, och ingen skulle skada dem eller göra anspråk på deras mark. Men när de vände sig bort från Gud och saknade hans skydd kunde de inte lämna sina hus utan att hedningarna skulle tränga sig in. Och även när de alla var hemma skulle hedningarna tränga sig in på dem. När deras vete var moget och klart för skörd, kom hedningarna in och tog allt, även när männen alla var hemma. Och när druvorna var mogna och klara för skörd, kom hedningarna in och skördade dem alla. Varför? – Därför att folket hade vänt sig bort från Gud, och han kunde inte välsigna dem i deras avfall så som han skulle ha välsignat dem när de var hos honom, eftersom det bara skulle ha uppmuntrat dem i deras avfall.

TAM1897 Q1 39.3Således:—

TAM1897 Q1 39.4När en människa sattes på tronen, skulle det tendera att vända folkets tankar bort från Gud. De skulle lita mer på mänsklig styrka och mindre på gudomlig kraft, och deras kungs misstag skulle leda dem in i synd och skilja nationen från Gud.

TAM1897 Q1 39.5Därför sade de till Samuel: ”sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.”

TAM1897 Q1 39.6Nu citerar jag återigen ur ”Patriarker och profeter”, en annan passage som är högst aktuell:—

TAM1897 Q1 39.7Och fortfarande [Vart leder det? — Till nutiden.] finns längtan efter att anpassa sig till världsliga sedvänjor och bruk bland dem som bekänner sig till Guds folk. När de vänder sig bort från Herren börjar de eftertrakta världens vinningar och ära. Kristna strävar ständigt efter att efterlikna sedvänjorna hos dem som dyrkar denna världens gud. Många hävdar att de genom att förena sig med världsliga människor och anpassa sig till deras seder kan utöva ett starkare inflytande över de ogudaktiga.

TAM1897 Q1 39.8Det var vad Israel sade.

TAM1897 Q1 39.9Men alla som följer denna väg skiljer sig därigenom från källan till sin styrka. Genom att bli världens vänner blir de Guds fiender. För jordisk ära offrar de den outsägliga äran som Gud har kallat dem till, nämligen att förkunna hans lov, som har kallat oss ur mörkret till sitt underbara ljus.— ”Patriarker och profeter”, kap. 59, stycke 13.

TAM1897 Q1 39.10Nu läser jag vidare om Israel för länge sedan:—

TAM1897 Q1 39.11”Liksom alla andra folk.” Israeliterna insåg inte att det i detta avseende var en särskild förmån och välsignelse att skilja sig från andra nationer. Gud hade avskilt israeliterna från alla andra folk för att göra dem till sin egen särskilda skatt. Men de, som föraktade denna höga ära, önskade ivrigt att efterlikna hedningarnas exempel.

TAM1897 Q1 39.12Jag läser vidare ur ”Patriarker och profeter”:—

TAM1897 Q1 39.13De dagar då Israel upplevde sitt största välstånd var de då de erkände Jehova som sin kung – när de lagar och den ordning som han hade infört betraktades som överlägsna alla andra nationers.

TAM1897 Q1 39.14När jag betraktar Guds styre och lag som överlägsna alla andra nationers, hur kan jag då ha något att göra med de andra nationerna? Om jag då måste inrätta något liknande det som de andra nationerna har för att styra mig själv, för att hålla mig på rätt väg och dem omkring mig som är precis som jag, betraktar jag då Guds styre och lagar som överlägsna dem som jag själv ska skapa? När jag alltså inte anser att hans lagar är överlägsna dem som jag själv ska skapa, var hamnar jag då?

TAM1897 Q1 39.15(Röster) Över Gud.

TAM1897 Q1 39.16Precis som den andra påven; precis som Nimrod – jag sätter mig själv i Guds ställe. Ingen människa kan sätta sig själv i Guds ställe utan att sätta sig själv över Gud.

TAM1897 Q1 39.17Tillsammans med detta har jag skrivit vad ni kommer att erkänna som sanningen:—

TAM1897 Q1 39.18Men allt detta var nu glömt, i deras fasta beslut att ha en kung, en regering, en stat, liksom alla andra nationer. Mot Herrens uttryckliga vilja skulle Israel räknas bland nationerna.... O, om Israel på den tiden hade insett vad som hörde till deras frid! O, om de hade trott på Herren och insett att han, bättre än de själva, visste vilken väg de borde ta för sitt eget bästa! Men trots hans starkaste vädjan och allvarligaste varning stängde de öronen och förhärdade sina hjärtan, och just då och där slog de in på den väg som, med obeveklig logik, ledde till deras undergång både som nation och som det utvalda folket.

TAM1897 Q1 39.19Det hände också att stammarna delades – de tio och de två. Vad blev det av de tio? – De följde en oavbruten väg av avfall, tills de utropade: ”Vi hava blivit utan konung.” Då kom Herren till dem genom profeten Hosea och sade: ”Jag ska vara er kung; vänd tillbaka till mig, o Israel, du som har flytt från mig; jag ska vara er kung.” Men de ville inte vända tillbaka; och de fördes bort i fångenskap och gick förlorade för alltid.

TAM1897 Q1 39.20När detta hade skett skrev Hosea om Juda: ”Juda härskar ännu med Gud och är trofast med de heliga” (ordagrann översättning av KJV). Men ni vet att Juda steg för steg gick nedåt på avfallets väg, tills ordet kom: ”Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas. Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt.”

TAM1897 Q1 39.21Herren var tvungen att låta hedningarna styra sitt eget folk. Och när Herren, genom hedningarna, genom hedningarnas styre, hade bevarat dem tills han själv kom till dem, ropade de fortfarande det ord som de yttrade på Sauls tid: ”Nej, en konung måste vi hava.” Och när Kristus inte ville vara deras kung, korsfäste de honom och ropade: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.”

TAM1897 Q1 40.1När de, trots Herrens protest genom Samuel, ropade: ”Nej, en konung måste vi hava över oss”, hörde Herren i det ropet – och det är nu lätt för alla att höra – deras yttersta rop mot honom: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” Genom att förkasta Gud för att de skulle bli ”som alla andra folk” blev de som alla andra folk som förkastade Gud.

TAM1897 Q1 40.2Det rop som de utstötte mot Kristus vid Pilatus’ domstol fanns i det ropet: ”en konung måste vi hava”, som utstötts på Sauls tid; och Gud hörde det. Det är logiken i det, och det går inte att undkomma den. Och om ni och jag vill undkomma den, måste vi vända oss till Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt sinne och av all vår kraft. Vi måste lämna vårt land, våra släktingar och vår fars hus. Vi måste vända ryggen åt Egypten, även om vi står på tröskeln till den jordiska maktens tron; vi måste träda ner från den, vända ryggen åt den och lämna allt detta bakom oss för att vända oss till Gud i en levande tro; och sedan måste vi bo för oss själva och inte räknas bland folken.

TAM1897 Q1 40.3Således ser ni att Gud alltid har lärt sitt folk och nationerna att den eviga frälsningen för hans folk, och för varje människa, beror på en absolut åtskillnad mellan kyrka och stat i hjärtat.