Det första stora budet
TAM1897 D 279.2Predikan hållen tisdagskvällen den 2 mars 1897 Tryckt i General Conference Daily Bulletin, 5 mars 1897, vol. 1, nr 16, s. 279–285.
TAM1897 D 279.3NI vet att Herren har sagt om denna tid och om de människor som lever i denna tid att ”här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV). Ni och jag bekänner med rätta att vi tillhör detta folk, och vi står där vi bekänner att Herren inför hela universum kan säga om oss: ”Här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV). Och det kommer att vara ett faktum, inte bara för att han säger det, utan han kommer att säga det för att det är ett faktum.
TAM1897 D 279.4Denna text gäller fullt ut för er och mig som är här i detta hus; och Herren vill att det ska bli ett faktum nu och förbli ett faktum hela tiden, så att han ständigt kan förkunna det för hela världen och för hela universum: ”Här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV).
TAM1897 D 279.5Det är detta vi ska studera. Vi ska studera i dessa lektioner för att få veta om vi håller Guds bud eller inte; så att Herren kan säga om oss: ”Här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro” (ordagrann översättning av KJV).
TAM1897 D 279.6När det gäller att hålla Guds bud ingår säkerligen det första, och det ska vi verkligen hålla. Och här är hans ord: ”Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'.”
TAM1897 D 279.7Kan nu Herren säga om er och mig, när det gäller detta bud: ”Här är de som håller det”?
TAM1897 D 279.8Har Herren hela ert hjärta, så att ni inte har plats i hjärtat för något annat än honom och det som tillhör honom?
TAM1897 D 279.9Har Herren hela er själ, i en hängiven kärlek, så att det inte finns någon känsla i ert väsen som inte tillhör honom?
TAM1897 D 279.10Har Herren hela ert sinne, så att det inte finns någon tanke i ert sinne, ingen sinnesverksamhet, ingen del av ert sinne som inte tillhör honom – hängiven till hans tjänst? Ty det är med sinnet vi tjänar Herren, vår Gud. Inte med något av det, inte med en del av det, utan med hela sinnet. Så att ni inte har något sinne att ägna åt, eller rikta mot, något som inte är av Gud.
TAM1897 D 279.11Är all er kraft hans, så att ni inte har någon kraft att lägga någon annanstans än på det som är Guds och i hans tjänst?
TAM1897 D 279.12Om allt detta stämmer in på er, då kan man med rätta säga om er: ”Här äro de som hålla buden” (ordagrann översättning av KJV).
TAM1897 D 279.13”Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'” När Guds kärlek finns i våra hjärtan, såsom i det första budet, kommer det att vara lätt nog att älska våra medmänniskor som oss själva.
TAM1897 D 279.14Som framhölls i broder Kelloggs tal häromdagen, om den lille pojken i Chicago som gick fram till en man, en fullständig främling, och sade till honom: ”Vet du att du är den största syndaren i världen?” Och när mannen förvånat frågade hur det kunde vara möjligt, och sade att han aldrig hade mördat någon, aldrig begått något stort brott, sade den lille pojken till honom: ”Det största budet är: du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft. Gör du det?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte. Jag kan inte säga att jag gör det alls.” ”Nåväl”, sade den lille pojken, ”det är det största av buden. Du bryter mot det största budet; då är du den största syndaren.” Mannen medgav det och leddes till Gud och fullständig frälsning. Det är helt klart: eftersom detta är det största budet, är den som bryter mot det den största syndaren. Är det ni?
TAM1897 D 279.15Ni och jag bekänner oss till att hålla Guds bud och Jesu tro. Bryter vi mot det första av alla Guds bud? Om vi inte håller det största, det första, av alla bud, bryter vi mot det. Om vi bryter mot just detta, håller vi inte buden; det är fastslaget. Ni och jag måste bestämma oss nu, och vi måste bestämma oss för alltid, om vi ska tjäna Herren av hela vårt hjärta, av hela vår själ, av hela vårt sinne och av all vår kraft.
TAM1897 D 279.16Det står skrivet: ”Guds rike finns inom er.” Det rike som finns inom oss är Guds rike; så var det när människan skapades, men fienden tillskansade sig Guds plats; och Herren befriade människan igen så att hon kan välja om Gud ska ha sin egen plats i sitt eget rike, eller om inkräktaren ska ha Guds plats i Guds rike. Det rike som finns inom er tillhör Herren. Det är upp till er att avgöra om Herren ska härska där, eller om fienden ska härska där. Och om ni inte väljer att Herren ska härska där, väljer ni därmed att fienden ska härska där. Det beror helt och hållet på människans val vem som ska härska.
TAM1897 D 280.1Någon måste härska. Människan skapades inte för att härska över sig själv, oberoende av Gud. Hon skapades för att vara sig själv tillsammans med Gud, och kan inte vara sig själv utan Gud. Människan skapades för att stå vid Guds sida. Guds rike fanns inom henne. Gud härskade inom henne. Men hon började gå sin egen väg genom att följa Satan. Men en människa kan bara gå sin egen väg genom att följa Gud. Guds rike finns inom er. Vi måste välja att Gud ska inta sin rätta plats i oss, i sitt eget rike i våra hjärtan. Han kommer att inta sin plats där, och han kommer att regera där när han kan ha sin egen plats i sitt eget rike.
TAM1897 D 280.2Ni vet, när det gäller Guds rike på jorden, att det ska sträcka sig från hav till hav och från floden till jordens ändar. Guds rike, detta rike som ska komma när Herren kommer, ni vet att det ska täcka varje tum, varje partikel, av mark som finns i denna värld. Nu finns Guds rike inom er. Omfattar det riket inuti er, där Gud regerar – omfattar hans styre varje liten del av utrymmet, varje partikel av mark i ert hjärta? Gör det det? Det är frågan, och dessa frågor gäller oss på mer än ett sätt.
TAM1897 D 280.3Jag läser helt enkelt upp budet och riktar er uppmärksamhet mot vad budet säger. Och detta för att ni och jag alltid ska ha våra sinnen och hjärtan öppna för frågan: Stämmer det på oss att ”här är de som håller Guds bud och Jesu tro” av hela hjärtat, hela själen, hela sinnet och med all kraft?
TAM1897 D 280.4Vad ert sinne vilar på, vad det studerar, vad det arbetar med – finns Gud i det? Är det till Guds ära? Den forskning ni bedriver, de studier ni ägnar er åt, hela ert tankeliv – är det för att Guds avbild ska präglas där? Är det för att finna Gud i större utsträckning i ert sinne? Är det för att ära honom mer? Är han den förste och allt i allt i era intellektuella strävanden? Älskar ni honom, tjänar ni honom med hela ert sinne?
TAM1897 D 280.5Och med all din kraft. Åkern som ni plöjer – plöjer ni den för Guds skull? Hyveln som ni för över träet för att göra en bräda slät – gör ni det för Guds skull, så att allt ni får är Guds och inte alls ert eget? Är er kraft så fullständigt hängiven åt Gud att ni arbetar för Guds sak varhelst ni lägger handen?
TAM1897 D 280.6Det har varit en utbredd uppfattning att en person måste sluta arbeta med sitt yrke, eller vad han än sysslar med inom manuellt arbete, innan han kan bli en arbetare i Guds sak. Många säger: ”Jag vill bort från det jag sysslar med. Jag önskar att jag kunde se en väg ut. Jag önskar att jag kunde lämna den här verkstaden. Jag skulle vilja vara en arbetare i Guds sak.” Om du inte är en arbetare i Guds sak där du befinner dig, kommer du inte att vara en arbetare i Guds sak när du kommer dit du vill vara. Om du inte är en arbetare i Guds sak när du plöjer åkern, skulle du inte vara en arbetare i Guds sak om du försökte predika från predikstolen. Om du är smed och står vid städet dag efter dag – om du inte är en arbetare i Guds sak lika grundligt, lika innerligt, lika helhjärtat som jag är i predikstolen, då skulle du inte vara en arbetare i Guds sak om du skulle dela ut traktater någonstans.
TAM1897 D 280.7Det finns ett exempel framför oss på vad mänskligheten kan vara; och på vad varje troende på Jesus ska vara. Guds Son kom till denna värld för att visa er och mig precis vad det innebär att hålla buden, och precis hur det går till. Och han utövade ett hantverk ungefär sex gånger så länge som han predikade. Från tolvårsåldern, när han kunde börja arbeta tillsammans med Josef som snickare, när han kunde utföra en hel del – eftersom en tolvårig pojke kan göra väldigt mycket när han hjälper en snickare. Räknat från tolvårsåldern döptes han alltså och började predika vid ungefär trettio års ålder; det blir arton år. Under dessa år arbetade han som snickare. Från trettio till trettiotre och ett halvt år ägnade han sig åt det offentliga ämbetet och predikade. Så ni ser att han arbetade som snickare nästan sex gånger så länge som han ägnade sig åt att predika.
TAM1897 D 280.8Var han nu lika mycket Guds Son under de arton åren som han arbetade som snickare, som han var under de tre och ett halvt åren då han ägnade sig åt att predika? — Ni vet att han var det. Var han min Frälsare och er Frälsare när han stod där och sågade en bräda, tillverkade en bänk och satte ben på den – var han lika mycket min Frälsare och er Frälsare då som när han hängde på korset? — Ni vet att han var det. ”Ty vi är frälsta genom hans liv.”
TAM1897 D 281.1Glöm inte att det var i slutet av dessa arton år, när han kom för att döpas och döptes, i början av sin tjänst och i slutet av sin tid som snickare, — det var då som Gud sade: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” Var han då inte lika mycket en arbetare för Guds sak under dessa arton år som han var under de senare tre och ett halvt åren? — Ni vet att han var det. Om ni då är snickare och bekänner er som troende på Jesus Kristus, kan ni inte då vara en av hans efterföljare? Ska ni inte vara hans efterföljare och verka för Guds sak just där, lika verkligt som om ni stod i predikstolen? Jag säger inte att ni är skyldiga att för alltid förbli snickare. Det gjorde inte han heller. Jag säger inte att ni är skyldiga att för alltid förbli smeder eller bönder; men jag säger och insisterar på att så länge ni är snickare, så länge ni är smeder, så länge ni är bönder, ska ni vara arbetare i Guds sak lika verkligt som ni någonsin kommer att vara, var ni än befinner er.
TAM1897 D 281.2Så har Jesus visat var och en av oss vad det innebär att vara kristen och hur vårt liv ska se ut, oavsett vad våra sinnen, våra hjärtan eller våra händer må vara sysselsatta med. Han älskade Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt sinne och av all sin kraft, när han var snickare. När han sågade brädor, när han tillverkade bord, när han tillverkade dörrar och satte upp dem, var det till Guds ära. Gud var allt i allt för honom. När en man kom till honom som snickare och endast såg honom som snickare – utan att se honom som världens Frälsare i den egenskapen – när en man kom till honom enbart som snickare, satte sig ner med honom och sade: ”Jag vill ha ett bord. Kan du göra det åt mig?”, och han svarade: ”Vilken sorts bord vill du ha?”, och mannen beskrev det för honom, och Jesus sade: ”Ja, jag ska göra det åt dig”; när Jesus hade gjort bordet och burit det på ryggen till mannens hus, och tagit in det i mannens hus och ställt ner det där för att mannen skulle kunna använda det – i hela den processen tillhörde Jesus helt och hållet Gud. Gud var närvarande i alla hans handlingar. I varje fog han gjorde i det bordet fanns inga sprickor, ingen var täckt av damm, ingenting var dolt; det var ett ärligt bord. Det var genomgående ett sådant bord som Gud kunde godkänna.
TAM1897 D 281.3Och när han ingick avtalet om att tillverka bordet, ingick han ett avtal som var ärligt, ett sådant som Gud kunde se på och säga: ”Det är ett ärligt avtal.” Han bad inte mannen att betala mer än vad som var rättvist för ett sådant arbete. Mannen frågade honom: ”Kan du tillverka ett sådant och sådant bord?” ”Ja, det kan jag.” ”Vad tar du betalt för det? – vad kommer det att kosta?” Han räknade ut det och sade till mannen: ”Virket kostar så mycket, och det kommer att ta så lång tid att tillverka det, och mitt arbete är värt så mycket. Tycker du inte det? Tycker du inte att mitt arbete, med tanke på den tid det kommer att ta, är värt så mycket?” Och mannen skulle svara: ”Jo, det tycker jag. Jag tycker att det är värt allt det där. Det är ärligt. Det är en ren affär.” Och när han bar bordet på ryggen och tog det dit bort och ställde ner det, betalade mannen honom vad överenskommelsen föreskrev, och Gud kunde se ner på hela den affären och säga: ”Det är ärligt. Det är allt som någon kan göra.”
TAM1897 D 281.4Är ni den sortens snickare? Ni bekänner er till att vara kristna. Är ni den sortens hantverkare, oavsett vad ni gör?
TAM1897 D 281.5Älskar ni Gud av hela ert hjärta, av hela er själ, av hela ert sinne och av all er kraft? Vad ni än gör, eller är kallade att göra; vilka affärer ni än gör med er nästa, vare sig han är hedning eller kristen; görs det på ett sådant sätt att Gud kan se på det och säga: ”Det är tillräckligt bra för Guds rike”, eftersom hela ert hjärta, hela er själ, hela ert sinne och all er kraft ligger i det till Guds ära.
TAM1897 D 281.6Håller vi buden, eller inte? Det är frågan. Och det är dags att vi reder ut detta så grundligt att Herren i det budskap han förkunnar kan intyga: ”Här äro de som hålla Guds bud” (ordagrann översättning av KJV).
TAM1897 D 281.7Nu kan ni se att detta bud omfattar hela området av allt, och att vi inte kan ta upp en enda tanke inom hela tankens rike som inte ryms inom den text som vi har börjat med. Vi måste alltså betrakta allt i vårt tänkande, vi måste betrakta allt som vårt sinne kallas till, i ljuset av det skriftstället, det första av alla buden.
TAM1897 D 281.8Allt som vi kallas att ägna oss åt ska vi betrakta i ljuset av detta, det största av alla bud. Är det något som jag i gudsfruktan kan ägna mig åt av hela mitt hjärta, hela min själ, hela mitt sinne och all min kraft? Om det inte är det, vill jag då ägna mig åt det? — Nej. Om det är något som jag inte kan ägna mig åt med hela mitt hjärta, sinne, själ och kraft, och tillsammans med Gud, vad har jag då med det att göra? Om Gud inte kan följa med mig, bryter jag buden. Jag ägnar inte allt åt honom. All min kraft är ingenting om den sätts in på något som han inte kan vara delaktig i, eller inte kan röra vid eller godkänna, eller som han inte kan acceptera.
TAM1897 D 282.1Jag vet att detta är strikt, men det är kristendom. Det är kristendom, och ni och jag får inte nöja oss med en sextondel av något som inte är exakt just det. Vi får inte tillåta oss att ens för ett ögonblick nöja oss med något i denna värld som är mindre än att vi ska göra allt vi ger oss in på med Gud vid vår sida, och sedan ge oss in i det med hela hjärtat, hela själen, hela sinnet och all vår kraft. Och jag säger er: när vi kommer dit, allihop, om alla i detta hus överlämnar sig till honom just nu och håller fast vid det, kan vi inte föreställa oss vilken Guds kraft som kommer att uppenbaras i världen.
TAM1897 D 282.2Den stora svårigheten har från början varit att människan inte har velat ge Gud den plats i sitt hjärta som tillhör honom. Gud skapade människan på det sättet, men hon vände sig bort mot allt annat och stängde ute Gud helt och hållet. Gud befriade henne från det mörkret, gav henne friheten att välja och kallade henne att välja: om hon skulle älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt sinne och av all sin kraft. Han befriades för att kunna välja att låta Gud återta sin plats; men så många valde att Herren inte skulle få sin egen plats, att floden svepte bort dem från jordens yta.
TAM1897 D 282.3Då lät Herren människosläktet börja på nytt. Och det enda han bad var och en om var att han skulle älska Herren Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt sinne och av all sin kraft, och sin nästa som sig själv. Det var allt han bad de åtta om som gick in i arken och som kom ut ur den. Om den första människan hade älskat Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt sinne och av all sin kraft, skulle ingen synd någonsin ha kunnat tränga in.
TAM1897 D 282.4Efter att han hade syndat och Herren hade befriat honom från det slaveriet – om Adam och alla hans barn hade älskat Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, all sin kraft, hela sitt sinne och all sin styrka – hur skulle då världen ha sett ut? – De skulle ha hållit Guds bud och Jesu tro, och rättfärdigheten skulle ha täckt jorden såsom vattnet täcker havet. Är det omöjligt att detta kan uppfyllas hos människan under förbannelsens träldom, under det syndiga köttets träldom? Kan Gud befria syndaren från syndens makt i köttet så att han kan älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, all sin kraft, hela sitt sinne och all sin styrka? — Ja. Synden skulle inte ha kunnat förbanna jorden, så som den är, inte ens med människor under det syndiga köttets träldom, om de hade trott på Gud och hållit Guds bud och Jesu tro. Det är sanningen, ty det är kristendomen. Så ser ni alltså att allt vad Herren någonsin vill ha av oss, allt han någonsin har velat av människan sedan Adam syndade, var och är att hon ska hålla Guds bud och Jesu tro. Och det första av alla buden är: du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.
TAM1897 D 282.5I Romarbrevet 1:21 står det att i början ”kände de Gud”. Se här: människan kände Gud redan från början av sin existens. Adam kände Gud från början, men behöll inte denna kunskap. När Adam syndade och fick en ny början, kände han Gud. När mänskligheten fick en ny början efter syndafloden kände den Gud från början; således har mänskligheten hela tiden avvikit från Gud. Världen var så syndig, är så syndig och kommer att vara så syndig, därför att den kände Gud och förkastade honom, och inte därför att den inte kände Gud. Således befinner sig världen inte i ondska på grund av mörkret; världen befinner sig i mörkret på grund av ondskan.
TAM1897 D 282.6Världen började med ljus; och att mörkret har trängt in beror på människornas val: ”fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten, som voro avbilder av förgängliga människor, ja ock av fåglar och fyrfotadjur och krälande djur.”
TAM1897 D 282.7Lägg nu märke till detta: vad hände först? — De kände Gud, men de förhärligade honom inte som Gud; de gav honom inte den plats i sig själva som tillhör honom. De förhärligade inte Gud — de uppenbarade honom inte för människan, de gjorde honom inte synlig på jorden; ty Jesus sade: ”Jag har förhärligat dig på jorden”, och han var Gud uppenbarad i köttet. Dessa människor som kände Gud ville inte låta Gud uppenbaras i köttet. De var inte tacksamma. Då blev de fåfänga i sina tankar; då förmörkades deras dåraktiga hjärtan; då utgav de sig i sitt mörker för att vara visa. Den visdomen var dårskap, och då tillverkade de avgudabilder.
TAM1897 D 282.8Så ser ni att den avbild som ställs framför människornas ögon, i deras avgudadyrkan, endast är avgudadyrkans yttre manifestation, dess yttre framställning. Avgudadyrkan finns redan djupt nere i hjärtat och har arbetat sig flera steg på vägen ut. Tänk på det. Var börjar avgudadyrkan? – I hjärtat. Var i denna utveckling börjar avgudadyrkan? – När de kände Gud, förhärligade de honom inte som Gud; just där börjar det hela. Finns det då någon mellanväg mellan kunskapen om Gud och avgudadyrkan?
TAM1897 D 283.1Tänk noga efter nu. De kände Gud, och: ”detta är evigt liv, att de känna dig.” Kunskapen om Gud är evigt liv; det är fastslaget. De kände Gud; de hade evigt liv i kunskapen om Gud. Det står skrivet. Men de hamnade i avgudadyrkan. Hur många steg tog de från kunskapen om Gud för att hamna i avgudadyrkan? — Bara ett. Hur många steg måste man då ta från att älska Gud av hela sitt hjärta, med all sin kraft, med hela sitt sinne och med all sin styrka för att nå avgudadyrkan? — Bara ett. Om jag då inte älskar Gud av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt sinne och med all min styrka, vad är jag då? — En avgudadyrkare.
TAM1897 D 283.2Det kan hända att jag inte har någon utskuren avbild framför mig. Dessa människor hade det inte i början. Men de hade en avbild, en föreställning, som tagit form i sinnet, och när de tillverkade sin utskurna avbild var den helt enkelt en framställning, avsedd att stå framför ögonen, av det de redan hade i sinnet. Den första människan som tillverkade en avbild hade en föreställning om den i sitt sinne innan han tillverkade den. Den första människan som tillverkade en avbild hade föreställningen att den skulle vara hans gud, och den föreställningen fanns där innan han tillverkade avbilden av trä eller sten. Då var den där avbilden av sten, som han ställde framför sina ögon, endast den yttre formen som han skapade för att i den gestalten föreställa för sig den gud som han redan hade i sitt sinne. Hade han då inte en gud innan han skapade den utskurna avbilden? — Jo. Var fanns den? — I hans hjärta.
TAM1897 D 283.3De blev fåfänga i sina tankar. Vems tankar? — Deras egna. Här är den människan som föreställer sig något; han skapar en avbild av sin föreställning och placerar den framför sina ögon utanför sig själv. Att föreställa sig är helt enkelt att skapa mentala bilder. Och bilden i sten är bara den påtagliga formen av det som skapas i hjärtat. Var skapades bilden först? — I hans sinne; i hans egen föreställning, i hans eget tänkande. Men vem fanns där när han hade skiljt sig från Gud? — Ingen annan än Satan och han själv. Varifrån kan då hans tankar komma? — Endast från honom själv och Satan.
TAM1897 D 283.4Ni ser alltså tydligt nog att avgudadyrkan finns i hjärtat; föreställningen, bilden, finns redan där innan bilden kan uppenbara sig utåt. Även om hans gud är solen, månen eller stjärnorna, finns denna föreställning, hans idé, hans fantasi, där innan han ger den yttre form i solen, månen och stjärnorna.
TAM1897 D 283.5Allt som framträder i avgudadyrkan är helt enkelt en återspegling av det som finns i hjärtat. Och Gud måste finnas i hjärtat, med hela hjärtat, hela själen, hela sinnet och all kraft, annars finns avgudadyrkan där. Det finns ingen mellanväg.
TAM1897 D 283.6Faktum är att efter syndafloden, när människorna först vände sig bort från den sanne Guden och gick sin väg och skaffade sig egna gudar – lät de dessa gudar inta Guds plats i deras liv, vilket visar att när de kände Gud erkände de honom som sin ende härskare. När jag älskar Gud av hela mitt hjärta, av hela min själ, av hela mitt sinne och av all min kraft, vem kommer då att vara min ende Gud? – Gud. Vem kommer att vara min enda auktoritet? – Gud. Vem ensam kommer att ha auktoritet över mig? – Gud. Är han kapabel att utöva rätt auktoritet? – Ja. Är han kapabel att hålla människan på rätt väg? – Ja. När en människa älskar Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft, behöver hon ingen annan lag eller auktoritet för att hålla sig på rätt väg i världen. Vem är hennes härskare? — Gud. Och kan Gud styra när vi älskar honom över allt annat? — Ja. Men när människan vänder sig bort från Gud och ger sig in i avgudadyrkan, är hon då i stånd att styra sig själv? — Nej.
TAM1897 D 283.7Efter syndafloden, medan de ännu kände Gud, erkände de honom som sin ende kung och härskare. De hade ingen annan härskare. När de först vände sig bort från Gud och satte andra gudar i hans ställe — jag menar i början, när de vände sig bort från Gud och satte andra gudar i Guds ställe — lät de dessa andra gudar inta härskarens plats. De bekände att dessa gudar var deras härskare. De hade inga kungar; människorna hävdade ännu inte att de själva skulle utnämna sig till härskare. Människorna hävdade att gudarna var kungarna; och de män som hade makten var endast gudarnas representanter, medan gudarna var de verkliga kungarna.
TAM1897 D 283.8Bevis för detta finner ni i ”Empires of the Bible”, sidan 50. Här finns de första uppteckningarna som hittades i Babylonien, där mänskligheten hade sitt ursprung och där språkförvirringen ägde rum – där mänskligheten glömde Gud. Jag läser:—
TAM1897 D 284.1Till Ninridu, hans kung, för att bevara Idadu, vicekung av Ridu, tjänaren, Ninridus glädje.
TAM1897 D 284.2Här bekände härskaren Idadu, när han skrev en inskription till sin gud, att han endast var sin guds vicekung. Han gjorde inte anspråk på att vara kung. Således ser ni att guden var denne mans kung. Guden ansågs vara folkets kung, och denne man som hade makten var endast gudens vicekung eller ställföreträdare.
TAM1897 D 284.3Detta visar att kunskapen om Gud som den rättmätige härskaren var så ny att ingen människa ännu hade modet att utropa sig själv till kung. Förstår ni det? Tänk noga efter. När Gud var den ende härskaren var han naturligtvis deras ende kung; men när de vände sig bort från honom och tog till sig andra gudar, var deras kunskap om den sanne Guden så ny, och deras förhållande till honom så färskt i deras medvetande, att när de satte andra gudar i Guds ställe och utnämnde dessa falska gudar till sina kungar – hade ingen man med makt bland människorna modet att ta titeln kung; utan valde istället att kallas vicekung åt den gud som skulle vara den verklige kungen. Jag upprepar det. Kunskapen om den sanne Guden som den ende kungen var så ny i dessa mäns sinnen att ingen människa ännu hade modet att ta titeln kung. Deras minne av Gud som den ende kungen och härskaren var fortfarande så tydligt att det alltför mycket liknade ett försök att avsätta Gud, för att någon människa skulle kunna ta titeln kung.
TAM1897 D 284.4Jag ska läsa upp en annan inskrift från samma land, från samma tid:—
TAM1897 D 284.8Här är en man som byggde ett hus till ära för sin gud. Denna man säger att han är vicekung åt denna gud, som är kung. Denne man, Gudea, påstår sig inte vara kung. Han har makt, men han påstår sig inte vara kung. Vem är kungen? — Hans gud. Det visar återigen att kunskapen om den sanna Guden som den ende kungen var så färsk i deras sinnen att de inte hade avlägsnat sig så helt från Gud och från tanken på Gud som den ende kungen och härskaren att de var villiga att åsidosätta tanken på Guds kungadöme och låta en människa ta titeln kung.
TAM1897 D 284.9A. F. Ballenger. — Mannen i maktpositionen hävdade alltså att han var sin guds vicekung, och inte en kung?
TAM1897 D 284.10Ja. Det fanns inga kungar ännu. Vi talar inte om människan som kung. Det fanns inga kungar bland människorna ännu. Det fanns män i maktpositioner. En människa härskade över andra. Han hade makt, men han kallade sig inte kung. Han var inte känd som kung och tillät sig ännu inte att ta titeln kung. Varför? — Därför att han ännu inte hade kommit så långt bort från tanken på den sanna Guden, som den ende rättmätige Kungen, att han var modig nog, att han hade tillräckligt med ondskefullt mod, för att lägga alla tankar på gudomlighet som kung åt sidan och utropa sig själv till kung.
TAM1897 D 284.11Detta är de tidigaste uppteckningarna som har hittats i det landet. Ni kan se att de hör till de allra tidigaste. Det är uppteckningar från tiden innan människor överhuvudtaget tog titeln kung, och när de hade föreställningen om den sanne Guden som kung.
TAM1897 D 284.12Men här finns en uppteckning som är något äldre än den, och som handlar om språkförvirringen vid Babels torn. På den fjärde sidan i ”Empires of the Bible” finns den bibliska berättelsen om språkförvirringen. Detta är den berättelse som skrevs av det folk bland vilket språkförvirringen inträffade. I Bibeln finns Herrens redogörelse för händelsen. I denna inskription på tegelstenarna som var begravda i Babylons ruiner och som har upptäckts, finns deras redogörelse för händelsen. Man kan jämföra den med berättelsen i Bibeln, i det elfte kapitlet i 1 Mosebok, och man kommer att se att de två berättelserna är exakt lika. Här är vad de sade om det:—
TAM1897 D 284.14Detta är en av de tidigaste berättelserna som finns. Dessa andra kommer närmast efter den. Men dessa andra visar att det fanns en tid då det ännu inte fanns någon kung bland människorna; att den som hade makten inte ville ta titeln kung; att hans gud var hans kung; och att tanken på att den sanne Guden var kung var så ny att han inte var modig nog att säga att han var kung. Än så länge var det att tillskansa sig för mycket makt i strid med hans uppfattning om den sanne Guden.
TAM1897 D 285.1Det var före Nimrod. Nimrod var den förste mannen som hade modet att ta titeln kung trots tanken att Gud var kung. Så läser jag på sidan femtio i ”Empires of the Bible”:—
TAM1897 D 285.2Nimrod var denna djärve man. Det namn han bär betyder uppror, högdraget förakt och är, enligt Gesenius, liktydigt med den ytterst gudlöse rebellen. Och ”han började bli en mäktig man på jorden.” Eller, som en annan översättning uttrycker det, han ”var den förste mäktige på jorden.”
TAM1897 D 285.3Nimrod var den förste mannen som någonsin tillskrev sig titeln kung; den förste som innehade kunglig makt och öppet bar kungstiteln. Och hans namn betyder exakt vad detta innebar bland det folk över vilket han satte sig själv.
TAM1897 D 285.4Nu är det inte mitt påstående, utan uttalandet från en auktoritet på detta område, som säger följande:—
TAM1897 D 285.5Med upprättandet av Nimrods rike gick hela den antika världen in i en ny historisk fas. Den orientaliska traditionen, som gör denne krigare till den förste mannen som bar en kungakrona, pekar på ett faktum som är mer betydelsefullt än anläggandet av en ny klädprydnad eller till och med erövringen av en provins. Hans regeringstid införde i världen ett nytt system av relationer mellan härskaren och de styrda. De tidigare härskarnas auktoritet hade vilat på en känsla av släktskap, och hövdingens överhöghet var en avbild av föräldraauktoritet. Nimrod, däremot, var suverän över ett territorium och över människorna just i den mån de var dess invånare, oberoende av personliga band. Hittills hade det funnits stammar – utvidgade familjer – samhälle; nu fanns det en nation, en politisk gemenskap – staten. Världens politiska historia och dess sociala historia är hädanefter åtskilda, om inte divergerande. – Empires of the Bible, s. 51.
TAM1897 D 285.6Vad var då statens ursprung?