Egypten och Israel

TAM1897 Q1 20.8Predikan hållen torsdagskvällen den 4 mars 1897 Tryckt i General Conference Bulletin, första kvartalet 1897, vol. 2, nr 1, s. 20–26.

TAM1897 Q1 20.9Vår första lektion handlade om statens ursprung; upprättandet av den första staten i historien. Vår andra lektion gav oss det första exemplet på åtskillnad mellan kyrka och stat i historien. Redan på den tiden visade Herren tydligt hur fullständig åtskillnaden mellan kyrka och stat skulle vara. I kväll ska vi följa båda dessa trådar, tills de möts igen, i samma land.

TAM1897 Q1 20.10Nimrod var son till Kush; Kush bodde i Etiopien; Kush var son till Ham; och Egypten var Hams land. Således kan vi spåra Nimrods släktlinje direkt till Egypten; och vi kan även spåra hans exempel till Egypten. Även om Nimrod var den förste mannen som bar kungakronan, den förste som bar titeln och hävdade kungens herravälde, så var det ändå i Egypten som Nimrods exempel i alla dess faser följdes mest fullständigt och etablerades mest fullt ut.

TAM1897 Q1 20.11I Egypten fanns det ingen kung förrän efter Nimrods tid; inte förrän efter att han hade tillskansat sig kungens plats och auktoritet. För, som ni minns, när Nimrod gjorde det, var det mot Gud, mot folkets uppfattning om Gud och mot deras kunskap om honom. Vid den tiden visste folket att Nimrod i detta avseende tog Guds plats; och hans namn antyder de åsikter som då rådde om denna handling. I Egypten följdes samma väg. De egyptiska källorna bekräftar att de första härskarna i Egypten var gudarna, därefter halvgudarna, det vill säga de halva gudarna; efter dessa kom kungarna själva, som var människor.

TAM1897 Q1 20.12Således ser ni att förfarandet i det landet var identiskt med det i Shinar. I Egypten intog kungen avsiktligt och öppet, på eget initiativ, gudens plats inför folket. Folket betraktade honom som sådan. Solen var guden; kungen av Egypten var solens son. Han var Gud för folket. Folket levde av hans andedräkt. Han var deras livsande. De hämtade sin livskraft från honom. För dem var han ”livets givare, lik den eviga solen”. (Se ”Empires of the Bible”, kap. 7, par. 27, 38, 43, 44, 49, 64, 71–83, 96, 102; kap. 14, par. 15, 16.) I Egypten var kungen alltså inte bara gudens representant, hans ställföreträdare; han var själva förkroppsligandet av Gud. Guds liv bodde i kungen och nådde folket genom kungen. Därför var kungen livet för folket, eftersom han förkroppsligade den stora, alltgenomträngande guden, solen. Det fanns ingen av Guds egenskaper som kungen inte representerade för folket. Sådant var kungadömet och statsförvaltningen i det forna Egypten.

TAM1897 Q1 21.1Låt oss nu återvända till Kaldeen, när Gud skilde kyrkan från staten, såsom vi läste i föregående lektion, då han sade till Abraham: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Och kom ihåg att det inte var förrän efter att Abraham hade skiljt sig från den siste av sina släktingar som Herren visade honom landet. Abraham skilde sig först från sitt land; för det andra från sin fars hus; och för det tredje från sina släktingar. Det var inte förrän efter att Lot hade begett sig till Sodoms dal som Gud visade Abraham landet. 1 Mosebok 13:14, 15. När Gud hade kallat Abraham och han hade skiljt sig från sitt land – med hjärta och själ och allt – och från sin fars hus och hela sin släkt, och stod där Herren ville att han skulle stå, då sade Herren till honom: ”»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr och söder och öster och väster.» Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd för evärdlig tid.” Jag ska ge det till evig besittning.

TAM1897 Q1 21.2Nu frågar jag er: När Gud sade till Abraham att lyfta blicken och se, såg Abraham då mer än han skulle ha sett om han hade lyft blicken utan att Gud hade sagt åt honom att göra det?

TAM1897 Q1 21.3(Församlingen) Ja.

TAM1897 Q1 21.4Han såg alltså något som han inte skulle ha kunnat se om Gud inte hade bett honom att se. Och när Gud sade åt honom att lyfta blicken och se, var det han såg det land som Gud hade lovat honom. Vid den tiden visade Gud honom det utlovade landet, och det var det land dit Herren kallade honom. Han gav det inte till honom vid den tiden, ”icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom.” Och han blickade ständigt mot det himmelska landet; det landet som har en stad med grundvalar, vars byggare och skapare är Gud. Där fanns ”det löftet att han skulle få världen till arvedel”; och Abraham mottog det ”genom trons rättfärdighet”. När Gud sedan sade till Abraham att se på det, och att han skulle ge det till honom och hans säd till evig besittning, vad såg han då? Världen?

TAM1897 Q1 21.5(Röster) Han såg den kommande världen.

TAM1897 Q1 21.6Och det är det land som tillhörde honom från och med den stunden. ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” Och det är ert land och mitt. Och åh! Tänk vilka trånga, vilka fullständigt ovärdiga föreställningar man måste ha som nöjer sig med något annat land, eller har någon dragning till något annat land, eller hyser någon som helst tillgivenhet för något annat land. Hur kan någon göra så, när han har blicken riktad mot det land som Gud har visat honom och till vilket han kallar honom!

TAM1897 Q1 21.7Abraham dog. Isak levde och dog. Jakob och hans familj fördes till Egypten, såsom Herren sade till Abraham: ”din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem”, och det var Egypten. Tänk nu noga efter. Glöm inte detta uttryck som Herren ger oss angående Egypten, för det kommer att vara till nytta i kommande lektioner. Det land där de skulle vara främlingar och tjäna Herren var Egypten. De bodde där i hundratals år – i ett land som inte var deras. Och kom ihåg att det var det Egypten som vi har skisserat, där kungen intog Guds plats och var Gud för folket.

TAM1897 Q1 21.8Låt oss kasta en ytterligare blick på denna församling ett ögonblick och se vad Herren gjorde med den. Vi har en karta framför oss i kväll som visar oss landet. Här är Kaldeen, där Abram kallades ifrån; och han begav sig upp hit till Mesopotamien till Haran, där hans far dog. Där skildes han från sin fars hus, och han kom sedan till det land där han skildes från Lot.

TAM1897 Q1 21.9Medan Abram befann sig i detta land skrevs historia, då Österns folk erövrade västerut, ända till Egyptens gränser. Men vid den tidpunkt då Israel begav sig till Egypten, eller strax före den tiden, sträckte sig det egyptiska riket över hela detta östra land. Det sträckte sig över hela Egypten, ner till Etiopien, och omfattade hela den södra och västra gränsen av Mindre Asien ända bort till Armenien, Assyrien och Shinar; så att det egyptiska riket täckte hela den östra regionen, den då kända världen. Det egyptiska riket var på sin tid lika universellt som det romerska var på sin tid, eller som någon av de andra nationerna som följde efter.

TAM1897 Q1 21.10Medan historien nu skapades från öster och kungarna i dessa länder erövrade hela den västra regionen, ända till Egyptens gränser, etablerade Gud sin församling i Kanaans land för att hålla kunskapen om den sanne Guden levande bland de folk som passerade fram och tillbaka där. Och när det egyptiska riket sträckte sig över hela detta land, och världsrikets säte var själva Egyptens huvudstad, förde Gud sitt folk till Egypten, så att ambassadörerna och guvernörerna från alla folk, som passerade från alla dessa länder till sitt regeringshuvud, vilket var Egypten, skulle komma i kontakt med Guds folk.

TAM1897 Q1 21.11I Egypten bosatte Herren sitt folk i Goshen, i passagen mellan dessa hedniska folk och Egyptens huvudstad, så att folken, deras ambassadörer och guvernörer skulle passera genom Goshen, det land som beboddes av Guds folk, och få sin uppmärksamhet riktad mot den sanne Guden.

TAM1897 Q1 22.1I Egypten befann sig också Josef vid tronen, så att de sändebud som kom till Egypten var tvungna att träffa Josef, som skulle förmedla kunskapen om den sanne Guden till dem. Efter Josefs död kvarstod minnet av Josef och hans inflytande i Egyptens huvudstad ända fram till Mose. Då befann sig Mose i palatset och vid tronen. Inte bara vid sidan av den, som Josef hade varit, utan Mose stod på det första trappsteget till tronen, ty han var son till Faraos dotter. Faraos dotter var Faraos hustru; och eftersom Mose var son till Faraos dotter var han dubbelt legitim tronarvinge. Om Faraos hustru inte hade varit hans dotter, skulle hennes förste adoptivson ha varit tronarvinge. Återigen, om Farao hade haft en annan hustru och inga andra barn, skulle hans dotter ha varit tronarvinge. Men eftersom Faraos dotter var Faraos hustru, var hennes adopterade son dubbelt tronarvinge. Det rådde ingen tvekan om hans rätt till tronföljden i Egypten, som då var världens tron.

TAM1897 Q1 22.2Vid den tiden var kungen av Egypten omkring åttio år gammal, så det var bara en kort tid kvar innan Mose skulle inta sin dubbelt rättmätiga plats på tronen och ta i besittning all makt över det egyptiska imperiet som sträckte sig över hela världen. Och vid den tiden närmade sig också den tid då det löfte skulle uppfyllas som Gud hade svurit till Abraham, och Mose trodde på det och avstod därför medvetet och fullständigt från tronen och all makt och härlighet i Egypten – han ”försmådde … att kallas Faraos dotterson.”

TAM1897 Q1 22.3Mose trodde att tiden för det löfte som Gud hade svurit till Abraham närmade sig. Och förresten gör vi bäst i att avgöra om vi tror på det; för om vi är säkra på att vi tror på det, kommer vi att se mer i Moses tro på det. Slå upp Apostlagärningarna 7:17:—

TAM1897 Q1 22.4När tiden för löftet nalkades, som Gud hade svurit åt Abraham, växte folket och förökade sig i Egypten. (ordagrann översättning av KJV)

TAM1897 Q1 22.5Vid den tidpunkt då Mose föddes tänkte Farao utrota folket, så att de inte skulle föröka sig och bli så mäktiga att de kunde ta sig ut ur landet. Poängen är att Egypten inte bara hade judarna som främmande folk, utan också en mängd andra främmande folk – fångar som hade förts från andra länder till Egypten. Så vid den tiden utgjorde utlänningar ungefär en tredjedel av Egyptens befolkning. Det hebreiska ordet som beskriver att folket förökade sig innebär att de ”svärmade” som bin eller fiskar. När Farao såg att folket förökade sig så rikligt, och att landet dessutom var så fyllt av utlänningar, blev han rädd för att de skulle ta över landet i ett uppror för att lämna landet.

TAM1897 Q1 22.6En annan orsak till detta var att det, medan Israel befann sig i Egypten – när det egyptiska riket sträckte sig över hela Östern – förekom ett målmedvetet försök från statens sida att tvinga hela riket att endast dyrka solen. Olika former av soldyrkan var utbredda i imperiet, men man gjorde allt i sin makt för att utesluta alla former av soldyrkan utom den nakna solskivan på himlen eller en avbildning av solskivan framför dem. Israel lydde naturligtvis inte detta påbud. De vägrade att dyrka solen. De stod fast vid Guds sanning, och detta var en omständighet som nu fortfarande fanns i denna kungs medvetande. Det var en annan kung som hade försökt tvinga igenom soldyrkan; men när denne kung tillträdde hade han detta i åtanke, och det var grunden för hans resonemang att om detta folk fick en chans skulle de ta initiativet till att lämna landet.

TAM1897 Q1 22.7Nu står det i berättelsen från den tiden inte bara att ”folket växte och förökade sig”, utan också att ”tiden för det löfte närmade sig, som Gud hade svurit till Abraham”. Vilket löfte hade Gud svurit till Abraham? Vad var Guds löfte till Abraham? – Att ge honom det land som han såg. Vilket land var det?

TAM1897 Q1 22.8(Röster) Världen.

TAM1897 Q1 22.9Vilken värld?

TAM1897 Q1 22.10Den kommande världen.

TAM1897 Q1 22.11Det är Stefanos ord: ”Tiden för det löfte som Gud hade svurit Abraham närmade sig.” Gjorde den det? Tror ni på det? Tror ni att tiden var nära för att Gud skulle ge Abraham det land som han hade visat honom? Det står: ”Till Abraham.” Andra skulle vara där, men det var till Abraham. Inte någon annan, med Abraham utesluten, utan Abraham och hans säd. ”Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus.”

TAM1897 Q1 22.12Var då tiden för löftet nära, då Gud skulle ge Abraham och Kristus det land som Gud visade Abraham? Jag frågar inte om ni någonsin har tänkt på detta tidigare eller inte. Jag frågar om ni tror på vad det står. Jag ska inte försöka förklara det. Det behöver inte förklaras när vi väl tror på det, för det står så. Ni vet tillräckligt väl, utan att behöva hänvisa till verserna, utifrån er kunskap om Bibeln, att Gud gav detta löfte varje gång till Abraham och hans säd. Aldrig till säden utan Abraham. Aldrig till Abraham utan säden – och ”inte till säderna”, utan till din säd. När då löftets tid närmade sig för att ge detta till Abraham, till vem annan kom det då? – Till Kristus. Hur skulle det komma till Abraham? – Genom Kristus.

TAM1897 Q1 22.13S. H. Lane.—När löftet upprepades till Isak och Jakob, var inte ordalydelsen densamma?

TAM1897 Q1 22.14Jo. Den var alltid densamma.

TAM1897 Q1 22.15S. H. Lane.—Då skulle frågan vara: Måste Abraham nödvändigtvis vara där för att uppfylla Stefanos uttalande?

TAM1897 Q1 23.1Ja, eftersom det hela tiden står: ”Till dig och till din säd.” Men andra verser kommer att dyka upp som bekräftar detta.

TAM1897 Q1 23.2Bara ett ord nu. Jakob dog i Egypten, fördes över till landet och begravdes där. Josef dog i Egypten, men han sade: ”Begrav mig inte; inte ens där borta i landet.” Josef ville inte att de skulle föra honom över till Palestina, dit Jakob hade förts och begravts. Josef sade: ”Gud kommer att besöka er. Behåll min kropp, och när Gud besöker er, ta med mig ut därifrån. Ta med mina ben ut därifrån.” Och det gjorde de. Och när de skulle komma till landet, vilket land var det då som Gud menade i löftet till Abraham?

TAM1897 Q1 23.3(Församlingen) Den kommande världen.

TAM1897 Q1 23.4Ser ni inte att Josef aldrig förväntade sig att bli begravd i denna värld?

TAM1897 Q1 23.5Betrakta det här på ett annat sätt. Det står att ”tiden för löftet närmade sig, det som Gud hade svurit till Abraham.” Gud hade svurit att ge Abraham det land som han visade honom, till evig besittning. Men Abraham var nu död, och hade varit död i hundratals år. Hur kunde då Gud ge landet till Abraham när han var död? Det kunde han uppenbarligen inte. Eftersom Gud hade svurit att ge landet till Abraham, eftersom tiden nu var nära som Gud hade svurit till Abraham, och eftersom Abraham nu var död, är det säkert att landet inte kunde ges till Abraham medan han var död; och det är lika säkert att tiden var nära då Abraham skulle uppväckas från de döda, så att Gud kunde ge honom det land som han hade svurit att ge honom till evig besittning. Ser ni då inte varför Josef inte ville låta sin kropp begravas – inte ens i Kanaans land, som Jakobs? Sanningen är att Josef trodde att den tid var nära då Gud skulle ge Abraham landet, så som han hade svurit honom, och Josef förväntade sig att ta emot arvet tillsammans med Abraham.

TAM1897 Q1 23.6(Röst) Avsåg inte det löftet det löfte som Gud gav Abraham, vilket nämns i det femtonde kapitlet i 1 Mosebok?

TAM1897 Q1 23.7Ja, det är precis så, Herren vare tackad. Josef dog alltså, balsamerades i Egypten och lades i en kista, och när Israel lämnade Egypten fördes Josefs ben med dem i fyrtio år genom öknen; och under hela den tiden var Josefs lik med dem, där framför deras ögon, dag ut och dag in, och utgjorde en tillrättavisning för deras otro.

TAM1897 Q1 23.8Jag har märkt att många människor, när de läser den versen i Stefanos tal, förklarar den på det här sättet, och på det sättet, och på det andra sättet, i stället för att tro på vad den säger, i stället för att se på det löfte som Gud gav Abraham, och som han svor till Abraham, att ge honom det land som han visade honom. Men ni har väl hållit med om att det land som Gud visade Abraham var världen, och inte denna värld, utan den kommande världen? Det är det landet som Gud svor att ge honom; och det är det landet han väntade på. Det är det landet som hade den stad han väntade på, vars byggare och skapare är Gud. Och han tänkte inte ens på en möjlighet att återvända till det andra landet, från vilket han hade kommit ut.

TAM1897 Q1 23.9Hela tiden gällde Guds ed att ge det landet till Abraham och till hans säd. Lägg inte till ”säder” när Gud har tagit bort det; sätt det inte i plural när Gud har tagit bort det. ”Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus.” Det var många av dem, det är sant. Tre miljoner kom ut ur Egypten, men det är inte dem som Gud talade om när han sade: ”Till dig och till din säd”, vilket var ”som av en”, och ”vilket är Kristus.” Förstår ni det? Låt inte Israels stora skara tränga sig in i era tankar när ni läser orden: ”Till dig och till din säd.” När Gud tar bort det som gör ordet till plural, får vi inte lägga till det där alls. Vi får inte sätta dit det ens i våra tankar. Vem var säden? – Kristus. När han säger: ”Till dig och till din säd”, får du och jag inte tolka det på något annat sätt än att jag skall ge det till dig och Kristus, till evig besittning. Vi får inte sätta in någon annan än Kristus där, utom genom Kristus. Till dig och Kristus ska jag ge det.

TAM1897 Q1 23.10Stefanos säger att ”tiden för det löfte närmade sig, som Gud hade svurit till Abraham.” Stefan hämtade det från Bibeln. Jag vill att ni ska se att det inte var någon särskild inspiration från den Helige Ande som gavs till Stefan just då, utan att allt redan fanns i Bibeln tidigare, och den Helige Ande gav det till dessa andra genom Stefan, genom att påminna honom om det han tidigare hade läst i Bibeln. Slå gärna upp sjätte kapitlet i Andra Moseboken. Detta är så tydligt i Skriften att det inte finns någon möjlighet att bortförklara det. Detta är tiden för Israels befrielse, och Herren skulle utföra den. Andra Moseboken 6:1–5:—

TAM1897 Q1 23.11Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem, ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt land.» Och Gud talade till Mose och sade till honom: Jag är HERREN. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av dem. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.

TAM1897 Q1 23.12Vad var hans förbund? – Att ge dem landet. Vad symboliserade landet? Vad var det? – Landet, världen, som Herren visade för Abraham och svor att ge honom till evig besittning.

TAM1897 Q1 24.1(Röster) Den kommande världen.

TAM1897 Q1 24.2Nu säger han: ”jag har kommit ihåg mitt förbund.” Vad betydde det? ”jag har kommit ihåg mitt förbund.” Hade han glömt det? — Nej; men att tiden nu var kommen att göra vad han hade lovat. Ni minns att det i det artonde kapitlet i Uppenbarelseboken står: —

TAM1897 Q1 24.3Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar. Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk vari hon har iskänkt. Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg', därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

TAM1897 Q1 24.4När Gud har kommit ihåg hennes missgärningar, har tiden kommit då hon döms. När han kom ihåg sitt förbund, vilken tid hade då kommit? – Tiden hade kommit att fullborda eden. Men vad var förbundet med Abraham, Isak och Jakob? – Det var att ge dem det landet till evig besittning och att ge det till dem och deras säd. Vem var säden? – Kristus.

TAM1897 Q1 24.5Säg därför till Israels barn: Jag är HERREN, och jag skall föra eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut från trälarbetet hos egyptierna.

TAM1897 Q1 24.6Om Israel hade trott på det, skulle de då någonsin ha behövt ingå det avtalet vid Sinai? Innan han överhuvudtaget gav sig av med dem från Egypten sade han: Jag ska vara er Gud, ni ska vara mitt folk. Ni ska veta att jag är Herren.

TAM1897 Q1 24.7Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva eder till besittning. Jag är HERREN.

TAM1897 Q1 24.8”Tiden för det löfte närmade sig, som Gud hade svurit till Abraham.” Jag ska föra dig in i det land som jag har svurit att ge dig. Vad är då detta löfte? Vilket land ville Gud föra Israel in i? Vilket land fanns där för dem? – Den kommande världen. Försök nu inte förklara allt detta. Jag har ingen förklaring till det. Det står vad ordet säger, och jag tror på det. Det behöver inte förklaras. Det behöver man bara tro på. Nej, försök inte förklara det ens för er själva. Om det är nytt för er, om ni har haft andra tankar om det, försök inte anpassa dem till detta. Släpp dem alla och se vad detta säger.

TAM1897 Q1 24.9Jag frågar igen. Vilket land var det som Gud svor att ge till Abraham, Isak och Jakob?

TAM1897 Q1 24.10(Församlingen) Den kommande världen.

TAM1897 Q1 24.11Kommer ni att hålla fast vid det? Ni höll med för en stund sedan om att det var rätt. Låt oss inte backa från det nu, för våra själars skull.

TAM1897 Q1 24.12(Röst) Skulle förlossningen ha kommit till dem?

TAM1897 Q1 24.13Ja; förlossningen skulle ha kommit till dem. Förlossningen skulle ha kommit till världen. Allt det skulle ha kommit. Men det skulle ha kommit på ett annat sätt än vad det gjorde. Världen skulle ha haft en annan upplevelse än den den har haft. Vi missar det när vi ser på den upplevelse de hade och tror att det var det Gud kallade dem till. De hade den fruktansvärda upplevelsen därför att de inte ville tro på det som Gud kallade dem till. Och, bröder, om ni och jag i dag ser på dessa saker som då lades fram för Israel, så som de såg på dem, kommer vi nu att göra som Israel gjorde då. Israel såg inte då vad Gud hade för dem, och därför fick de inte det han hade för dem. Om nu ni och jag inte ser mer i dessa saker än vad Israel såg, kommer vi inte att få mer än vad Israel fick. Så säkert som vi betraktar dessa saker som Israel gjorde, kommer vi i dag att göra som Israel gjorde då.

TAM1897 Q1 24.14Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen.

TAM1897 Q1 24.15Ska detta nu vara till nytta för oss genom att förenas med tro hos oss som hör det? Gud förbjude att Israels erfarenhet ska upprepas hos oss. Detta läggs fram för oss för att vi ska kunna undkomma.

TAM1897 Q1 24.16Låt oss se vad de inte såg genom att de inte trodde på Gud. Låt oss se vad Gud hade för dem, och ta till oss det, istället för att se på saker som de gjorde och misslyckas med att ta till oss det, precis som de gjorde.

TAM1897 Q1 24.17Slå upp 2 Mosebok 15, så står det mycket tydligt. När Israel hade kommit ut ur Egypten och korsat Röda havet, står följande ord i den trettonde versen:—

TAM1897 Q1 24.18Men du ledde med din nåd det folk du hade förlossat, du förde dem med din makt till din heliga boning.

TAM1897 Q1 24.19Detta kapitel är Mose sång. De som står på Sions berg och vinner segern över vilddjuret och över dess bild och dess namns tal, sjunger Mose sång. Inte en sång som är mönstrad efter den. Inte en sång som liknar den. Utan de sjunger Mose sång. 2 Mosebok 15 är vår sång.

TAM1897 Q1 24.20Vart avsåg Gud att föra dem? – Till sin ”heliga boning”. Var befann sig denna heliga boning?

TAM1897 Q1 24.21(Församlingen) ”»staden med de fasta grundvalarna», vars byggmästare och skapare är Gud.”

TAM1897 Q1 24.22Mer. ”Folken hörde det och måste då darra, av ångest grepos Filisteens inbyggare.”

TAM1897 Q1 24.23E. J. Waggoner.—Det gjorde det verkligen.

TAM1897 Q1 24.24Naturligtvis gjorde det det. När de gick över till den gränsen, blev Edoms furstar förskräckta. ”Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest.” Vad skulle det bli av invånarna?

TAM1897 Q1 25.1(Röster) De skulle smälta bort.

TAM1897 Q1 25.2E. J. Waggoner.—Det hade de redan gjort.

TAM1897 Q1 25.3Just när de kom dit frågade Israel: ”Låter ni oss passera genom ert land?” Vad svarade de? — Nej, herre. De fick inte sätta sin fot på deras mark. Men om de hade gått rakt från Röda havet till Edoms gränser, skulle hela Edom ha stått stilla i förvåning tills de hade passerat. Ack, Israel har ännu inte upptäckt vad Israel där missade. Bröder, när vi inser vad Israel missade där, kommer det att ge oss en inspiration som för med sig Guds kraft, och vi ska tro på det.

TAM1897 Q1 25.4Ja, över dem faller förskräckelse och fruktan; för din arms väldighet stå de såsom förstenade, medan ditt folk tågar fram, o HERRE medan det tågar fram, det folk du har förvärvat.

TAM1897 Q1 25.5Vad ska han göra med dem? ”Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg.” Vems arv? – Herrens. Men ”Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt.” Vem ledde Israel? – Gud. Vart? – ”Till ditt arv”; inte vårt – ditt. ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” ”Till ditt arv, o Herre.” Det är inte allt. ”Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning.” Det är inte allt. ”i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.” Vilken helgedom är det som Herrens händer har upprättat?

TAM1897 Q1 25.6(Röster) Den sanna helgedomen.

TAM1897 Q1 25.7Naturligtvis är det så. ”Men en huvudpunkt i vad vi vilja säga är detta: Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himmelen, för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa.” Det är huvudpunkten i vårt tal i kväll, eller hur? Det är dit Gud ville föra Israel. Men de såg det inte. Förstår ni? Det är dit han vill föra oss.

TAM1897 Q1 25.8Ser ni att det var dit Gud ville föra Israel då? Om ni gör det, då kommer ni att vara redo att gå till den plats som Israel missade. Men om ni tror att det var någon jordisk helgedom som människan uppförde, så är det allt som Israel såg, och det är allt som ni kommer att se. Och Israel kom inte in i landet, och det kommer inte ni heller att göra. Vi måste se mer än Israel såg, annars kommer vi aldrig längre än Israel kom. Men varför såg inte Israel mer än vad de såg? – De trodde inte. Men ni och jag måste nu tro på det som Israel inte trodde på då, annars kommer vi aldrig att få det som Israel gick miste om. Men om vi tror på det som Israel inte trodde på, då kommer vi att föras in i det arv som Israel inte fördes in i, in i tabernaklet som Israel inte gick in i, Guds heliga boning, in i staden som har grundvalar, vars byggare och skapare är Gud.

TAM1897 Q1 25.9Den artonde versen: ”Herren skall regera i evigheters evighet.” Han vill själv regera över dem; inte längre Farao; inte längre Nimrod; inte längre dessa avgudadyrkare; inte längre detta upproriska folk. Gud ville leda Israel in i det välsignade landet och regera över dem där i evigheters evighet, men de visste inte om det. Åh, vad de gick miste om genom att inte tro på Herren! Åh, vad vi har gått miste om under alla dessa år! Ty som jag kommer att läsa upp för er i morgon kväll, skulle vi ha varit där för länge sedan, om vi bara hade trott på Herren. Gud säger så, och så är det. Vi har inget att göra i detta tabernakel i kväll. Vi har egentligen inget att göra här alls, eftersom vi inte har något att göra i världen. Eftersom vi dock befinner oss i världen, är detta platsen för oss. Men vi borde inte vara i världen alls. Vi borde ha varit i Guds rike för länge sedan. Det är ett faktum, bröder. Det finns mer i Bibeln än vi skulle kunna ta upp under ytterligare en timme här, bara om denna enda tanke.

TAM1897 Q1 25.10Mose trodde på allt detta. Han trodde att tiden för löftets uppfyllelse var nära. Men han skulle snart inta tronen i Egypten. Han skulle bli kung. Han skulle regera; ha ett ämbete högre än borgmästarens eller kanslichefens i vilken stad som helst. Han skulle inte bara regera över ett kungarike, utan över ett imperium; världsimperiet, och det var hans rätt. Det tillhörde honom genom en dubbel rättighet. Han behövde inte ställa upp i något val. Det skulle tillfalla honom, och det fanns ingen som kunde bestrida hans rätt. Det var bara ett steg till tronen; bara tills denne Farao dog, och han var nästan hundra år gammal. Då skulle denne Mose bli kung över världen, eftersom det egyptiska imperiet sträckte sig över hela världen.

TAM1897 Q1 25.11Israel hade det också svårt just då. Israel var förtryckt, förföljt och tvingades arbeta i tegelugnar. Mose kunde ha sagt: Nu är vårt folk förtryckt; de är förföljda; de lider för sin Guds sak; men det kommer inte att dröja särskilt länge, för Farao är nästan hundra år gammal och kan inte leva mycket längre. Då ska jag genomföra en reform. Jag ska rätta till denna regering. Jag ska regera rättvist. Inte som dessa onda faraoner. Jag tror på Gud. Jag är kristen, och jag är desto bättre lämpad att regera eftersom jag är kristen. Och han kunde inte bara ha befriat dem från deras bördor, utan också ha gett dem ämbeten och styrt världen genom Guds folk. Var inte vägen öppen? Det var bara ett steg till tronen, och det steget måste snart tas. Men låt oss se vad den kristne gjorde under sådana omständigheter. Slå upp elfte kapitlet i Hebreerbrevet. Titta noga, läs det noggrant och se vad det står. Den tjugofjärde versen:—

TAM1897 Q1 26.1Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson.

TAM1897 Q1 26.2Vad innebar det att vägra att kallas Faraos dotters son? – Att vägra att bli kung. Där fanns tronen. Det var bara ett steg dit. Men istället för att kliva upp dit och sätta sig på tronen, steg han ner. Han vände ryggen åt Egyptens tron och åt alla Egyptens skatter och nöjen, och vände sitt ansikte mot ett annat land; ty tiden var kommen då Gud skulle kalla sitt folk ut ur det landet till detta andra land. Mose trodde på Jesus Kristus och trodde därför på åtskillnaden mellan kyrka och stat. Därför skilde han sig från staten och stod helhjärtat på församlingens sida. Gud kallade honom ut ur detta land, precis som han först hade kallat Moses fader Abraham ut ur hans land. Men det är inte allt. Lyssna: ”Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i Egyptens njutningar?” (Jones citat, ordagrann översättning)

TAM1897 Q1 26.3(Församlingen) Synd.

TAM1897 Q1 26.4Synd? Han var tronarvinge. Vad var det då för honom att rikta sina tankar mot Egyptens tron, mot världens makt och njutningar och mot världens regeringar? Vad var det? – Synd. Står det så?

TAM1897 Q1 26.5(Röster) Ja.

TAM1897 Q1 26.6Tror ni på det?

TAM1897 Q1 26.7(Röster) Ja.

TAM1897 Q1 26.8Var det då synd för Israel?

TAM1897 Q1 26.9(Röster) Ja.

TAM1897 Q1 26.10Vad är det nu?

TAM1897 Q1 26.11(Röster) Synd.

TAM1897 Q1 26.12Bröder, det finns vissa saker i Bibeln som vi bör tänka på. ”Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning.” Men glöm inte att de nöjen som här avses – syndens nöjen – i själva verket är Egyptens nöjen; nöjet att vara kung i Egypten, att inneha ett ämbete i den jordiska regeringen, att härska över andra människor. Allt detta skulle tillfalla honom genom äkta härstamning, genom arvsrätt. Han behövde inte ställa upp som kandidat eller värva röster. Det tillföll honom av sig själv. Skriften säger att om han hade accepterat och njutit av alla dessa nöjen, skulle det ha varit att njuta av syndens nöjen. Men han avstod från det. Varför? – ”han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter.”

TAM1897 Q1 26.13Var befann sig Kristus i förhållande till den egyptiska regeringen och tronen? Var Kristus ett med Egypten? – Nej. Kunde Mose ha haft både Kristus och den egyptiska tronen?

TAM1897 Q1 26.14(Röster) Nej.

TAM1897 Q1 26.15Men den egyptiska tronen tillföll honom lika naturligt som löven faller från träden. Han behövde inte kämpa för ämbetet. Inte ens för att bli nominerad.

TAM1897 Q1 26.16A. F. Ballenger.—Eller för att få ihop en petition.

TAM1897 Q1 26.17Nej. Han behövde inte ens skaffa en representant som skulle lägga fram hans petition för presidenten.

TAM1897 Q1 26.18Betrakta situationen på nytt. Där fanns Egypten med sin tron, sina nöjen och skatter, som tillföll honom lika naturligt som löven faller från ett träd, utan någon personlig ansträngning från hans sida. Allt han behövde göra var att sitta med händerna i kors, tills kungen av ålderdom skulle dö, och då var allt hans. Ändå ville han hellre vara hos Kristus och bära hans smälek än att sitta där på Egyptens tron. Och tänk särskilt på att för att vara hos Kristus var han tvungen att vända ryggen åt tronen och alla Egyptens skatter och nöjen.

TAM1897 Q1 26.19Säg nu inte att jag har lagt till det där, att jag har hittat på det. Lägg märke till vad ordet säger, så kommer ni att se att allt står där. Står det inte verkligen där?

TAM1897 Q1 26.20(Röster) Ja.

TAM1897 Q1 26.21Låt oss läsa det igen, och sedan är det dags att avsluta för i kväll; i morgon kväll ska vi studera Israel igen:—

TAM1897 Q1 26.22Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.

TAM1897 Q1 26.23”Tiden för det löfte närmade sig som Gud hade svurit till Abraham” att ge honom den välsignade belöningen. Mose trodde på detta och avskilde sig från statsmakten, vände ryggen åt tronen och valde Kristi smälek framför all makt, njutning och ära i Egypten. Och glöm inte att han var tvungen att vända ryggen åt allt detta för att få del av Kristi smälek.