Kapitel 9 – Väntetiden

GSAM 148.1”DÅ skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.”¹

GSAM 148.2Kristus är brudgummen i liknelsen.² Att gå ut för att möta brudgummen måste därför symbolisera en rörelse från Herrens folks sida för att möta Kristus vid hans återkomst, eftersom ämnet för utläggningen i Matteus 24 och 25 är Herrens återkomst. Herrens ord är lampan.³ Alla jungfrurna tog med sig sina lampor. Dumheten hos en del av jungfrurna bestod i att de endast tog till sig sanningens teori, utan den uppriktiga hängivenhet till Herren som skulle utveckla Andens nådegåvor i den troendes hjärta. Detta verk symboliseras i liknelsen av att de förståndiga hade ”olja i sina kärl”. Brudgummens dröjsmål måste symbolisera en viss besvikelse hos dem som går ut i förväntan om att möta sin Herre.

GSAM 148Den tid då liknelsen är aktuell

GSAM 148.3Ordet ”då”, med vilket liknelsen inleds, ger oss en ledtråd till den tid då den är tillämplig. Det följer tätt på det som hade sagts i det föregående kapitlet, inte efter Herrens återkomst, utan efter att liknelsen om fikonträdet hade förkunnats, där det tillkännagavs att Kristi ankomst är ”vid dörren” och att den generationen har kommit som inte skall gå förbi förrän Kristus själv uppenbarar sig i himmelens moln. Den gäller också vid en tidpunkt då några av de tjänare som har förkunnat budskapet säger i sitt hjärta: ”’Min herre kommer icke så snart’, och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna”.

GSAM 149Att slå sina medtjänare

GSAM 149.1Dessa har varit ”medtjänare” som i samförstånd förkunnat samma budskap; men nu vänder sig en del av dem bort från det de har lärt ut och ”slår” sina medtjänare som ger ”mat i rätt tid” – och förkunnar den nödvändiga förberedelsen för att möta den snart återkommande Herren. De ”slår” på samma sätt som man föreslog att man skulle slå Jeremia. Folket sade: ”kom, låt oss slå honom med tungan (ordagrant efter KJV), vi behöva alls icke akta på vad han säger.”⁴ Så började dessa tjänare undervisa på ett sätt som hindrade de ”trogna” tjänarnas arbete. Till just denna grupp riktas följande ord: ”Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig.”⁵

GSAM 149.2Liknelsen om jungfrurna gäller en tid då ”medtjänare” vänder sig bort från budskapet om Herrens nära återkomst och ”begynner slå”. De börjar också göra något annat – att äta och dricka ”med dem som äro druckna”. De deltar i festmåltider med dem som vill tillfredsställa sina begär. Salomo sade om sådana: ”Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat. Ty drinkare och frossare bliva fattiga.”⁶

GSAM 149Den första besvikelsen

GSAM 149.3Nu kommer frågan att uppstå: ”Vad fanns det i adventupplevelsen som stämmer överens med dessa uttalanden?” Det fanns rörelser som helt överensstämde med profetian. De som förkunnade budskapet fram till april 1844 arbetade bland församlingarna, och pastorerna i de olika församlingarna förenade sina krafter med dem. På så sätt var de ”medtjänare”.

GSAM 150.1De som förkunnade budskapet lärde att de 2 300 dagarna i Daniel 8:14 skulle avslutas med det judiska året 1843, vilket motsvarade vårt år 1844. De förkunnade att stunden för Guds dom skulle komma vid slutet av den perioden. Varje trossamfund i landet ansåg vid den tiden att domedagen skulle inledas med vår Herres återkomst. Det framgår alltså tydligt att adventisterna antog att Herren skulle komma vid slutet av den profetiska perioden. De sade: ”Denna period kan avslutas den 21 mars 1844, den sista dagen i det naturliga judiska året 1843.” De betraktade därför slutet av mars eller början av april 1844 som en tidpunkt då Frälsaren skulle kunna komma.

GSAM 150Onda tjänare framträdde

GSAM 150.2När den sista marsdagen kom och gick, och Herren inte kom, vände sig de som tidigare hade arbetat tillsammans med Herrens budbärare, men som inte från hjärtat fullt ut hade helgat sina liv åt budskapet, mot det, började motsätta sig verket och göra allt som stod i deras makt för att spärra vägen för dem som fortfarande fortsatte att undervisa om läran om Herrens nära återkomst och budskapet om domens stund. ”I sina hjärtan”, sade de, ”Min herre kommer icke så snart”. Med sina läppar lärde de nu ut att hela världen måste omvändas innan Herren skulle komma; att alla judar måste återvända till Palestina och återupprätta sin tempeltjänst i Jerusalem innan Messias skulle komma. Vissa lärde till och med ut att Kristi återkomst var en ”andlig återkomst”, att den ägde rum vid omvändelsen och även vid hans folks död.

GSAM 151Att ge ”mat i rätt tid”

GSAM 151.1Medan dessa alltså vände sig mot sina medtjänare, samlade de som fortfarande höll fast vid tron de troende i salar och lundar och gav dem ”mat i rätt tid” – och visade dem att tidens tecken och de uppfyllda profetiorna förkunnade, precis som före deras besvikelse, att Kristi återkomst var nära, ja, stod ”för dörren”.

GSAM 151Kyrkliga festmåltider

GSAM 151.2Medan de gjorde detta började något som tidigare var okänt i protestantiska kyrkor – att kalla samman folket i kyrkan för festmåltider och ”nöjen”. Alla som ville komma var inbjudna att tillsammans med dem njuta av deras delikatesser.

GSAM 151.3Det första vi någonsin hörde talas om något av detta slag i Amerika var i maj 1844, strax efter besvikelsen. Det gick till på följande sätt: Medan William Miller, i en sal i Rochester, New York, undervisade och uppmanade flera hundra adventister och sade till dem: ”Vi befinner oss i den väntetid som beskrivs i Matteus 25; håll fast vid er tro; vi kommer snart att få mer klarhet i denna fråga”, anordnades det i källaren till ett av de största möteshusen i Rochester ”en fest”. En folkmassa samlades, både församlingsmedlemmar och icke-troende, och medan rektorn för ett teologiskt college underhöll publiken genom att förlöjliga William Miller, sålde man till dem ostron, glass, sötsaker och, för tjugofem cent, en liten broschyr som denne man hade sammanställt. Broschyren hette ”An Exposé of Millerism”.

GSAM 151.4Mindre än två veckor senare anordnade ett annat kyrkosamfund i samma stad ”en fest” i en offentlig sal, tog ut tjugofem cent i inträde och bjöd in alla som ville att komma och njuta tillsammans med dem av ostron, glass, tårta och sötsaker. Då och där började denna moderna festtradition i kyrkorna, som har utvecklats till ”galna sällskapskvällar”, ”lyckopåsar”, ”fiskdammar”, ”kyssfester” och så vidare. Denna form av festande i kyrkorna har vuxit i sådan utsträckning att en modern kyrkobyggnad numera inte uppfyller standarden om den inte har ett kök, ett skafferi och en matsal. Detta tillstånd är det som inleddes under ”väntetiden”, precis som det beskrivs i liknelsen.

GSAM 152.1Wm. Miller själv beskriver händelsen som inträffade i Rochester med följande ord:

GSAM 152.1”En av doktorerna i teologi i Rochester, herr _____, från _____-församlingen, skrev en broschyr mot millerismen, kallade sina herrar och damer till Herrens hus, anordnade en stor fest med ostron och andra ’picknickrätter’, i Belsazzars anda, drack sitt kaffe och te, åt sina kostsamma delikatesser och sålde sin glass och sina sötsaker samt sin broschyr mot den käre Frälsarens återkomst.

GSAM 152.2”Kvällen innan jag reste anordnade en annan av de ärevördiga herrarna en picknickfest på en krog eller i en sal och sålde, precis som ovan, sina biljetter, glass och sötsaker. Jag blev glad att höra att vissa av församlingarna inom de olika sekterna inte godkände sådana babyloniska festmåltider; och jag hoppas innerligt att inte alla dessa sekteristiska församlingar kommer att befinnas ’äta och dricka med de berusade’ när Kristus skall komma. Jag är förvånad över att dessa ärevördiga herrar inte ser sig själva i Guds ords spegel; och jag skulle vilja rekommendera dem att läsa Lukas 14:12–14; Matteus 24:48–51; Lukas 13:25–28; 2 Petrus 2:13; Judas 10–21. Detta är sannerligen de sista tiderna.”

GSAM 152.3Om pastor Miller hade fått en inblick i vad församlingarna sedan dess har ägnat sig åt vid sina insamlingsfester, med ”ringgissningskakor, tio-cents-kyssfester, åsneshower, galna sällskapskvällar, heliga lotterier” och andra former av hasardspel, skulle han ha ryggat tillbaka med helig förfäran.

GSAM 152Väntetiden

GSAM 152.4Adventisterna fann tröst i det bibliska faktumet att när tillkännagivandet gjordes om Herrens nära återkomst skulle det vara förknippat med en ”väntetid”. Detta såg de i vår Frälsares ord i Matteus 25:5–6 och i Habackuk 2:1–3.

GSAM 153.1När det gäller deras inställning under våren 1844 citerar vi ur Midnight Cry från den 9 maj 1844:—

GSAM 153.2”Nu när vi har passerat den punkt då de profetiska tidsperioderna till synes upphörde, befinner vi oss i en situation som Gud förutsåg att hans barn skulle hamna i vid slutet av synen; och för vilken han vidtog åtgärder genom profeten Habackuk, när han säger: ’Jag vill stiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren; jag vill speja för att se vad han skall tala genom mig, och vad jag skall svara, när jag bliver tillrättavisad (ordagrant efter KJV)’, eller som det står i marginalen, ’ifrågasatt’. ’Och HERREN svarade mig och sade: Skriv upp din syn, och uppteckna den på skrivtavlor, med tydlig skrift, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin bestämda tid, men vid slutet [av de profetiska tidsperioderna] skall den tala och icke ljuga (ordagrant efter KJV). Om den dröjer [bortom deras skenbara slut], så förbida den, ty den kommer förvisso, [i de profetiska tidernas fullbordan, bortom vilken] den skall ej utebliva.’⁷

GSAM 153.3”Att denna uppmaning avser vår tid framgår tydligt av att Paulus citerar den i Hebreerbrevet 10:36–39: ’I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. Ty ”ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom”. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.’

GSAM 153.4”Vi tror att vi befinner oss i den period som Frälsaren talade om, när brudgummen dröjer (Matteus 25:5) – vilket himmelriket ska liknas vid – när ’den onde tjänaren [efter att den väntade tidpunkten till synes har visat sig vara felaktig] skall säga i sitt hjärta: Min Herre dröjer med sin ankomst, och han skall börja slå sina medtjänare och äta och dricka med de berusade’, och Herren skall ’komma på en dag då han icke väntar det’.

GSAM 154.1”Vi tror att vi nu befinner oss i den tidsperiod som Petrus talar om, då det heter: ’sedan länge är deras dom i annalkande, den dröjer icke, och deras fördärv sover icke’; där de ’på smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar’.⁸ Dessa, säger Petrus, skulle finnas, precis som det fanns falska profeter när Skrifterna skrevs. Liksom alltså de ur Israels hus sade: ’Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet’,⁹ så måste det ha funnits en tid då det skulle verka som om tiden gick förbi, så att hånarna i 2 Petrus 3:4 skulle fråga: ’Huru går det med löftet om hans tillkommelse?’, och inbilla sig att ’allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse’.

GSAM 154.2”Vi tror att det var med tanke på ett sådant dröjsmål av synen som aposteln Jakob sade: ’Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse’; ’biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära.’ Och: ’Se, domaren står för dörren.’

GSAM 154.3”Och vi tror att vår Frälsare, med tanke på att den förväntade tidpunkten skulle passera, förmanade oss i det tolfte kapitlet i Lukas: ’Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar.’¹⁰ Att vänta innebär att tiden går, ty fram till den tiden väntar vi inte. Därför tillägger vår Herre: ’Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer.’

GSAM 154.4”Vi skall, om Gud vill, fortsätta att förkunna: ’Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom’, och: ’stunden är kommen, då han skall hålla dom.’ Och vi litar på att vi inte kommer att underlåta att fortsätta ropa högt till världen och församlingen, för att väcka dem ur deras sånger om ’fred’ och få dem att lyssna till Guds erbjudanden om barmhärtighet. Vi avser att fortsätta vänta och vaka på Herrens ankomst, i tron att den är precis framför oss.”

GSAM 155Ett försvar av deras arbete

GSAM 155.1En god uppfattning om hur adventisterna såg på sitt arbete före den 21 mars 1844 och strax efter det datumet kan man få genom att läsa följande citat, hämtat från en artikel under rubriken ”Vindication” i Advent Herald den 13 november 1844, utgiven av J. V. Himes, S. Bliss och A. Hale:—

GSAM 155.2”Vi var inte förhastade när vi anammade våra åsikter. Vi tror att vi var ärliga och uppriktiga sökare efter sanningen. Vi följde vår Frälsares befallning att granska Skrifterna. Vi förlitade oss inte på vår egen visdom, utan vände oss till Gud för vägledning och ledning och strävade efter att överlämna oss till hans altare, i förtröstan på att han skulle leda våra steg på rätt väg. Vi granskade alla argument som framfördes mot oss med en uppriktig önskan att känna till sanningen och undgå villfarelse; men vi måste erkänna att våra motståndares skiftande och mångfacetterade ståndpunkter endast bekräftade oss i våra åsikter. Vi insåg att oavsett om vi hade rätt eller fel, så kunde våra motståndare inte ha rätt; och de var inte överens sinsemellan. Var och ens argument var så svaga och barnsliga att de tvingades ständigt ta tillbaka det de själva hade sagt; och genom sina motsatta och motstridiga åsikter visade de att oavsett hur de än betraktade våra åsikter, så hade de inget förtroende för varandras åsikter. Dessutom fanns det inte en enda central punkt i hela vår ståndpunkt där vi inte fick stöd av en eller flera av dem som arbetade för att motbevisa Herrens omedelbara återkomst. Medan vi hade den bokstavliga tolkningen av Skrifterna att stödja oss, försökte våra motståndare förgäves bevisa att Skrifterna inte ska förstås bokstavligt, trots att varje profetia som har uppfyllts har gjort det i sina mest bokstavliga och detaljerade avseenden.

GSAM 156Förklaring till besvikelsen

GSAM 156.1”Men tiden – året 1843, det judiska året – gick, och vi blev besvikna över att inte få skåda Kungen i hans skönhet. Och alla som motsatte sig oss antog uppriktigt att varje utmärkande drag i vår tro hade visat sig vara falskt; och att vi, som ärliga människor, borde överge hela vår ståndpunkt. Och därför var det med förvåning som de såg att vi fortfarande höll fast vid vårt hopp och fortfarande väntade på vår Kung.

GSAM 156.2”Vi såg dock, trots vår besvikelse, ingen anledning till missmod. Vi insåg att Skrifterna pekade på att det måste finnas en väntetid, och att vi, medan synen dröjde, måste vänta på den. Vi insåg också att perioden inte kunde avslutas helt vid årets slut, inte ens om vi antog att vår kronologi var korrekt; och att den endast kunde uppfyllas någon gång under det innevarande året; och ändå medgav vi öppet och fullt ut inför världen att vi hade fel när det gällde den specifika tidpunkt som vi hade sett fram emot med så stor tillförsikt; men även om vi hade fel i detta avseende, kan vi se Guds hand i den saken. Vi kan se att han har använt detta uttalande som en varningssignal till världen och en prövning för församlingen. Det försatte hans folk i en förväntansfull stämning. Det lockade fram dem som var villiga att lida för hans namns skull. Det visade för vilka ropet om Herrens återkomst var ett glädjebudskap, och för vilka det var ett ovälkommet ljud i deras öron. Det har visat universum vem som skulle välkomna Herrens återkomst och vem som skulle avvisa honom vid hans andra ankomst, precis som judarna gjorde vid hans första ankomst. Och vi betraktar det som ett steg i fullbordandet av Guds avsikt, under denna dag av hans förberedelse, så att han kan leda fram ett folk som endast söker Herrens vilja, för att de ska vara förberedda för hans ankomst.”

GSAM 157RÖRELSENS HISTORIA EFTER MARS 1844

GSAM 157.1En kort historik över adventiströrelsen efter den 21 mars 1844 redovisas nedan, hämtad ur Signs of the Times, den 31 oktober 1844:—

GSAM 157.2”Efter det att 1843 – det judiska året – hade gått till ända, kom den stora majoriteten av adventisterna fram till övertygelsen att vi hädanefter inte kunde räkna med några bestämda tidpunkter med någon grad av säkerhet. De trodde att vi befann oss där vår kronologi pekade, vid slutet av alla profetiska perioder, vid vars slut advent förväntades; och att även om vi skulle behöva vänta endast den korta stund som vår kronologi kunde avvika från Guds tid, så trodde de ändå att vi inte kunde få någon ytterligare ledtråd till den exakta tidpunkten. De hade alla tagit sina lampor och gått ut för att möta Brudgummen; men Brudgummen hade dröjt längre än den tid (1843) då han förväntades. Under denna fördröjning av synen verkade det vara allas beslut att vänta på den, i tron att den inte kunde försenas och att den kunde förväntas när som helst. Det blev dock snart mycket uppenbart att många smidde planer för framtiden, vilket de inte skulle ha gjort om de trodde att Herren skulle komma detta år; och att de hade somnat in när det gällde en verklig känsla av Herrens omedelbara återkomst. Med andra ord trodde de att han kunde komma vilken dag som helst, eller att det kunde dröja en liten stund, under vilken de kunde njuta av en uppfriskande vila. Ja, detta var precis som vår Frälsare hade sagt att det skulle bli: ’Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.’

GSAM 157Uppmärksamheten riktas mot hösten 1844

GSAM 157.3”Redan i maj 1843 hade broder Miller uppmärksammat oss på den sjunde månaden i det judiska heliga året som den tid då man iakttog de förebilder som pekar mot Herrens återkomst; och förra hösten såg vi fram emot den tidpunkten med stort intresse. Efter att den hade passerat anslöt sig broder S. S. Snow helt till uppfattningen att, enligt förebilderna, måste Herrens återkomst, när den väl inträffar, ske den tionde dagen i den sjunde månaden; men han var inte säker på vilket år det skulle vara. Han insåg därefter att de profetiska tidsperioderna faktiskt inte löper ut förrän detta år, 1844; då fastslog han att omkring den 22 oktober – den tionde dagen i den sjunde månaden detta år – skulle vi få bevittna härlighetens Herres ankomst. Detta predikade han i New York, Philadelphia och på andra platser under den gångna våren och sommaren; och även om många anslöt sig till hans åsikter, sågs inga särskilda tecken på dess verkningar förrän omkring juli.

GSAM 158Skörden lämnades kvar på fälten

GSAM 158.1”I början av säsongen hade några av våra bröder i norra New Hampshire blivit så övertygade om att Herren skulle komma före nästa vinter att de inte odlade sina åkrar. Omkring mitten av juli – vilket var kvällen vid midnatt enligt det judiska dagsåret (kväll–morgon, räknat från nymånen i april, början av detta judiska år) – var andra som hade sått och planterat sina åkrar så övertygade om att Herren snart skulle uppenbara sig att de, i enlighet med sin tro, inte kunde skörda sina grödor. Några, när de gick ut på sina åkrar för att skära gräset, fann sig helt oförmögna att fortsätta, och i enlighet med sin pliktkänsla lämnade de sina grödor stående på åkern, för att visa sin tro genom sina gärningar och därmed fördöma världen. Detta spred sig snabbt över norra New England.

GSAM 158Domen föregår återkomsten

GSAM 158.2”Under samma tid hade våra bröder i Maine anammat uppfattningen att domen måste föregå återkomsten; att den sammanföll med skörden och inte bara ägde rum vid världens ände, utan utgjorde en period som omedelbart föregick slutet. I enlighet med denna uppfattning ansåg de att vi befann oss mitt i domen, att skiljelinjen höll på att dras och att Guds tjänare förseglades på pannan, något som, när det var fullbordat, skulle utgöra signalen för de fyra änglarna som höll fast jordens fyra vindar (Uppenbarelseboken 7:1) att släppa sitt grepp.

GSAM 159Ett uppvaknande vid midnatt

GSAM 159.1”Ungefär i mitten av juli började Guds välsignelse att återvinna de avfallna följa med förkunnelsen om tiden, och de som anammade någon av de nämnda uppfattningarna visade en markant förändring i sitt uppträdande och ett plötsligt uppvaknande ur sömnen, precis som förutsagts. ’Vid midnattstiden ljöd ett anskri: ”Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.” Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.’ Från och med juli förekom dessa rörelser i olika delar av New England och var åtskilda från varandra; men de åtföljdes alla av Guds välsignelse när det gällde att återvinna många vars lampor nästan hade slocknat och att utöva helgelse över hans heliga. Vid lägermötet i Exeter möttes alla dessa inflytanden, smälte samman till en stor rörelse och spred sig snabbt genom alla adventistgrupper i landet.”