Israels avfall. – Nr 2

TAM1897 Q1 40.5Predikan hållen söndagskvällen den 14 mars 1897 Tryckt i General Conference Bulletin, första kvartalet 1897, vol. 2, nr 1, s. 40–45.

TAM1897 Q1 40.6Som vi såg i föregående lektion avföll Israel från tron och krävde en kung för att kunna bli som alla andra nationer. I denna studie ska vi se hur fullständigt lika nationerna de faktiskt blev. Men Israel avföll från Gud, eftersom de inte trodde på Gud av hela sitt hjärta. Ordet förenades inte med tro hos dem som hörde det. De blev formalistiska, och då drabbades de av det onda som de skulle ha undgått om de hade varit trogna mot Gud, precis som alla andra hedningar; och sedan, som profetians ande berättar för oss, skyllde de allt det onda som var en följd av deras eget avfall på Guds styre. De ansåg att hans styre var ett misslyckande; det var inte tillräckligt bra för dem, det räckte inte för dem i denna värld, och de måste ha ett eget styre – ett som de kunde hantera och genom vilket de kunde styra och skydda sig själva.

TAM1897 Q1 40.7Då sade de till Samuel: ”sätt nu en konung över oss … såsom alla andra folk hava”, ”Vi vilja bliva lika alla andra folk”; och trots att Herren genom Samuel högtidligt protesterade mot detta, protesterade de mot den protesten och sade: ”Nej, en konung måste vi hava över oss … lika alla andra folk.” Eftersom de ville ha det så, lät Herren dem få det så. De hade inte bara beslutat och bestämt sig för att de skulle ha en kung, utan de hade redan bestämt vem de skulle ha som kung. Det var Saul, son till Kish; och Herren lät dem få honom också, eftersom de måste få som de ville.

TAM1897 Q1 40.8Men allt det onda som Herren hade sagt dem skulle drabba dem på grund av att de valt en kung och ett kungarike, drabbade dem verkligen. De började skörda en del av det redan under Sauls tid. De fick betydande hjälp att räddas från sitt onda genom Davids inflytande och regering. Även om de förkastade Gud övergav han dem inte; han förblev fortfarande hos dem för att leda alla som ville låta sig ledas och för att, om möjligt, rädda dem från de olyckor som med säkerhet skulle komma – och som han visste skulle komma – och från vilka de som nation inte kunde undkomma. Men han skulle rädda alla som ville undkomma det som enskilda individer. De hade slagit in på en väg som oundvikligen och oåterkalleligt förde dem vidare, steg för steg, tills, som vi ska se, undergången kom.

TAM1897 Q1 40.9Med Salomo började i all tydlighet de svårigheter som var en nödvändig följd av den väg de hade slagit in på mot Herrens protest. Och Egypten var alltid inblandat. Egypten dyker alltid upp. Salomo tog sig en hustru från Egypten, mot Herrens ord. Han sände bud till Egypten efter hästar, mot Herrens ord. Den härlighet som Herren gav honom förvrängde han till tjänst för Egypten och den egyptiska avgudadyrkan, liksom avgudadyrkan hos alla omgivande nationer. De bördor som lades på folket för att försörja Salomos sjuhundra hustrur och trehundra bihustrur från alla hedniska folk, i deras avgudadyrkan, var sådana som inte borde ha burits, som folket inte kunde ha burit till sitt eget bästa; och för båda folkens bästa beslutade Herren att skilja de tio stammarna från de två.

TAM1897 Q1 40.10Vi kan inte veta vad det goda var som Herren hade avsett för de tio stammarna, eller för de två, eftersom det aldrig förverkligades. Jerobeam utsågs till den som först skulle regera över de tio stammarna. Men Jerobeam glömde Davids lysande exempel att vänta på Herrens rätta tid och låta honom på sitt eget sätt föra honom till de tio stammarnas tron – redan medan Salomo fortfarande levde reste han sig mot kungen genom att ta det steg som syftade till att ta de tio stammarnas tron och härska över dem, för att utropa sig till kung i opposition mot Salomo. Det var förräderi och uppror. Salomo tänkte straffa honom för detta, och han flydde till Egypten och stannade där tills Salomos död.

TAM1897 Q1 40.11Om han inte redan tidigare var egyptier i hjärtat, så blev han det efter att han kommit dit. När Salomo hade dött återvände Jerobeam från Egypten. Tiden var inne för att de tio stammarna skulle skiljas från de två, och Rehabeam valde den väg som ledde till denna separation. När folket kom och bad honom att lätta på de bördor som hans far hade lagt på dem, var det en rimlig och berättigad begäran. De äldre männen som hade varit rådgivare åt Salomo rådde honom att göra just detta. Men Rehabeam nöjde sig inte med att följa deras råd, eftersom han inte ville vara folkets tjänare, som de rådde honom att vara; han ville vara folkets herre, och därför rådfrågade han de unga män som hade vuxit upp tillsammans med honom. Hans mor var en ammonitisk kvinna, en av de lägsta av de avgudadyrkande hustrur som Salomo hade; och de unga män som hade vuxit upp tillsammans med honom var söner till andra avgudadyrkande kvinnor som Salomo hade haft till hustrur. Dessa unga män hade vuxit upp i alla de avskyvärdheter inom hedendomen som Salomo hade utövat tillsammans med sina hustrur. Rehabeam delade deras åsikter och följde deras väg, och förkastade naturligtvis Herrens råd och rådet från de män som hade fruktan för Herren i sina hjärtan.

TAM1897 Q1 41.1Rehabeam gav folket det svar som vi alla känner till: Ni har bett mig att lätta era bördor, men i stället för det ska jag göra dem tyngre; där de tidigare var som ert lillfinger ska jag göra dem lika tunga som era länder. De sade: ”Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du David.” Rehabeam blev verkligen förvånad när han såg vad som hade hänt; och ändå är det inte så märkligt av honom, för när han var så blind att han inte kunde se att det han sade till dem var det mest okloka man kunde säga, är det inte alls konstigt att han blev förvånad över vad som följde när han väl hade sagt det. Han sände sin skattmästare till dem för att blidka dem, släta över saken och, om möjligt, få dem att vända tillbaka. Men de stenade skattmästaren till döds med detsamma, och Rehabeam, som såg vad resultatet blev, blev rädd och skyndade sig till sin vagn och hastade tillbaka till Jerusalem, samlade en armé för att dra upp och underkuva dem och tvinga dem att tjäna honom. Men Herrens profet sade till honom att det inte var vad som skulle göras, och att de skulle stanna hemma, och det gjorde de.

TAM1897 Q1 41.2Då tog Jerobeam över kungariket och ställde upp de gyllene kalvarna som han hade fört med sig från Egypten, så att de tio stammarna omedelbart fördes in i Egypten, in i egyptisk avgudadyrkan och det egyptiska styrelsesystemet när de skildes från de två. Således inleddes denna utveckling genom Jerobeam, och det exempel som sattes följdes av alla övriga kungar i de tio stammarna. Och därefter är det alltid ”Jerobeam, Nebats son, som syndade och fick Israel att synda”. Och avfallet gick stadigt, stadigt nedåt, tills hela riket gick under och aldrig mer hördes av, och aldrig någonsin kommer att höras av. Avfallet i de tio stammarnas kungasläkt gick från dåligt till sämre och sämre. Jerobeam var ond; även de som omedelbart efterträdde honom var onda. Sedan kom Omri, och han var värre än de andra; sedan kom Ahab, och han var värre än alla före honom. Så fortsatte det genom hela riket, tills det helt och hållet gick under och försvann.

TAM1897 Q1 41.3Men Herren gjorde hela tiden sitt bästa för att få dem att tjäna honom. Han sände profet efter profet till dem; han uppmanade om och om igen kungarna att frukta honom och tjäna honom. När vi kommer till Israels sista dagar, är det särskilt Amos och Hosea som profeterar. Amos, Hosea och Mika profeterade för Israel och till Israel under Israels sista dagar. Endast en liten del av Mika handlar dock direkt om de tio stammarna. Nästan hela Amos handlar om dem, och det mesta av Hosea. Amos och Hosea består till stor del, nästan helt och hållet, av profetior som rör Israel och Herrens sista uppmaning till Israel att än en gång vända sig till honom och bli räddade från fullständig undergång.

TAM1897 Q1 41.4Alla dessa profetior, liksom Israels historia, finns med i Bibeln som en varning för de människor som lever under de sista dagarna av denna världs historia. Och Guds uppmaning finns där för människorna i de sista dagarna – att vända sig till Gud så att de kan räddas från den faktiska undergången. Det är därför dessa saker finns med där. Således är Amos och Hosea lika mycket nuvarande sanning i dag, för er och mig och för alla i världen, som de var för folket i de tio stammarna den dag då de skrev.

TAM1897 Q1 41.5Amos profeterade, och prästen som var i Betel sade till honom: ”Profetera inte här; detta är kungens hus och kungens hov; bege dig över till Juda.” Och han gick och berättade för den andre Jerobeam att Amos profeterade ont om landet och lärde ut uppror mot kungen och sade att Herrens svärd skulle drabba allt detta och att landet inte kunde uthärda alla hans ord.

TAM1897 Q1 41.6Låt oss nu slå upp den aktuella texten och läsa Amos 7:10–15:—

TAM1897 Q1 41.7Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels konung, och lät säga: »Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans ordande. Ty så har Amos sagt: 'Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.'» Och Amasja sade till Amos: »Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en konungslig helgedom och ett rikets tempel.» Då svarade Amos och sade till Amasja: Jag är varken en profet eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: 'Gå åstad och profetera för mitt folk Israel.'

TAM1897 Q1 41.8Och han profeterade för dem; men glöm inte att det var Israels sista dagar. Men när de inte lät Amos profetera i det landet, utan drev bort honom och förföljde honom, precis som de hade gjort med många profeter tidigare, uppväckte Herren Hosea i Juda; och han, som befann sig i Juda – dit den avgudadyrkande prästen hade sagt åt Amos att gå – kunde profetera om Israel, och de kunde inte förfölja honom och göra med honom som de ville.

TAM1897 Q1 42.1Nu bara ett ord, medan vi åter blickar över hela detta område: Ni vet att från Samuels tid och framåt förföljde Israels kungar Guds folk, förföljde profeterna och dräpte prästerna, precis som de ville. De gjorde det eftersom de hade både makten och viljan att göra det. Men om Israel aldrig hade haft en kung, ett kungarike eller en egen regering, skulle de då ha kunnat göra det? – Nej; det skulle ha varit omöjligt. Ni vet att Israels kungar var värre än de hedniska kungarna mot Guds män och Herrens profeter: så att där Israels och Judas kungar fullständigt misshandlade Herrens profeter, skulle de hedniska kungarna respektera dem och gynna dem.

TAM1897 Q1 42.2Hosea, som jag sade, profeterade också om detta. Nu ska jag läsa några verser ur Hosea, så att ni kan se vad han säger om detta. Titta först på det nionde kapitlet, bara ett ord eller två:—

TAM1897 Q1 42.3De skola icke få bo i HERRENS land; Efraim måste vända tillbaka till Egypten.

TAM1897 Q1 42.4Efraim var en av de tio stammarna; men namnet används här för dem alla. De tio stammarna drog till Assyrien; de fördes bort i fångenskap av assyrierna. Men när de fördes bort i fångenskap av assyrierna, vad menar då Herren när han säger att de ska vända tillbaka till Egypten? – Egypten betecknar det yttersta möjliga avfallet från Gud. Det mörker som är helt och hållet egyptiskt mörker är där människor härskar i Guds ställe, och hela styret – regeringen, människorna och allt – är riktat mot Gud och mot hans folk, precis som det var mot Israel när de befann sig i Egyptens land strax innan plågorna drabbade Egypten och Israel befriades. Och när Herren här säger att Efraim ska dra till Egypten, trots att Assyrien – den assyriska regeringen – skulle föra dem i fångenskap, visar det att de var fast beslutna att gå in i fullständigt avfall, och därför kunde de inte, helt enkelt för att de inte ville, bo ”i Herrens land”.

TAM1897 Q1 42.5Ni minns att vi läste vad Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.” Då är det landet Herrens land. Och när han genom Hosea talar om att Israel inte ska bo i Herrens land, avser det inte den lilla fläcken mark runt Samaria; utan det avser det land som visades för Abraham och till vilket Gud hade kallat sitt folk när han förde dem upp ur Egypten. De ska inte bo i Herrens land; därefter följer Egypten, fullständigt avfall. Ni kommer att se det vidare, när jag läser upp det.

TAM1897 Q1 42.6De skola icke få bo i HERRENS land; Efraim måste vända tillbaka till Egypten, och i Assyrien skola de nödgas äta vad orent är. De skola ej få offra vin till drickoffer åt HERREN och skola icke vinna hans välbehag. Deras slaktoffer skola vara för dem såsom sorgebröd; alla som äta därav skola bliva orena. Ty det bröd de få stillar allenast deras hunger, det kommer icke in i HERRENS hus. Vad skolen I då göra, när en högtidsdag kommer, en HERRENS festdag? Ty se, om de undgå förödelsen, bliver det Egypten som får församla dem, Mof som får begrava dem. Deras silver, som är dem så kärt, skola nässlor taga i besittning; törne skall växa i deras hyddor.

TAM1897 Q1 42.7Tionde kapitlet:—

TAM1897 Q1 42.8Israel var ett frodigt vinträd, som satte frukt. Men ju mer frukt han fick, dess flera altaren gjorde han åt sig; ju bättre det gick hans land, dess präktigare stoder reste han. Deras hjärtan voro hala; nu skola de lida vad de hava förskyllt. Han skall själv bryta ned deras altaren, förstöra deras stoder. Ja, nu skola de få säga: Vi hava blivit utan konung.

TAM1897 Q1 42.9Vid denna tid hade de ingen kung. Han hade blivit mördad, och det rådde ett interregnum. En annan kung hade ännu inte trätt i hans ställe. Men lägg märke till vad han säger: ”Ja, nu skola de få säga: … Vi hava blivit utan konung.” Herren sade till dem, när de valde den kungen mot hans protest, att de förkastade honom. ”Nej, en konung måste vi hava.” Hade de en kung? – Ja; och tiden kom då de tvingades säga: ”Vi hava blivit utan konung.” Men vad sade Herren just vid denna tidpunkt?

TAM1897 Q1 42.10Ja, nu skola de få säga: »Vi hava blivit utan konung, därför att vi icke fruktade HERREN. Dock, en konung, vad skulle nu han kunna göra för oss?» De tala tomma ord, de svärja falska eder, de sluta förbund; men såsom en bitter planta skjuter domen upp ur markens fåror. För kalvarna i Bet-Aven skola Samariens inbyggare få bekymmer; ja, för en sådan skall hans folk hava sorg, och hans präster skola skria för hans skull, när hans skatter föras bort från honom.

TAM1897 Q1 42.11I det trettonde kapitlet står det vad Herren säger. Nionde versen:—

TAM1897 Q1 42.12O Israel, du har fördärvat dig själv; men i mig är din hjälp. Jag vill vara din konung. (ordagrann översättning av KJV)

TAM1897 Q1 42.13Men de ville inte ha det så. Så ser ni hela vägen igenom att Herren ville vara deras enda kung; han ville att de skulle finna honom som sin kung och inte ha någon annan. Sedan, som han säger i nästa vers: ”Ja, en konung skall jag giva dig i min vrede, och i min förgrymmelse skall jag åter taga honom bort.” Så läser jag hela den versen:—

TAM1897 Q1 42.14Jag vill vara din konung: var finns någon annan som kan frälsa dig i alla dina städer? Och dina domare, om vilka du sade: Giv mig en konung och furstar? (ordagrann översättning av KJV)

TAM1897 Q1 42.15Han hänvisar dem direkt till den tid då de sade: ”Ge oss en kung som ska regera över oss.” Han säger nu: ”Jag protesterade redan då mot att ni skulle få honom och varnade er för att detta onda skulle drabba er; nu erkänner ni själva att ni inte har någon kung, utan att ni har förstört er själva. Jag ska vara er kung; låt mig vara er kung.” Se nu på elfte kapitlet, första versen:—

TAM1897 Q1 42.16”När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.”

TAM1897 Q1 43.1Varför talar han om detta här, under Israels sista dagar, tusen år efter att han hade fört dem ut ur Egypten? Vad är syftet med det?

TAM1897 Q1 43.2När Israel var ung, fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son. Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld. Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda. Borde de då icke få vända tillbaka till Egyptens land eller få Assur till sin konung, eftersom de icke vilja omvända sig? Ja, svärdet skall rasa i deras städer och förstöra deras bommar och frossa omkring sig, för deras anslags skull. Ty mitt folks håg står till avfall från mig; och huru mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.

TAM1897 Q1 43.3Herren sörjer nu över Israel, just när det står på ruinens brant. Han utfärdar den sista uppmaningen: den sista profetian kommer nu; och samtidigt, just i denna stund, regerar Hiskia i Juda. När han besteg tronen började han reformera riket och återupprätta det efter Ahas avfall. När han hade renat templet och ordnat allt, höll de en två veckor lång påskhögtid. Men före den påsken sände Hiskia budbärare ut över hela de tio stammarna, det som återstod av dem, för att kalla dem till påsken i Jerusalem, för att tillbe HERREN Sebaot; men enligt uppteckningen hånade de budbärarna och skrattade åt dem; ändå kom ”en stor skara” från Isaskar, Sebulon och Naftali samt från olika delar av provinserna upp till Jerusalem, firade påsken och anslöt sig till Herren. Och när dessa människor drog upp till Jerusalem och tog sina platser bland folket i Juda, just vid den tiden drog den assyriske kungen upp och tog hela de tio stammarnas land i besittning. Och så blev de som lydde Hiskias uppmaning att dra upp till Jerusalem för att tillbe Herren räddade från fångenskapen i Assyrien.

TAM1897 Q1 43.4Nu, precis innan Hiskia framför sin vädjan, skriver Hosea detta, och Herren sörjer över vad folket är fast beslutet att göra. Se vad han säger:—

TAM1897 Q1 43.5Jag lärde också Efraim att gå och tog dem vid deras armar. (ordagrann översättning av KJV)

TAM1897 Q1 43.6Herren var så angelägen om att de skulle gå den rätta vägen att han tog dem i armarna och ledde dem framåt; men de drog tillbaka armen, de ville inte ens låta sig ledas på det sättet. Men ändå kan han inte ge upp dem. Se:—

TAM1897 Q1 43.7Men huru skall jag kunna giva dig till pris, Efraim, och låta dig fara, Israel? Icke kan jag giva dig till pris såsom Adma och låta det gå dig såsom Seboim? Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar. Jag vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är Gud och icke en människa; helig är jag bland eder, och med vrede vill jag ej komma.

TAM1897 Q1 43.8Så håller han sig tillbaka från de domar som måste drabba dem. Eftersom han är Gud, låter han dem inte drabba dem ännu; inte ens när de måste drabba dem. Men ändå gjorde de uppror; ändå fortsatte de på sin egen väg. Och resultatet beskrivs i 2 Kungaboken 17:5–8:—

TAM1897 Q1 43.9Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog upp mot Samaria och belägrade det i tre år. I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer. Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar. De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels konungar hade uppgjort.

TAM1897 Q1 43.10Därefter följer texten fram till den trettonde versen:—

TAM1897 Q1 43.11Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina tjänare profeterna.» Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder, vilka icke trodde på HERREN, sin Gud. De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet, likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade förbjudit dem att göra såsom dessa.

TAM1897 Q1 43.12Så gick de tio stammarna förlorade. Hosea sade, när han profeterade om detta: ”Juda härskar ännu med Gud och är trofast med de heliga” (ordagrann översättning av KJV). Juda kunde hålla stånd ännu en tid. Hiskia var kung; Manasse efterträdde Hiskia och störtade riket åter i avfall; hans son följde i hans fotspår; Josia efterträdde honom och reformerade riket än en gång; och när Josia dödades, gick riket rakt mot undergång. Det fanns ingen efter Josia som fruktade Herren. Redan på Hiskias tid vände de sig ständigt till Egypten och höll fast vid Egypten, i ett försök att få Egypten att rädda dem, i ett försök att få hjälp från Egypten, när de svårigheter som hade drabbat dem alla berodde på deras otro och avfall från Herren.

TAM1897 Q1 43.13Se nu på Judas sista dagar. Ahas sände bud till Tiglat-Pileser, kungen av Assyrien, och bad honom att komma upp och rädda honom ur händerna på kungen av Damaskus och kungen av Samaria. Tiglat-Pileser gjorde så; han intog Damaskus och befriade därmed Ahas. Ahas betalade honom tribut och begav sig upp till Damaskus för att möta honom och visa honom vördnad som en undersåte. Där fann han ett avgudadyrkande altare, lät tillverka ett likadant och ställde upp det vid ingången till Herrens tempel. På så sätt förde han folket in i avfall, precis som de andra i Israel.

TAM1897 Q1 43.14I Juda efterträdde Hiskia Ahas. När Hiskia blev kung ville han befrias från det assyriska herraväldet och tributen. Det fanns en grupp i Juda som stod på Hiskias sida och var fast beslutna att befria sig från Assyrien. Denna grupp ansåg att det enda sättet att göra detta var att få hjälp från Egypten. Jesaja profeterade vid den tiden och sade till dem att de skulle förlita sig på Herren för befrielse från både Egypten och Assyrien. Han förklarade för dem att det var på grund av deras synd mot Herren som de var förtryckta. Han sade till dem att deras försök att få hjälp från Egypten inte skulle leda till något gott; ty deras strävan efter hjälp från Egypten skulle leda till ännu större förtryck, eftersom Egypten endast skulle förtrycka dem i stället för att hjälpa dem; att Egypten inte kunde befria dem.

TAM1897 Q1 44.1Titta nu på det åttonde kapitlet i Jesaja. Vilket skriftställe i Jesajas bok använder vi så ofta när det gäller Herrens ankomst och väntan på Herrens ankomst? Var finner vi det? Minns ni att det åttonde kapitlet i Jesaja är det som talar om dem som söker kontakt med andeväsen, som viskar och mumlar – med hänvisning till spiritismen? Det är där det står: ”Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan. Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för Jakobs hus; jag vill vänta efter honom.” Är det då ett kapitel om Herrens ankomst? – Ja. Är det ett kapitel som sträcker sig fram till Herrens ankomst? – Ja.

TAM1897 Q1 44.2Se nu vad som står i det kapitlet. Se vad som står i början av detta kapitel, från och med den femte versen.

TAM1897 Q1 44.3Och HERREN talade vidare till mig och sade: »Eftersom detta folk föraktar Siloas vatten, som flyter så stilla, och har sin fröjd med Resin och Remaljas son [detta var Assyrien och Damaskus], se, därför skall HERREN låta komma över dem flodens vatten, de väldiga och stora, nämligen konungen i Assyrien med all hans härlighet. Och den skall stiga över alla sina bräddar och gå över alla sina stränder. Den skall tränga fram i Juda, svämma över och utbreda sig och räcka ända upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall den uppfylla ditt land, Immanuel, så vitt det är.»

TAM1897 Q1 44.4Det var bokstavligen sant när det gällde dem. Assyriens kung kom och översvämmade hela landet. Men varför står det skrivet i ett sammanhang och på en plats där man väntar på Herrens ankomst, och om ett folk som ska vänta på Herrens ankomst? Det står skrivet på den platsen och har förmedlats till oss för att visa alla människor i vår tid att svårigheter, prövningar och förvirring kommer att drabba hela landet och alla nationer, att de kommer att svämma över och nå ända upp till halsen och fylla hela landets bredd, och att folket inte kommer att veta hur de ska undkomma det. Det är därför denna text har förmedlats till oss som väntar på Herren. Låt oss läsa vidare och se.

TAM1897 Q1 44.5Rasen, I folk; I skolen dock krossas. Lyssnen, alla I fjärran länder. Rusten eder; I skolen dock krossas. Ja, rusten eder; I skolen dock krossas. Gören upp planer; de varda dock om intet. Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas. Ty Gud är med oss. Ty så sade HERREN till mig, när hans hand kom över mig med makt och han varnade mig för att vandra på detta folks väg: I skolen icke kalla för sammansvärjning allt vad detta folk kallar sammansvärjning, ej heller skolen I frukta vad det fruktar, I skolen icke förskräckas därför.

TAM1897 Q1 44.6Finns det sådana tider nu, just när man väntar på Herrens ankomst? Förenar de sig därför att rädsla och förvirring har drabbat dem? Därför att svårigheter drabbar landet? Ser vi något sådant någonstans? Har någon av er sett det? – Åh ja, det har ni! Har någon annan än sjundedagsadventisterna sett det? – Ja, om det nu skulle finnas någon skillnad, så ser nästan alla det tydligare än adventisterna. Men det syns; det är tydligt nog. Och de sluter sig samman, förenar sig i grupper och skaror och rustar sig. Vad rustar de sig för? Vad kommer att hända? – De kommer att krossas. Varför rustar de sig då? – För att krossas i bitar. Ändå tror de inte det; utan att de rustar sig mot det onda som kommer. Och de försök de gör för att befria sig från det onda fördjupar bara saken och för dem så mycket närmare undergången och krossandet i bitar.

TAM1897 Q1 44.7Nej, HERREN Sebaot skolen I hålla helig; honom skolen I frukta, och för honom skolen I förskräckas. Så skall han varda för eder något heligt; men för de två Israels hus skall han bliva en stötesten och en klippa till fall och för Jerusalems invånare en snara och ett giller. Många av dem skola stupa därpå, de skola falla och krossas, de skola snärjas och varda fångade. Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan. Så vill jag förbida HERREN, då han nu döljer sitt ansikte för Jakobs hus; jag vill vänta efter honom. Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi äro tecken och förebilder i Israel, från HERREN Sebaot, som bor på Sions berg.

TAM1897 Q1 44.8Det är uppenbart att detta sträcker sig fram till Herrens återkomst. Det är en uppmaning till det folk som ska möta Herren. Men varför tar det upp de svårigheter som rådde under den tid då Assyrien förtryckte Juda? Jo, därför att det helt enkelt på det tydligaste viset visar vilken sorts svårigheter som kommer att drabba hela landet och plåga hela folket vid tiden för Herrens återkomst. Och de försök som Juda gjorde för att undkomma dessa onda ting och befria sig från dem är precis sådana försök som kommer att göras av dem som bekänner sig till att vara Guds folk, för att befria sig från de onda ting som är på väg.

TAM1897 Q1 44.9Gud manar hela tiden: Lita inte på Assyrien; lita inte på Egypten; utan lita enbart på Herren. Vänd ryggen åt Assyrien: det är rätt. Men gå inte till Egypten för att undkomma Assyrien. Sök Herren. Gå inte till Egypten; gå till Herren. Och när ni finner Herren av hela ert hjärta, ska ni befrias från all denna nöd och allt detta förtryck från Assyrien. Bara några ord om detta. Det trettionde kapitlet i Jesaja avslöjar hemligheten bakom detta.

TAM1897 Q1 45.1Ve eder, I vanartiga barn, säger HERREN, I som gören upp rådslag som icke komma från mig, och sluten förbund, utan att min Ande är med, så att I därigenom hopen synd på synd, I som dragen ned till Egypten, utan att hava rådfrågat min mun, för att söka eder ett värn hos Farao och en tillflykt under Egyptens skugga! Se, Faraos värn skall bliva eder till skam, och tillflykten under Egyptens skugga skall bliva eder till blygd. Verserna 1–3.

TAM1897 Q1 45.2Hans sändebud kom dit för att lägga fram sina förslag till Egypten. Och när Juda sände sändebud till Egypten, skämdes Egypten för sändebuden.

TAM1897 Q1 45.3Ty om ock hans furstar äro i Soan, och om än hans sändebud komma ända till Hanes, så skall dock var man få blygas över detta folk, som icke kan hjälpa dem, icke vara till bistånd och hjälp, utan allenast till skam och smälek. Utsaga om Söderlandets odjur. Genom ett farornas och ångestens land, där lejoninnor och lejon hava sitt tillhåll, jämte huggormar och flygande drakar, där föra de på åsnors ryggar sina rikedomar och på kamelers pucklar sina skatter till ett folk som icke kan hjälpa dem. Ty Egyptens bistånd är fåfänglighet och tomhet; därför kallar jag det landet »Rahab, som ingenting uträttar». Verserna 4–7.

TAM1897 Q1 45.4För att ni ska se att detta inte är något främmande, vänder jag mig här och läser ur ett vittnesbörd daterat den 5 juli 1896, som lyder som följer:—

TAM1897 Q1 45.5De varningar som gavs i Guds ord till Israels barn var inte endast avsedda för dem, utan för alla som skulle leva på jorden. Han säger till dem: ”Ve de upproriska barnen, … som rådfrågar, men inte mig; och som täcker sig med ett täcke, men inte med min Ande, så att de lägger synd till synd; som vandrar för att dra ner till Egypten och inte har frågat mig; för att stärka sig i Faraos styrka och förlita sig på Egyptens skugga.” Om Herren i forna tider tillrättavisade sitt folk därför att de försummade att söka råd hos honom när de befann sig i svårigheter, kommer han då inte att vara missnöjd i dag om hans folk, i stället för att förlita sig på de klara strålarna från Rättfärdighetens Sol för att upplysa sin väg, vänder sig bort från honom i sina prövningar och svårigheter och söker hjälp hos människor som är lika felbara och oförmögna som de själva? Var finns vår styrka? Ligger den hos människor som är lika hjälplösa och beroende som vi själva, som behöver vägledning från Gud precis som vi? Kristus säger: ”Utan mig kan ni inte göra någonting”, och han har gett oss den Helige Ande som en hjälp i varje nödstund.

TAM1897 Q1 45.6Men ni vet att i förra årets förvirring, som man hoppades skulle lösas genom den politiska kampanjen, lät sig till och med sjundedagsadventisterna så förledas från sin trohet mot Gud att de deltog i kampanjen för att försöka manipulera de politiska angelägenheterna, styra valen och försöka forma utvecklingen. Varför? – Åh, för att hjälpa landet ur de svårigheter som de var så säkra på skulle drabba landet. Naturligtvis kommer svårigheter att drabba landet. Men ska sjundedagsadventisterna bilda grupper för ett sådant arbete? Låt dem befrias från Assyrien; låt dem befrias både från Assyrien och Egypten till Gud. Detta är den enda frälsningen. Detta är den enda befrielsen, vare sig då, nu eller för evigt.