Ut ur Babylon och Egypten
TAM1897 Q1 45.8Predikan hållen måndagskvällen den 15 mars 1897 Tryckt i General Conference Bulletin, första kvartalet 1897, vol. 2, nr 1, s. 45–54.
TAM1897 Q1 45.9I vår lektion i går kväll kom vi till en punkt i Judas historia där svårigheter från Assyrien fyllde landet som en flod. De önskade undkomma detta, och Herren uppmanade dem att söka honom av hela sitt hjärta, så att han kunde befria dem. De försökte genom samverkan, förbund och allians med Egypten att befria sig själva.
TAM1897 Q1 45.10Så fortsatte det tills de kom fram till en tidpunkt i Hiskias liv då all hjälp från Egypten var helt avskuren, inte för att han ville det, utan för att det var så. Kungen av Assyrien hade gått runt mellan Jerusalem och Medelhavet och placerat sig mellan Egyptens och Jerusalems arméer, för att hindra Judas och Egyptens styrkor från att förena sig. Då kunde han besegra var och en av dem för sig.
TAM1897 Q1 45.11Första gången Sanherib drog upp mot Jerusalem gjorde han samma sak, och Hiskia begick ett så stort misstag att det står skrivet i Skrifterna att han gick ut till kungen av Assyrien och sade: ”Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära.” Och kungen av Assyrien ålade honom trettio talenter guld och trehundra talenter silver, och Hiskia var tvungen att plundra Guds hus för att betala tributen.
TAM1897 Q1 45.12Orsaken till denna oro var att folket i Ekron hade gjort uppror mot Assyriens folk; men kungen av Ekron var trogen mot kungen av Assyrien och ville inte ansluta sig till folket i deras uppror. Då förde folket honom med våld som fånge till Jerusalem och överlämnade honom till Hiskia för att han skulle förvaras i säkerhet. Och Hiskia tog emot honom. Hiskia kände så stor sympati för deras uppror mot kungen av Assyrien att han var villig att på detta sätt delta i det.
TAM1897 Q1 45.13Kungen av Assyrien drog upp och intog Ekron. Därefter begav han sig till Jerusalem för att hämta kungen av Ekron och återinsätta honom på tronen i Ekron. Hiskia befäste staden och byggde vallar och alla de försvarsanläggningar som behövde uppföras; men det hjälpte inte, det skulle inte rädda dem; ty Gud kunde inte rädda dem på det sättet. Jag ska läsa upp Sanheribs redogörelse för det fälttåget, liksom Bibelns redogörelse. Dessa två redogörelser är sammanvävda i ”Empires of the Bible”, sidan 322 och de tre följande sidorna. Jag börjar läsa från stycke 15. Sanherib berättar hur folket i Ekron hade gjort uppror och hur de hade tillfångatagit sin kung och gjort honom till fånge. Han säger:—
TAM1897 Q1 46.1Översteprästerna, adelsmännen och folket i Ekron, som hade lagt sin kung Padia (som höll fast vid den assyriska tron och gudsdyrkan) i järnkedjor och överlämnat honom till Hiskia, kungen av Juda, och som hade uppträtt fientligt mot guden; dessa män var nu förskräckta i sina hjärtan.
TAM1897 Q1 46.2Och han intog staden, och han fortsätter med att säga: ”Hiskia, kungen av Juda, underkastade sig inte mitt ok.” Därefter står det i Bibeln: Därför ”drog Sanherib, konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda och intog dem.” Därefter säger Sanherib:—
TAM1897 Q1 46.3Fyrtiosex av dessa städer, starka fästningar, och de oräkneliga städerna i deras område, med krigsmaskiner, belägrade jag, erövrade jag, plundrade jag och räknade som krigsbyte... Tvåhundra tusen etthundrafemtio människor, små och stora, män och kvinnor, hästar, ston, åsnor, kameler, oxar och får i oräkneligt antal, från deras mitt förde jag bort och fördelade dem som krigsbyte.
TAM1897 Q1 46.4Sedan står det i Bibeln:—
TAM1897 Q1 46.5Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra Jerusalem, rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de hjälpte honom härmed. Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan myckenhet.» Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
TAM1897 Q1 46.6Nu säger Sanherib:—
TAM1897 Q1 46.7Honom [Hiskia] själv, likt en fågel i en bur, inuti Jerusalem, hans kungliga stad, har jag spärrat in; belägringstorn mot honom har jag uppfört (ty han hade gett order om att förnya befästningarna vid den stora porten till sin stad).
TAM1897 Q1 46.8Och nu säger Bibeln:—
TAM1897 Q1 46.9Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade uppmuntrande till dem och sade: Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig vid Hiskias, Juda konungs, ord.
TAM1897 Q1 46.10Allt detta var visserligen sant, om han bara hade varit oskyldig i denna sak; men med Padia, kungen av Ekron, som just då satt fängslad i Jerusalem, kunde Herren inte ge sitt godkännande till den väg Hiskia hade valt genom att försvara staden. Följaktligen säger Sanherib:—
TAM1897 Q1 46.11Hiskia själv överväldigades av fruktan för min majestäts smälek; likaså Urbi, hans egna soldater och de andra soldaterna som han hade låtit träda in i Jerusalem, sin kungliga stad.
TAM1897 Q1 46.12Sedan står det i Bibeln:—
TAM1897 Q1 46.13Då ålade konungen i Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld. Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar. Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia, Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen i Assyrien.
TAM1897 Q1 46.14Och om detta säger Sanherib:—
TAM1897 Q1 46.15Till den tidigare tributen, som betalades årligen, lade jag till mitt herraväldes allianstribut och ålade honom att betala den... Arbetarna, soldaterna och byggarna, som han hade samlat inom staden för att befästa Jerusalem, hans kungliga stad, betalade nu tribut. Med trettio talenter guld, 800 talenter silver; vävt tyg, scharlakansrött, broderat; stora ädelstenar; soffor av elfenben, flyttbara troner av elfenben, buffelskinn, dan-trä, ku-trä, en stor skatt av alla slag; och hans döttrar, eunucker från hans palats, manliga musiker och kvinnliga musiker; till Nineve, min kungliga stad, sände han efter mig. Och för att betala tribut och visa vördnad sände han sitt sändebud. Hans städer som jag plundrade avskar jag från hans rike, och till Mitinti, kungen av Asdod, Padia, kungen av Ekron, och Zilli-Bel, kungen av Gaza, gav jag dem. Jag minskade hans rike.
TAM1897 Q1 46.16Det är den fullständiga berättelsen om den versen i Skrifterna där det står att Hiskia sände bud till kungen av Assyrien och sade: ”Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred. Vad du lägger på mig vill jag bära.”
TAM1897 Q1 46.17En tid efter detta sände Hiskia sändebud till Egypten, och Egypten ingick en allians med Hiskia och sände en armé. Sanherib fick höra om detta i tid för att placera sin armé mellan Egypten och Jerusalem. Då sände han först ett bud till Jerusalem till Hiskia med uppmaningen att kapitulera och vänta tills han skulle återvända från Egypten, och att han då skulle komma och föra bort dem alla som fångar till ett land likt deras eget, som skulle vara precis lika bra som deras. Men Hiskia sade åt dem att inte svara alls, och budbäraren återvände till Lakis och fann att kungen hade begett sig till Libna, och där rapporterade de detta för honom.
TAM1897 Q1 46.18Då fick Sanherib höra att Egyptens arméer var på väg upp, och han sände återigen ett brev till Jerusalem, där han redogjorde för vad han kunde göra och vad Herren inte kunde göra; och att Hiskia inte behövde förlita sig på Herren, eftersom Herren inte kunde rädda dem ur hans händer; och att när han var färdig med kungen av Egypten skulle han dra upp, och Jerusalem skulle få ta konsekvenserna.
TAM1897 Q1 46.19Vid det här laget hade Hiskia lärt sig att lita på Herren; ty han hade ingen annan att lita på. Han tvingades till slut att lita på Herren. Därför gick han upp till templet, lade Sanheribs brev framför Herren och sade till Herren: ”Här är det nu; vi kan inte göra någonting. Herre, ta saken i egna händer för vår skull.” Och Herren gjorde så. Den natten blev Sanheribs arméer utplånade, och han återvände hem till Nineve. Så att de till slut, genom alla dessa svåra tider, detta onda som drabbade dem och som stängde in dem så fullständigt att de inte kunde få någon hjälp från Egypten eller någon annanstans, fördes dit Herren ville ha dem från början – dit där han kunde befria dem.
TAM1897 Q1 47.1Om de bara hade förlitat sig på Herren hela tiden, så som de gjorde då, skulle Herren hela tiden ha gjort det han gjorde för dem då. De skulle aldrig ha underkastats Assyrien, och inte heller haft något att göra med Egypten. De skulle aldrig ha blivit plundrade och förda bort i fångenskap. De skulle alltid ha stått som Herrens folk och hans rike, bott för sig själva och inte räknats bland nationerna.
TAM1897 Q1 47.2Jag behöver inte följa Judas historia i detalj. Det är de tio stammarnas historia om igen. Det skulle bara vara att upprepa den historia vi tog upp i går kväll, tills vi kom till den punkt där Herren sände sin profet till Zedekia, den siste kungen, och sade: ”Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas. Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt.”
TAM1897 Q1 47.3Kort därefter fördes hela folket bort i fångenskap till Babylon – utom de fattigaste i landet som inte ägde någonting. De lämnades kvar i landet för att ta det i besittning som de ville. Således var det en fördel vid den tiden att vara fattig och inte äga någonting; och detta skrevs för att alla människor som nu lever på jorden ska förstå. Det är ingen välsignelse att vara rik och äga stora egendomar nu. Och snart kommer de dagar då de som är fattiga och inte har någonting kommer att ha det bäst i denna värld. Så var det när Jerusalem förstördes på den tiden, och de fördes bort i fångenskap till Babylon eller dödades.
TAM1897 Q1 47.4På den tiden kunde de som inte ägde något skaffa sig hem var som helst i landet; ty de hade hela landet för sig själva. Alla andra fördes bort i fångenskap. Och så kommer det att bli igen. De som klamrar sig fast vid denna världens ägodelar, de som vill bli rika, kommer att föras bort i fångenskap av sina rikedomar och gå under tillsammans med hela världen. Då kommer de som är fattiga på denna världens tillgångar och inte har någonting, eftersom de har satsat allt på Guds sak, att bo i Herrens land, när alla som bor i jordens länder förs bort i fångenskap och hela jorden förstörs.
TAM1897 Q1 47.5Denna berättelse om Israels avfall och deras undergång skrevs inte förgäves. Hosea och de profetior som nämndes i går kväll skrevs inte förgäves. Det åttonde kapitlet i Jesaja skrevs inte förgäves. Dessa ord skrevs för vår skull, och vi måste ta dem till oss i vår tid.
TAM1897 Q1 47.6Nu kommer vi till Judas sista dagar. Läs Jeremias och Hesekiels böcker. De är nuvarande sanning i dag för sjundedagsadventisterna, precis lika mycket som Uppenbarelseboken. Jeremia och Hesekiel är skrivna för oss, över vilka världens ände har kommit, eftersom dessa böcker skrevs under den tid då Judas ände hade kommit; och Jerusalems förstörelse, samt de tider som följde på den, är helt enkelt nedtecknade för att visa alla människor i världen när världens ände och dess undergång är nära, och för att varna dem om de händelser som kommer att följa på den och de svårigheter som kommer att åtfölja den.
TAM1897 Q1 47.7Israel valde en kung trots Herrens protester. När de skildes åt kom de tio stammarna till en punkt där de tvingades säga: ”Vi har ingen kung”; och Herren sade: ”Jag ska vara er kung.” Återigen sade de: ”Nej, vi måste ha en kung.” Och de fick en till, och det var den sista. Därefter hade de varken kung eller rike längre; utan fördes bort i fångenskap och gick förlorade för alltid, eftersom de inte ville ha Herren som sin kung.
TAM1897 Q1 47.8Juda dröjde kvar ännu en tid, och sedan kom det vi läste för en stund sedan: – ”Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan.” Juda kan inte längre ha en kung. Hon tvingas säga: ”Vi har ingen kung.” Hon ska föras i fångenskap till Babylon. Folket och stammarna som sådana hade inga fler kungar förrän deras sanna Kung kom, vars rätt det är att regera och härska; och även då var de så beslutsamma, så fyllda av samma anda som förkastade Gud på Sauls tid, att de inte ville ha Herren som härskare över sig; de förkastade honom och valde en kung av denna världen – ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.”
TAM1897 Q1 47.9Det är en och samma historia. När de förkastade Gud gjorde de det trots hans protester och valde en kung som hette Saul. Herren såg i detta deras förkastande av Jesus, deras kung, och valet av kejsaren och Barabbas. Deras förkastande av Kristus och valet av kejsaren var bara den oundvikliga följden av deras förkastande av Gud och valet av Saul. När de förkastade honom och valde Saul visste Herren att de skulle förkasta honom och välja kejsaren. Och det sista steget fanns redan i det första.
TAM1897 Q1 47.10Det är därför Herren sade: ”Samuel, de förkastar inte dig, utan de förkastar mig, så att jag inte ska härska över dem”; och det betyder just det för sjundedagsadventisterna. Gud vill vara sitt folks härskare, han vill vara sitt folks kung. Ska han vara det? Ska hans kungadöme räcka? Ska hans styre räcka för hans folk? Det är frågan nu, precis som det var frågan då. Det räckte inte för dem då; för de ville inte underkasta sig honom av hela sitt hjärta. De föll in i formalism och blev så lika världen att de gav sig in i världens avgudadyrkan. De måste ha en kung, precis som de andra hedningarna. Och det är samma historia i dag. Om Gud inte är en tillräcklig härskare för sjundedagsadventisterna, beror det på att de inte tror på honom av hela sitt hjärta. Det beror på att de liknar hedningarna så mycket att de måste ha en hednisk regering och hednisk makt för att skydda sig själva från sig själva och för att styra sig själva. Åh, må dagens sjundedagsadventister lyssna till Herrens ord i dag: Jag ska vara er kung.
TAM1897 Q1 48.1Juda, som jag nämnde för en stund sedan, fördes i fångenskap till Babylon, och endast några av de fattigaste blev kvar i landet. Där borde de ha stannat. Men de begav sig frivilligt till Egypten. Återigen mot Herrens protest begav de sig till Egypten. Således spreds hela Herrens folk bland hedningarna, i Babylon och i Egypten. Och från den tiden talar hela Skriften om att hans folk ska föras ut ur Babylon och ur Egypten; och så är det ännu.
TAM1897 Q1 48.2I dag lyder budskapet: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” Det är Babylon. Och i det elfte kapitlet i Uppenbarelseboken talas det om det som ”andligt kallas Egypten”; och de som segrar över vilddjuret, över vilddjurets bild, över märket och över talet på dess namn ”sjunger Mose sång” – inte något som liknar den – utan ”Mose, Guds tjänares, sång”. Vad var Mose sång? – Sången om befrielsen från Egypten. När alltså de som segrar över vilddjuret, över vilddjurets bild, över dess märke och över talet på dess namn sjunger Mose sång, är det därför att de har befriats från Egypten. För i dag och till världens ände gäller: ”Ut ur Egypten kallade jag min son.” I dag finns det ett Babylon och ett Egypten. I dag finns det Guds folk i Babylon och i Egypten. Och i dag ropar Herren: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk”, och: ”Ut ur Egypten kallade jag min son.”
TAM1897 Q1 48.3Tänk på det igen: Var befann sig Nimrod? – Han befann sig i Babylon och styrde Babylons rike. Var befann sig Abraham? – Han befann sig i det land som styrdes av det rike som Nimrod hade upprättat. Men Gud kallade honom ut ur det landet. Det landet var Babylon både andligt och fysiskt. Och mer än så: Nimrod var son till Kush, och Kush var son till Ham, och Egypten är Hams land. Så i Nimrod fanns både Egypten och Babylon. Och när Gud kallade Abraham, kallade han honom ut ur både Egypten och Babylon. Och ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” Och ni är kallade ut ur både Egypten och Babylon.
TAM1897 Q1 48.4O, låt oss alla ägna oss åt att studera Bibeln och läsa den för vad den säger, för de andliga betydelserna som finns där. Då kommer hela Bibeln, från den första versen till den sista, att vara något levande och strålande för var och en av oss.
TAM1897 Q1 48.5Därefter fann vi Israel i Egypten, och Herren kallade dem ut ur Egypten igen. Sedan förkastade de Herren, och det slutade med att de fördes i fångenskap till Babylon och återvände till Egypten. Och när Jesus kom, förkastade de honom och valde kejsaren. Sedan uppstod den kristna församlingen, och det skedde ett avfall inom församlingen som skapade ett nytt Babylon, och Gud kallade ut människor ur det Babylon. Vid reformationens tid kallade han dem att komma ut ur det Babylon. Sedan kom protestantismen, den reformerade kristendomen, och den har avfallit och skapar nu vilddjurets bild, vilket återigen för med sig Babylon, modern och döttrarna, förenade med världens regeringar. Och fortfarande kallar Gud: Kom ut ur Babylon, ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk.”
TAM1897 Q1 48.6Den filosofi som ledde till avfallet inom den kristna församlingen; den falska, hedniska läran som hade förts in i de kristna skolorna och orsakade avfallet, kom från Egypten. Den egyptiska filosofin förvrängde de kristna skolorna, orsakade avfallet och byggde upp den romerska kyrkan, som i dag är både Babylon och Egypten. Och så är det att Herren i dag, i den levande, nuvarande sanningen, kallar sitt folk ut ur både Babylon och Egypten.
TAM1897 Q1 48.7Men Herren vill ha allt. Han vill härska över allt. Han vill att hans rike ska omfatta allt. Han vill att det ska vara så i församlingen; han vill att det ska vara så i skolan; han vill att det ska vara så i förlagsverksamheten; han vill att det ska vara så överallt där hans namn nämns. Vill ni låta honom få det så?
TAM1897 Q1 48.8Om så är fallet måste ni, var och en för sig, börja med att låta Herren få hela platsen i sitt eget hjärta. Låt den Kungen regera där i sitt eget rike, i sitt Andens rike. Detta kungadöme och denna regering måste vara så fullständiga och absoluta att ni inte erkänner någon annan kung, ingen annan härskare än Gud, och ingen annan lag än Guds.
TAM1897 Q1 48.9Då, och inte förrän då, ska vi befrias från Egypten och Babylon. Och då, när vi på detta sätt har befriats från Egypten och Babylon, kan man verkligen säga – och det kommer då att sägas av Herren till hela universum: ”Här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV) – inte de som gjorde sitt bästa – utan det kommer att vara Guds intyg inför universum, som pekar på ett folk på jorden som håller Guds bud och Jesu tro. Den tiden är nära, och Gud kallar ut ett folk ur Babylon och ur Egypten för att detta ska ske, och för att han ska kunna intyga: ”Här är ett folk som låter mig regera över dem, och som inte behöver någon annan härskare, ingen annan lag och ingen annan regering än Guds.”
TAM1897 Q1 48.10Gå nu helt kort igenom det där en gång till. Gud lät människan börja med det allra första av alla bud, som fanns hos henne och levde i henne: ”du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.” Människan valde en annan väg, lyssnade till en annan röst och förlorade därmed allt. Gud ställde henne på fötter igen och gav henne återigen förmånen att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft. På kort tid hade hennes efterkommande kommit så långt bort från Gud att Herren inte längre hade någon plats alls i deras liv, och folket måste utplånas från jorden genom en syndaflod. Det fanns endast åtta själar som var villiga att ha Herren i sina liv.
TAM1897 Q1 49.1Herren påbörjade sitt verk på jorden igen med åtta människor. För dem var det första av alla buden: ”du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.” Men de avvek från detta, hade andra gudar, och från avgudadyrkan gick de över till monarki. En stat organiserades – världens första stat. Den var frukten av avfallet.
TAM1897 Q1 49.2Ur detta onda tillstånd kallade Gud återigen sitt folk och skapade en ny släkt av varelser. Gud kallade Abraham från det landet, från hans släkt och från hans faders hus, till ett land som han skulle visa honom. Och han gav honom inte ens så mycket som han kunde sätta sin fot på i landet; men han lovade att han skulle ge det till honom och hans säd efter honom, när han ännu inte hade något barn. Så kallade Gud honom ut ur det land där han bodde och gav honom inget land i världen. Därför blev Abraham, Guds vän, Guds församling, utan något land i denna värld, och ”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.”
TAM1897 Q1 49.3Vi ska vandra i fotspåren av vår fader Abrahams tro, som han hade redan då han ännu var oomskuren. Är ni utan ett land i denna värld? Herren kallar er ut ur ert land, till det land som han visar er. Det är det himmelska landet. Vill ni ta emot det?
TAM1897 Q1 49.4Abrahams efterkommande drog in i Egypten, och Gud skiljde dem från det landet. Mose var det stora föredömet i den tiden. Han var tronarvinge. Men han vände ryggen åt tronen och följde med Gud; och han var tvungen att vända ryggen åt den för att följa med Gud.
TAM1897 Q1 49.5Gud befriade sitt eget folk och sade till dem: ”det är ett folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.” Men de avföll från Gud och satte upp en kung och en stat likt hedningarna omkring dem; och vad blev det av det? Gav det dem något gott? Herren övergav dem inte; men gav det dem något gott? Det var en enda oavbruten nedgång, nedåt, nedåt, nedåt, tills de hade splittrats, och sedan gick båda under; och från den dagen till denna har de varit ”vandrare bland folken”. De har inte räknats bland folken, även om de försökte.
TAM1897 Q1 49.6När Kristus kom, upprättade han således återigen en andlig familj. Men återigen inträffade avfall, och församlingen gav sig in på avgudadyrkan och hedendom och upprättade återigen en regering – kyrka och stat. Det var påvedömet; och vad ska det bli av det? – Ni vet att det ska ”gå i fördärvet”. Sedan upprättade Gud återigen en andlig familj inom den kristna protestantismen. Men den har avfallit och anslutit sig till skökornas moder och upprättar vilddjurets bild – en stat på jorden som utger sig för att vara Guds rike; och vad ska det bli av allt detta? – Ni vet att den ska förstöras med en evig förintelse.
TAM1897 Q1 49.7Vad blev det av Nimrods rike? – Det förstördes. Vad blev det av Egyptens rike? – Det förstördes. Vad blev det av Assyriens rike? – Det förstördes. Vad blev det av de tio stammarnas rike? – Det förstördes. Vad blev det av Judas rike? – Det förstördes. Vad blev det av Babylons rike? – Det förstördes. Vad blev det av det medo-persiska riket? – Det förstördes. Vad blev det av det grekiska riket? – Det förstördes. Vad blev det av det romerska riket? – Det förstördes. Vad blev det av de tio som efterträdde dem? – De kommer att förstöras. Vad blev det av påvedömet som upprättade sig på Roms ruiner? – Det ska förstöras. Vad kommer att hända med det rike som är skapat i dess avbild, i Förenta staterna? – Det kommer att förstöras.
TAM1897 Q1 49.8Herren vill visa oss att han inte vill att hans folk ska ha något att göra med dessa saker. Är inte det lärdomen i detta? Vill han att hans folk ska fästa sin tillgivenhet vid det som förgås? Från Adam och fram till nu har Gud uppmanat människorna att låta honom regera, så att han kan vara deras kung; att folket ska lämna sitt land, sin släkt, sin faders hus och bo för sig själva och inte räknas bland nationerna. Kommer han någonsin att finna ett folk som låter honom få sin vilja igenom?
TAM1897 Q1 49.9(Röster) Ja.
TAM1897 Q1 49.10Ja; vi vet att han kommer att få ett sådant folk, för Guds ord säger så. Men ska han finna detta folk bland dem som nu bekänner sig vara hans folk? Det är frågan. Ska ni vara en av dessa? Vill ni vara en av dessa? – Ni säger: Ja. Kommer ni då att lämna ert land, era släktingar och er faders hus? Kommer ni att bo för er själva och inte räknas bland nationerna? Kommer ni att ha Gud som er kung och ingen annan kung? Kommer ni att ha Guds styre som ert styre och inte behöva något annat styre?
TAM1897 Q1 49.11Inte för att ni ska göra uppror mot någon annan regering; ni har helt enkelt inget behov av någon annan eftersom ni har den bästa regeringen – den regering som är fullkomlig. Om den regeringen finns i era liv, kommer ni inte att behöva någon regering på jorden som styr er, och de kommer inte att ha några problem eller svårigheter med er. Det är allt som Herren ber om. Kommer ni att låta honom ha den i era liv?
TAM1897 Q1 50.1Det står i den tredje ängelns budskap att Gud med det och genom det avser att ”grunda kristendomen på en evig grund”. Så säkert som Gud i den tredje ängelns budskap grundar kristendomen på en evig grund, lika säkert kommer det att vara en kristendom som inte är knuten till något på denna jord. Den kommer endast att vara knuten till Gud; endast till hans eviga ord; upplyst av hans eviga Ande; undervisad av Honom vars ursprung är från evighetens dagar; och på så sätt ledas till den evige Guden, så att han må regera, och därunder ska de eviga armarna vara.
TAM1897 Q1 50.2Jag vet, och ni vet, att det finns några av bröderna som inte anser att detta stämmer. För två år sedan predikades detta och publicerades i BULLETIN. Många accepterade det inte. Vissa accepterar det fortfarande inte. Det anses vara helt fel. Men vid den senaste Generalkonferensen lästes två vittnesbörd upp för oss – skrivna särskilt för denna konferens, och ett av dem, ser jag, är tryckt i BULLETIN nr 4; det andra är ännu inte tryckt, men kommer, antar jag, att tryckas inom kort – där sjundedagsadventisterna tillrättavisas för att de engagerar sig i politiska frågor. Jag läser upp en passage här som kommer att visa er innebörden av detta:—
TAM1897 Q1 50.3Herren Jesus är besviken på sitt folk. Han är befälhavaren, och de ska samlas under hans baner. De har varken tid, visdom eller kraft att lägga på att ta parti för politiska partier. Människorna rörs upp av en intensiv aktivitet underifrån, och Guds söner och döttrar ska inte ge sitt inflytande åt denna politiska strid. Men vilken sorts anda har tagit grepp om vårt folk, när de som tror att vi nu befinner oss under den tredje ängelns budskap – världens sista budskap om barmhärtighet – bröder i samma tro, dyker upp med märken för motstående politiska partier, förkunnar motsatta åsikter och uttrycker sina splittrade åsikter?
TAM1897 Q1 50.4Nu ställer jag denna fråga i form av ett påstående: Om det som predikades för två år sedan om detta ämne – regeringen och kyrkan – hade accepterats och följts av alla sjundedagsadventister, skulle det då överhuvudtaget ha funnits något utrymme för det vittnesbördet? – Uppenbarligen inte. Krävde då dessa lektioner fel sak, när de manade Guds folk till en ståndpunkt där det skulle vara omöjligt för honom att finna fel hos dem? Jag menar i just denna punkt. Jag menar att när en sanning framläggs ur Guds ord, som – om hans folk skulle acceptera den inför Gud och världen – skulle placera dem i en sådan ställning att det vore omöjligt för Herren att finna fel hos dem i frågor som rör just denna sanning, är det då inte säkert att acceptera den som sanning? Hur skulle det överhuvudtaget kunna vara fel?
TAM1897 Q1 50.5Men detta är bara ett av vittnesbörden. Det andra vittnesbördet innehåller sida efter sida av samma slags tillrättavisningar till hans folk för att de engagerade sig i de politiska diskussionerna under den senaste valkampanjen; så att Herren i två på varandra följande vittnesbörd har tvingats sända tillrättavisningar till sitt folk för att de gjorde just det som de skulle ha undgått, om de hade accepterat det budskap som gavs dem arton månader innan valkampanjen började. Varför sände då Herren det budskapet till sitt folk arton månader innan det fanns någon anledning för dem att välja den motsatta vägen? Ville han inte att hans folk skulle vara förberedda när den tiden av förvirring och diskussioner kom över dem, så att de skulle känna till den rätta vägen och inte förvirras tillsammans med de övriga som var förvirrade, och så att de inte skulle delta i de saker som han tvingas tillrättavisa?
TAM1897 Q1 50.6Jag ber inte nu om att någon ska acceptera detta bara för att det står där. Jag ber om att de ska acceptera det, fördjupa sig i det, be över det, granska det och acceptera det därför att det är sanningen, och att det kommer att befria Guds folk från risken att han någonsin ska behöva tillrättavisa eller korrigera dem i en sådan fråga. Ändå vet jag att det finns bröder som fortfarande anser att allt detta är fel; och säger att det krävde att vårt folk skulle inta en extrem ståndpunkt, och att det var att inta en extrem ståndpunkt. Kan det vara en extrem ståndpunkt som placerar Guds folk där han vill att de ska stå, så att de blir fullständigt fria från alla dessa förvirrande saker som förvirrar världen?
TAM1897 Q1 50.7I år har samma tankegång kommit till uttryck på ett annat sätt. De bibelställen som hänvisades till för två år sedan har inte alls förekommit i årets lektioner. Det var evangeliet då; det är evangeliet nu; ty det är helt enkelt evangeliet som genomsyrar hela Bibeln, och man kan inte öppna Bibeln någonstans utan att den säger just det.
TAM1897 Q1 50.8Det finns en annan sak som vi måste beakta. Om vi deltar i politiska angelägenheter och politiska diskussioner, kommer olika individer att inta olika ståndpunkter, i motstående politiska partier, förkunna motsatta uppfattningar och uttrycka sina splittrade åsikter, samtidigt som de bekänner sig vara bröder. Vad är det sista steget i politiskt arbete? – Krig, förstås. Vad finns då i det, i början? – Helt enkelt det som finns i det i slutet – krig. Det är den andan, från början till slut. Kan bröder i Kristus, som är ett i Kristus, ägna sig åt något som kommer att leda till att de splittras, i en anda av fientlighet? Kan de det? – Nej; inte om de vill förbli ett i Kristus. De ska sträva efter enhet, sträva efter Andens enhet, ”vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band”.
TAM1897 Q1 50.9Vissa har varit villiga att följa den logiken och medge att det i sista hand är tillåtet även för kristna, vilken kristen som helst, sjundedagsadventister eller andra, att strida. Inte för att strida mot varandra, förstås, utan för att strida för sitt land och delta i krig för att upprätthålla den civila regeringen. Men var är den kristnes land? Var är den kristnes regering? Kan ni svara på det?
TAM1897 Q1 50.10(Röster) ”Inte av denna världen.”
TAM1897 Q1 50.11Det är inte av detta land och inte av denna värld. Vårt rike och vårt land är inte av denna värld. Men kan kristna strida för sitt land med vapen för köttslig krigföring? Kungen i det landet lät sig korsfästas, avrättas och begravas utom synhåll, hellre än att lyfta en hand för att strida för sitt land. Kan då något, vars logik sträcker sig så långt, vara sant från början?
TAM1897 Q1 51.1Men detta är inte allt. Om vi som sjundedagsadventister ska predika dessa principer och hålla fast vid dem, finns det ett viktigt steg som måste tas, av rättvisa mot Förenta staternas regering, av rättvisa mot delstaten Michigan och flera andra delstater, så att vi framstår i rätt ljus.
TAM1897 Q1 51.2Jag säger det igen, så att ni kan förstå vad jag talar om. Om det ska vara så att vi accepterar principen att kristna får strida, får lyfta sin högra arm för att försvara landet och regeringen och allt sådant, då måste kyrkosamfundet, av rättvisa mot sig själv och särskilt av rättvisa mot Förenta staternas regering och flera av delstaterna, offentligt förkunna detta och förkasta och lägga om den kurs som en gång slogs in av kyrkosamfundet som sådant.
TAM1897 Q1 51.3Jag har här två små dokument tryckta 1865, men det som står skrivet i dem inträffade 1864. Ett av dem har titeln ”Sjundedagsadventisternas syn på vapenbärande, såsom framlagd för guvernörerna i flera delstater och generalprovostmarskalken [det vill säga i Förenta staterna], tillsammans med en del av värnpliktslagen.”
TAM1897 Q1 51.4Vid den tiden framförde sjundedagsadventisterna, genom Generalkonferensens kommitté, till Förenta staternas regering samt till delstatsregeringarna i Illinois, Michigan, Pennsylvania, Wisconsin och ytterligare en eller två delstater, att sjundedagsadventisterna, i egenskap av kristna och just därför att de var kristna, inte kunde medge att kristna under några omständigheter skulle bära vapen eller strida. Det andra dokumentet består av utdrag ur sjundedagsadventisternas skrifter och publikationer, för att ge regeringen skäl att acceptera denna invändning från samfundet som äkta.
TAM1897 Q1 51.5Om nu denna ordning ska upphävas och vi ska acceptera uppfattningen att kristna under några som helst omständigheter får strida, för regeringens räkning eller vad det nu må vara, då är vi skyldiga Förenta staternas regering att låta Generalkonferensens kommitté, som företräder kyrkosamfundet, vända sig till Förenta staternas regering och meddela att vi har ändrat våra åsikter; och vända sig till guvernörerna i dessa delstater och meddela dem att vi har ändrat våra åsikter; så att protokollen kommer att återspegla våra nya och reviderade åsikter i denna fråga.
TAM1897 Q1 51.6Nu tror jag inte för ett ögonblick att vi bör hålla fast vid något som gjordes, bara för att det gjordes. Men om det som gjordes var rätt, då ska vi hålla fast vid det. Och jag säger nu att om våra åsikter ska ändras i den frågan, är vi skyldiga dessa regeringar att informera dem om detta, så att de inte ska uppfatta oss som något annat än just vad vi är. Det är bara rättvist mot regeringarna; eftersom vi som kyrkosamfund officiellt har förklarat att vi intar den motsatta ståndpunkten.
TAM1897 Q1 51.7För två år sedan, när dessa lektioner hölls, visste jag inte att dessa dokument existerade. Jag visste inte att de existerade förrän omkring början av år 1897. Någon skickade dem till mig i ett kuvert, och det är allt jag vet om saken. De trycktes 1865 av ”Steam Press of the Seventh-day Adventist Publishing Association, Battle Creek, Mich.” Namnen på Generalkonferensens kommitté finns undertecknade på de dokument som överlämnades till Förenta staternas regering, och namnen på delstatskonferensernas kommittéer finns undertecknade på de dokument som överlämnades till delstaternas guvernörer.
TAM1897 Q1 51.8Nu ska jag läsa upp några av de utdrag som då trycktes ur dokument, publikationer och skrifter från sjundedagsadventisterna, som bevis för Förenta staternas regering och som bevis för delstatsguvernörerna, att den ståndpunkt som intogs av kyrkosamfundets Generalkonferenskommitté var deras verkliga ståndpunkt, och inte en som hittades på för tillfället för att undgå värnplikten eller för att undgå de konsekvenser som drabbade landet på grund av kriget. Detta material gavs ut som bevis för dessa myndigheter att det var en princip hos sjundedagsadventisterna, och att de höll fast vid den eftersom det var kristendom.
TAM1897 Q1 51.9Jag ska läsa upp några utdrag ur detta, och ni kommer att se det jag insåg så snart jag läste det – att om jag hade haft det dokumentet framför mig för två år sedan här i Tabernaklet, skulle jag inte ha kunnat förklara de principer som finns i det tydligare än jag gjorde i de lektioner jag höll och som publicerades i BULLETIN. Här är ett utdrag ur något som skrevs i Signs of the Times av pastor James White år 1853:—
TAM1897 Q1 51.10Den så kallade Kristi församling har lämnat sin sanna makes arm och lutar sig nu mot lagens starka arm. Hon söker skydd och näring hos världens korrupta regeringar och representeras på ett träffande sätt av den gamla moderns skökodöttrar, där modern är en symbol för den katolska kyrkan. Liksom kvinnan bör hålla sig till sin make, så bör församlingen hålla sig till Kristus, och i stället för att söka skydd hos lagens arm, endast förlita sig på sin Älskades mäktiga arm. Församlingen är olagligt vigd vid världen. Detta kan ses inom de olika avdelningarna av den civila regeringen. Till och med inom krigsdepartementet ser man den som säger sig vara Jesu Kristi tjänare håna fredens Gud med sina böner om framgång i strid.
TAM1897 Q1 51.11Återigen, ett utdrag citerat ur Review and Herald den 9 maj 1854:—
TAM1897 Q1 52.1Oavsett om dessa saker står för dörren eller inte [det handlar om Herrens återkomst], så kvarstår faktumet: en krigsanda är utbredd, en anda av hat och villfarelse. Det är dess förorenande inflytande som vi fruktar – det är det demoraliserande inflytandet av att vara van vid tankar på krig och blodsutgjutelse, det är den ohälsosamma upphetsningen, den bittra partandan, som är ond och får ondskan att sprida sig.
TAM1897 Q1 52.2Låt det inte sägas att det inte finns någon fara för Kristi lärjungar på grund av dessa orsaker. Det finns en fara; ty: ”Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.” Sådana är de mystiska och oförklarliga banden som förenar människa med människa, som förbjuder ett avskilt och isolerat intresse, att vi omedvetet tar till oss den rådande stämningen och inte inser det förrän sinnet är förvrängt och oroligt; och på så sätt, i ett ohälsosamt tillstånd, är det redo att ta emot och ta till sig det onda. Den moraliska plågan är ännu mer förödande än pesten.
TAM1897 Q1 52.3Ett annat utdrag återgivet ur Review and Herald den 31 juli 1856:—
TAM1897 Q1 52.4Jesus har sagt: ”Följ mig.” Vad, käre broder, kära syster, är er trosnorm? Är det inte Bibeln? Ni säger: Ja. Då vänder vi oss dit, så att vi kan få veta om vi följer Jesus eller inte. Jag ska ställa mig framför er på er väg och resonera med er; och denna väg är varje handling i vårt liv. Vi ska först göra en bred översikt och fråga: Handlar ni som världen? Men ni frågar: ”Vad menar du?” Jag ska försöka förklara. Tar ni del i världens principer och lagar? Om så är fallet är er väg inte den som Jesus vandrade. Jesus sade: ”De (lärjungarna) är inte av världen, precis som jag inte är av världen.” När såg ni Jesus i kejsarens rättssal? — Aldrig, endast när han fördes som ett lamm till slakt.
TAM1897 Q1 52.5Men vi vill ha goda lagar, och det är vår plikt att se till att goda män utformar och verkställer dem.
TAM1897 Q1 52.6Vi vill verkligen ha goda lagar; och Jesus har inte lämnat oss att följa honom utan dem. Han säger: ”likväl är det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.” Johannes 14:24.
TAM1897 Q1 52.7Psalmisten säger: ”HERRENS lag är utan brist och vederkvicker själen.” Psaltaren 19:7. Paulus säger: ”All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.” 2 Timoteusbrevet 3:16–17. Vad mer vill du ha? Eller vad mindre vill du ha, käre broder?
TAM1897 Q1 52.8Nästa steg ni kräver av er representant är att han stiftar lagar som, om de åsidosätts, verkställs med svärdet, ett okristligt vapen. Dessa lagar är själva kärnan och livsnerven i den regering som han är en del av, vilken endast kan upprätthålla sin nationella suveränitet genom vapenarsenaler eller dödliga redskap, stora flottor och en militär utrustad med sina dödliga vapen. Därefter placerar ni er gode kristne broder, en efterföljare av Fredsfursten, vid schavotten för att verkställa döden; eller i spetsen för en militärstyrka, med en habeas corpus-order för att återföra en stackars broder till träldom, för brottet att ha önskat andas himlens fria luft. Eller, om han är nationens högste ämbetsman, sätter ni er gode biskop på en krigshäst, beväpnad från topp till tå, som överbefälhavare över alla nationens dödskrafter.
TAM1897 Q1 52.9Jag vill fråga, kära Jesu efterföljare, om människan kan göra det rätt att döda, när Gud har sagt: ”Du skall icke dräpa”? Vilar inte hela den mänskliga statsordningens struktur på svärdet? Ska de inte krossas till splitter när han kommer, som har rätten att regera i rättfärdighet?
TAM1897 Q1 52.10Men jag är inte i krig med mänskliga regeringar. Nej, nej. David säger i en lovsång till Gud: ”Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med.” Psaltaren 76:10. ”Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva prisad av den, ty överheten är en Guds tjänare, dig [kristen] till fromma.” Romarbrevet 13:3, 4.
TAM1897 Q1 52.11Om ni, mina bröder, håller i minnet att de kristna är en särskild skara, en liten hjord, avskild och utvald ur världen för att vara ljus i eller för världen, så att världen genom att skåda deras goda gärningar (ljus) må ledas till att ansluta sig till den lilla hjorden, som hela dagen räknas till slakt, och därmed förhärliga er himmelske Fader, då kommer ni att kunna förstå sådana skriftställen som Romarbrevet 13, och 1 Timoteusbrevet 1; 2, som jag kanske tar upp senare. ”Må skärvan strida med jordens skärvor” (ordagrann översättning av KJV) [Jesaja 45:9]; men låt de kristna ha Jesu sinnelag, då kommer de att följa Jesus.
TAM1897 Q1 52.12Har vi sett några av följderna av att bekännande kristna följer världen? Må det då förbereda oss att nå upp till en höjd, såsom Bileam gjorde, när Balak kallade honom för att förbanna Israel, då han yttrade sin liknelse och sade: ”Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar, och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över? Från klippornas topp ser jag ju honom, och från höjderna skådar jag honom: se, det är ett folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag.” 4 Mosebok 23:8, 9.
TAM1897 Q1 52.13Jag läser nu ett annat utdrag, återgivet från tidskriften Review, daterat den 14 augusti 1856:—
TAM1897 Q1 52.14Har Jesu evangelium gett er rätten att använda svärdet, att beväpna er med köttsliga vapen, att ta till svärdet för att ”försörja ert eget hushåll”, att befria de förtryckta ur förtryckarens makt, genom att bryta mot Guds sjätte bud: ”Du skall icke dräpa”? Jesus säger: ”Älsken edra ovänner.”
TAM1897 Q1 52.15Anser ni att ni, som kristna som lever enligt evangeliet, har biblisk tillåtelse att på något sätt alls blanda er i politiska stridigheter? Vare sig det gäller att stifta lagar eller att verkställa mänskliga regeringars lagar? Om så är fallet, tror jag att ni tar grovt miste.
TAM1897 Q1 52.16Det var vad kyrkosamfundet sade år 1864. De framförde detta till Förenta staternas regering som bevis på att de inte trodde på krig, att de inte kunde ta till vapen och att man inte kunde förvänta sig att de skulle strida om de inkallades. Och Förenta staternas regering lyssnade på deras framställningar och vidtog åtgärder för att de skulle kunna tjänstgöra på sjukhusen, där de kunde utföra sitt arbete som evangeliepredikanter, ta hand om de sjuka och föra frälsning till de döende. Om detta nu ska upphävas, bör vi uppträda rättvist inför regeringen och förklara att det har upphävts.
TAM1897 Q1 52.17Jag fortsätter att läsa:—
TAM1897 Q1 52.18Varje text ni än citerar, eller varje till synes rimligt skäl ni än anför, måste prövas mot den klara, bokstavliga Skriften. Det kan hända att vi vid lämplig tidpunkt tar upp alla sådana skriftställen eller skäl som ni framhåller, men först och främst ska vi lyssna till evangeliet. För kristna som är villiga att följa Jesus borde detta vara tillräckligt.
TAM1897 Q1 52.19Jesus säger: ”Om någon vill tjäna mig, så följe han mig.” Johannes 12:26. Men säger ni: ”Detta kan jag göra, och samtidigt tjäna som en trogen medborgare i mitt land, i dess nationella politik och regering?” Stopp. Jesus säger: ”Ingen kan tjäna två herrar.” Matteus 6:24. ”Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.” Johannes 15:19.
TAM1897 Q1 52.20Vilken del kan ni ta i världens politik, om ”I icke ären av världen”, utan är hatade av världen och är utvalda ”ut ur världen”? ”Men måste vi lämna makten i händerna på de ogudaktiga?”, säger ni. Ni kan inte göra något åt det. De ogudaktiga och förförarna ska bli allt värre; och vid världens ände ska de ogudaktiga handla ogudaktigt, och ingen av de ogudaktiga ska förstå. Daniel 12:10. Anledningen är att världen inte är villig att lyda Gud eller följa Jesus, och erkänner inte att det finns en enda lagstiftare. Jakobsbrevet 4:12.
TAM1897 Q1 53.1”Och HERREN har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, så att deras fruktan för mig består i inlärda människobud, därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga; de visas vishet skall förgås, och de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.” Jesaja 29:13, 14. Hur underbart illustreras detta inte av de många framstående teologerna, som för inte så länge sedan stod i spetsen för andliga väckelser, moraliska reformer och fredsföreningar: de ledde Kristi församling, beväpnade med det evangelium som bringar liv och odödlighet i ljuset; de verkade genom vädjanden, böner och tårar; men nu, mitt inför evangeliet, när Jesus har sagt: ”I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.'” ”Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, välsignen dem som förbanna eder, gören gott mot dem som hata eder, och bedjen för dem som förorätta och förfölja eder” (ordagrann översättning av KJV), ”och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.” ”Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.” Matteus 5:43–45; Lukas 6:36. Trots dessa skriftställen ser vi det beklagliga tillståndet i de kristna kyrkorna, allteftersom de fördjupar sitt moraliska förfall och anpassar sig till världen. Vi citerar några få av de många exemplen.
TAM1897 Q1 53.2Här följer flera uttalanden från framstående predikanter, som andas ”vapen”, ”strid”, ”kamp”, ”krig” osv. Det fortsätter sedan på följande sätt:—
TAM1897 Q1 53.3Mot bakgrund av sådana fakta, som visar hur det finaste guldet har förvandlats till något sämre än slagg, och det totala nonchalerandet av Kristi vittnesbörd och deras tidigare bekännelse, måste vi utropa: ”De hava trätt in på Kains väg, de hava … störtat sig i Balaams villfarelse.”
TAM1897 Q1 53.4Följer dessa män Jesus? Rustar de sig själva och sina anhängare med evangeliets vapen? Visar de ett orubbligt förtroende för Guds fullkomliga lag? Erkänner de att det endast finns en lagstiftare för den kristne? Hör de Paulus säga: ”Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen”? 2 Korintierbrevet 10:4. Lyssnar de äntligen till de Skrifter som de påstår sig undervisa om?
TAM1897 Q1 53.5Ta på er Guds hela rustning, så att ni kan stå emot djävulens list. Varför? – ”Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod.” Nej; det är inte kallelsen för Jesu efterföljare. Men vi kämpar ”mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter [onda andar, enligt randanmärkningen] i himlarymderna.” ”Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.” Efesierbrevet 6:11–13.
TAM1897 Q1 53.6Paulus räknar upp de kristna vapnen i Efesierbrevet 6:14–18 och säger: Ta ”Andens svärd, [inte av stål] som är Guds ord. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden”; klädda i denna himmelska rustning och med fötterna skodda med beredskapen för fredens evangelium, strävande efter att njuta av Kristi välsignelse: — ”Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet. … Saliga äro de fridsamma [inte de som bryter freden], ty de skola kallas Guds barn.” Matteus 5:7, 9. Lyssna till Johannes när han talar till soldaterna, då de frågar vad de ska göra. Han svarar: ”Gör ingen människa våld.” Lukas 3:14.
TAM1897 Q1 53.7Kom ihåg att Jesus sade till Petrus, när den stora praktiska läran om hur man ska förhålla sig till svärdet förkunnades för alla kristna: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.” Matteus 26:52.
TAM1897 Q1 53.8Låt de kristna vandra i ljuset av dessa sanningar, och då skulle det finnas endast ett fåtal kristna generaler eller soldater som skulle använda ”pastor Beechers tjugofem Sharp’s-gevär”, även om en bibel skenheligt vore fäst vid bakstycket på vart och ett av dem.
TAM1897 Q1 53.9De hör Jesus säga: ”Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat.” Johannes 18:36. Kristna som är beväpnade med dessa evangeliets vapen och helt avväpnade från de köttsliga, och som är helt åtskilda från världens regeringar, kan låta världen, beväpnad som den är med dödens vapen, rusa fram på den breda vägen och upprätthålla sina okristna lagar med dödsstraff.
TAM1897 Q1 53.10Det är en outsäglig förmån för församlingens kvarleva att, när de blickar tillbaka på det förflutna och ser att Kristi lärjungar, liksom Paulus, har ropat: ”För din skull varda vi dödade hela dagen; vi hava blivit aktade såsom slaktfår [Romarbrevet 8:36]”; medan deras väg har blivit bevattnad med tårar, genomsyrad av deras blod och täckt av deras sönderslitna kroppar och blekta ben;—det är deras privilegium att utropa med Bileam, när de ser att Guds ”folk som bor för sig självt och icke anser sig likt andra folkslag”, ”Må jag få dö de rättfärdigas död, och blive mitt slut såsom deras!” 4 Mosebok 23:9, 10.
TAM1897 Q1 53.11Det finns betydligt mer i denna broschyr, men jag behöver inte läsa mer av den. Jag ska läsa ytterligare ett eller två stycken från Herren, som är avsedda för oss i vår tid. Detta gavs till oss för fyra år sedan genom profetians ande och lästes upp för oss i detta Tabernakel:—
TAM1897 Q1 53.12”Herren har utvalt Jakob till sig själv och Israel till sin särskilda skatt. Ty jag vet att Herren är stor, och att vår Herre står över alla gudar.” Tänk på, mina bröder och systrar, att Herren har ett folk, ett utvalt folk, sin församling, som ska vara hans eget, hans egen fästning, som han bevarar i en syndtyngd, upprorisk värld; och han avsåg att ingen annan auktoritet skulle erkännas däri, inga andra lagar än hans egna.
TAM1897 Q1 53.13Ett annat budskap kom till oss vid Generalkonferensen i år. Detta för oss tillbaka till just den punkt där avfallet började och ställer oss öga mot öga med Gud, med hans sanning och med hela detta ämne så som det är från Herren; så som han önskar vara med sitt folk i dag.
TAM1897 Q1 53.14Gränsdragningen mellan det folk som bekänner sig till att hålla Guds bud och världen är inte lika tydlig som den en gång var. De som vandrar i harmoni med Gud kommer inte att delta i politiska sammankomster. De som gör detta visar att de inte är trogna tjänare till Jesus. De har hanterat vanlig eld så länge att deras urskiljningsförmåga är förlorad. Det finns ett folk som har anslutit sig för att stå under Jesu baner. De är Kristi armé. De har förbundit sig att träda ut ur världen och hålla sig åtskilda. De har förbundit sig att använda Andens svärd, Guds ord, för att föra en offensiv kamp mot synden och all orättfärdighet. Vi ska visa vår lojalitet.
TAM1897 Q1 53.15Där har vi ett statsrättsligt begrepp; det finns ett begrepp som gäller medborgarskap. Vad ska vi visa vår lojalitet mot? Det är frågan.
TAM1897 Q1 53.16Vi ska visa vår lojalitet mot vår Kung, Herren Jesus Kristus. Aposteln Jakob förkunnar: ”Den som därför vill vara världens vän är Guds fiende.” Och den älskade Johannes, den lärjunge som i ande liknar Jesus mest, har gett varningen: ”Älska inte världen, och inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.” Ingen människa kommer att finna lycka genom att följa Adams exempel och vandra bort från sin Skapare.
TAM1897 Q1 54.1Så dessa lektioner slutar precis där vi började – med Adam och hans Skapare, och det allra första budet i universum: ”du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.” Då kommer ni inte att vandra bort från er Skapare. Då kommer det inte att finnas något avfall. Då kommer det inte att finnas någon avgudadyrkan. Då kommer det inte att finnas någon regering upprättad efter förebilden hos hedningarna som har vänt sig bort från Gud; utan Gud kommer att vara allt i alla, och han kommer att leda sitt folk till det härliga landet som han visade vår fader Abraham när han skilde honom från alla regeringar i världen och höll honom åtskild medan han levde i världen.
TAM1897 Q1 54.2Han som kallar oss att följa och vandra i fotspåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren, kommer då att föra oss till det land som är alla länders härlighet; och där ska vi förbli i Herrens närvaro och under den Allsmäktiges härliga vingar för evigt – och älska Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt sinne och av all vår kraft; och han kan peka på oss nu, då och för evigt inför hela universum och säga: ”Här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV).
TAM1897 Q1 54.3Och allt folket säge: ”Amen, Amen.”