Kapitel 11 – Den andra ängelns budskap

GSAM 171.1”Och ännu en annan ängel följde honom; denne sade: ’Fallet, fallet är Babylon, den stora staden (ordagrant efter KJV), som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.’”¹

GSAM 171.2”Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: ’Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.’”²

GSAM 171.3Herren hade genom sina tjänare väckt världen med budskapet: ”Hans doms stund är kommen” – ett budskap som hela hans bekännande folk kunde ha enats kring om de bara ville. Detta var den första inbjudan till bröllops”måltiden”. Den hade förkunnats ”till dem som voro bjudna”.³ Eftersom denna kallelse avfärdades med olika ursäkter, utfärdades en andra kallelse, som motsvarade den andra ängelns budskap.⁴ Genom denna kallelse avskilde Herren ett folk som skulle gå fram till tidens slut med det framryckande ljuset från hans sanning.

GSAM 171Den andra kallelsen till bröllopsmåltiden

GSAM 171.4Det andra budskapet – det som följer efter ropet vid domens stund – lyder: ”Fallet, fallet är Babylon, den stora staden (ordagrant efter KJV), som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.” Och den andra inbjudan till måltiden lyder: ”Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.” I vart och ett av dessa skriftställen kallas Herrens bekännande folk för en ”stad”. Med sina motstridiga, förvirrade trosbekännelser kallas de ”Babylon”. I ett annat skriftställe som hänvisar till de sista tiderna ser vi att strax före Herrens återkomst kallas hans folk ut ur ”Babylon”: ”Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar. … Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.”⁵

GSAM 172”Kom ihåg hur du har hört”

GSAM 172.1I tilltalet till församlingen i Sardes läser vi: ”Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig.”⁶ Församlingen i Sardes tycks ha förts ut genom reformationen, efter den mörka perioden med ”Isebels” verk – den avfallna församlingen. Församlingen i Sardes fick veta att den hade varit en levande församling; men när den hörde och förkastade läran om Herrens återkomst, placerade den sig i en situation där den riskerade att överraskas av den händelsen som av en ”tjuv om natten”. Så kommer det, enligt aposteln Paulus i 1 Tessalonikerbrevet 5:1–5, att vara för dem som ropar: Fred och säkerhet, när Herrens återkomst är nära. De som följer sanningens ljus kallas ”dagens barn”, och Herren kommer inte att överraska dem som en tjuv.

GSAM 172.2I denna profetiska beskrivning av de sju församlingarna ser vi att Sardes-församlingens fall omedelbart följs av Filadelfia-församlingen, eller (som ordet betyder) den broderliga kärlekens församling. Sådana var sannerligen de 50 000 troende som genom den andra ängelns budskap fördes ut ur alla de olika församlingarna och förenades i ett band av broderlig kärlek kring den stora grundläggande sanningen om Kristi omedelbara återkomst.

GSAM 173Hur det andra budskapet förkunnades

GSAM 173.1I Midnight Cry från den 12 september 1844 finns ett uttalande av pastor J. V. Himes angående den andra ängelns budskap och de omständigheter som ledde till att det förkunnades. Hans brev är daterat McConnelsville, Ohio, den 29 augusti 1844, och lyder:—

GSAM 173.2”När vi inledde arbetet tillsammans med broder Miller år 1840 hade han hållit föredrag i nio år. Under den tiden stod han nästan ensam. Men hans arbete hade varit oavbrutet och verkningsfullt när det gällde att väcka de som bekände sig till en religion till insikt om Guds folks sanna hopp och den nödvändiga förberedelsen inför Herrens återkomst; likaså när det gällde att väcka alla grupper av de icke-omvända till insikt om deras förlorade tillstånd och plikten att omedelbart omvända sig och vända sig till Gud, som en förberedelse för att i frid möta Brudgummen vid hans återkomst. Detta var de stora målen för hans arbete. Han gjorde inga försök att omvända människor till en viss sekteristisk riktning eller ett religiöst parti.

GSAM 173.3”När vi blev övertygade om sanningen i att återkomsten var nära förestående och offentligt anammade läran, hyste vi samma åsikter och följde samma linje bland de olika sekterna, dit vi genom Guds försyn kallades att verka. Vi sade till pastorerna och församlingarna att det inte ingick i vårt uppdrag att splittra dem eller att skapa oenighet och förvirring bland dem: Vi hade ett enda tydligt mål, och det var att utropa ’ropet’, varningen om domen ’vid dörren’, och övertyga våra medmänniskor att göra sig redo för händelsen.... De pastorer och församlingsmedlemmar som drog nytta av vårt arbete, men som inte uppriktigt hade anammat läran, insåg att de antingen måste ansluta sig till läran och predika och upprätthålla den, eller att de i den kris som stod för dörren skulle få svårigheter med de övertygade och beslutsamma troende. De valde därför att ta avstånd från läran och beslöt, vissa på ett sätt och andra på ett annat, att undertrycka ämnet. Detta försatte våra bröder och systrar bland dem i en ytterst prövande situation. De flesta av dem älskade sina församlingar och kunde inte tänka sig att lämna dem. Men när de blev förlöjligade, förtryckta och på olika sätt berövade sina tidigare privilegier och glädjeämnen, och när maten ’i rätt tid’ hölls tillbaka från dem, och sirensången ’Allt står väl till, och ingen fara är på färde’ ljöd i deras öron från sabbat till sabbat, avvänjdes de snart från sina partipreferenser och reste sig i sin styrkas majestät, skakade av sig oket och utropade: ’Dragen ut ifrån henne, I mitt folk’.

GSAM 174I en prövande situation

GSAM 174.1”Detta tillstånd försatte oss i en prövande situation, (1) eftersom vi befann oss precis vid slutet av vår profetiska tid, då vi förväntade oss att Herren skulle samla hela sitt folk till ett; och (2) vi hade alltid förkunnat en annan lära; och nu när omständigheterna hade förändrats skulle det betraktas som oärlighet från vår sida om vi skulle ansluta oss till ropet om avskiljelse och upplösning av de församlingar som hade tagit emot oss och vårt budskap. Vi tvekade därför och fortsatte att agera enligt vår ursprungliga ståndpunkt, tills församlingen och pastorerna drev frågan så långt att vi, i Guds fruktan, var tvungna att inta en försvarsposition för sanningen och Guds förtryckta barn.

GSAM 174Ett apostoliskt exempel för vår väg

GSAM 174.2”’Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike. Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om ”den vägen”, vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus’ lärosal.’⁷ Det var först när vissa ’förhärdade sig’ och ’talade illa om den vägen [Herrens återkomst] inför folkmassan’ som våra bröder kände sig manade att träda ut och skilja sig från församlingarna. De kunde inte uthärda detta ’onda tal’ från de ’onda tjänarna’, och de församlingar som kunde fortsätta med förtryck och ’ont tal’ mot dem som väntade på det ’välsignade hoppet’ var för dem inget annat än döttrarna till det mystiska Babylon. De förkunnade detta om dem och kom in i evangeliets frihet. Och även om vi kanske inte alla är överens om vad som utgör Babylon, är vi överens om den omedelbara och slutgiltiga avskiljningen från alla som motsätter sig läran om Herrens återkomst och Guds rike som står för dörren. Vi anser att det är en fråga om liv och död. Det är döden att förbli förbunden med de samfund som talar lättvindigt om eller motsätter sig Herrens återkomst. Det är livet att träda ut ur all mänsklig tradition, stå fast vid Guds ord och dagligen vänta på Herrens uppenbarelse. Därför säger vi nu till alla som på något sätt är invecklade i träldomens ok: ’Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.’”⁸

GSAM 175Oförklarligt motstånd

GSAM 175.1Wm. Miller talar på följande sätt om den konflikt som vid den tiden rådde mellan församlingarna och adventisterna:—

GSAM 175.2”Det är högst onaturligt och oförklarligt att de kristna församlingarna ska utesluta denna lära och sina medlemmar på grund av detta välsignade hopp. Jag vet att vissa baptistförsamlingar säger att de inte utesluter dem på grund av deras tro, utan på grund av deras nattvard med adventisterna. Men om det inte är på grund av deras tro på en kommande Frälsare, varför utesluts då jag från deras predikstolar, jag som aldrig har firat nattvard med någon annan än en baptistförsamling? Det är en falsk förevändning. Men detta kan inte vara metodisternas och presbyterianernas argument; ty de tror på blandad nattvardsgemenskap. Vad utesluter de då för? Jag har hört talas om vissa som uteslutits för att de ’sjungit’ melodier om den andra ankomsten; andra för sinnessjukdom, när allt som bevisades mot dem var att de väntade på Kristus. O Gud, ’förlåt dem; ty de veta icke vad de göra.’”

GSAM 176Storrs om församlingarnas inställning

GSAM 176.1George Storrs talade på följande sätt om församlingarnas inställning till adventisterna:—

GSAM 176.2”Vilka av dem säger inte just nu: ’Jag sitter som en drottning’? Och vilka av dem tröstar sig inte med tanken att de en dag ska erövra världen och att den ska underkastas deras tro? Vilka av dem kommer att tillåta att en själ förblir bland dem i fred, som öppet och orädd bekänner sin tro på att Kristi återkomst står för dörren? Är inte villkoren för att få stanna kvar bland dem ostörd att man ’helt avstår’ från att offentligt bekänna sin tro på Herrens återkomst i år, oavsett vilka övertygelser man må ha i frågan, och hur viktigt man än må anse det vara att ropa: ’Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom’?”

GSAM 176Mansfields vittnesbörd

GSAM 176.3L. D. Mansfield, som skriver från Oneida, N.Y., den 21 mars 1844, vittnar på följande sätt:—

GSAM 176.4”Gud verkar i sinnena hos sina kära barn som väntar på Herren från himlen, och leder dem inte bara att lyssna till ängeln ’som hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna, och sade: stunden är kommen, då han skall hålla dom,’ utan också att lyda det efterföljande budet: ’Dragen ut ifrån henne, I mitt folk’! Jag är mer övertygad än någonsin tidigare om att dagens religiösa organisationer utgör en inte obetydlig del av det Babylon som ska störtas med våld och aldrig mer återfinnas... Det förefaller mig dock som om likheten med det lilla hornet är mest slående i vissa av organisationerna. Några exempel ska belysa saken.

GSAM 176Pöbelandan visar sig

GSAM 176.5”En broder som hade verkat mycket framgångsrikt i denna region med att förkunna Herrens ankomst hade avtalat att hålla ett föredrag på en viss plats vid en given tidpunkt. Herren ordnade det så att han befann sig sexton engelska mil från mötesplatsen, men en _____ pastor var närvarande, i spetsen för en pöbel, utrustad med tjära och fjädrar, i syfte att använda dem mot denne tjänare till Den Högste Guden. Samma pastor inledde kort därefter ett utdraget möte, men allt var lika kallt och isigt som en glaciär i norr – inga själar väcktes eller omvände sig. Till slut sade pastorn att han trodde att han skulle ’bli tvungen att ta plats på botbänken’.

GSAM 177.1”En gruppledare i denna by sade till sin grupp, sedan vi börjat hålla möten här, att om någon man skulle komma in i hans hus och säga att han trodde att Kristus skulle komma i år, skulle han kasta ut honom.”

GSAM 177Plikt gentemot församlingarna

GSAM 177.2Vi vill här presentera ett vittnesbörd från ett tal till adventkonferensen för troende som samlats i Boston, Massachusetts, daterat den 31 maj 1844 och undertecknat av Wm. Miller, Elon Galusha, N. N. Whiting, Apollos Hale och J. V. Himes. De säger:—

GSAM 177.3”Vi kan också säga några ord om vår plikt gentemot församlingarna. Faran här, liksom i de flesta andra fall, tycks för oss ligga i ytterligheterna. Den första formen av faran är att tillåta att den församling som vi kanske är anslutna till tvingar oss till tystnad i en sådan fråga om plikt. Vi tvivlar inte på att tusentals har utsatt sig själva för Guds fördömelse genom att ge efter för sina församlingars obibliska krav i denna fråga; om de hade varit beslutsamma och trogna, skulle de nu befinna sig i ett mycket tryggare läge och vara mer användbara, även om de kanske också skulle ha kallats att lida.

GSAM 177.4”Den andra formen av fara är att ge efter för en hämndanda mot församlingarna på grund av deras orättvisa mot oss, och att föra ett urskillningslöst krig mot alla sådana organisationer. När det gäller adventisternas plikt i förhållande till de församlingar som de kan vara knutna till, skulle vi, om vi ombads att göra det, inte kunna ge några riktlinjer som skulle vara allmänt tillämpliga. De måste handla i Guds fruktan, så som omständigheterna i det enskilda fallet kräver.

GSAM 178.1”Vi bör dock vara beslutsamma när det gäller att fullgöra vår plikt och vittna om sanningen vid alla lämpliga och passande tillfällen. Och om vi genom att följa denna väg väcker anstöt hos församlingarna, och de hotar oss med uteslutning om vi inte tiger (även om det kanske är bättre att, om vi finner det lämpligt, upplösa vårt förhållande till församlingen i godo), låt oss då fullgöra vår plikt, och när vi utesluts, vara tålmodiga i att utstå orättvisan och vara villiga att tillsammans med vår Herre ’gå ut genom porten och bära hans smälek’.”

GSAM 178.2Av dessa citat om församlingarnas agerande gentemot dem som förkunnar den andra ängelns budskap framgår tydligt hur de som samlats i en andlig hjord, som en första följd av denna andra inbjudan till ”måltiden”, beskrivs som ”de lemlästade”, ”de haltande” och ”de blinda”, vilket starkt antyder den dåliga behandling de hade fått genom ”slag” från sina ”medtjänare”, från vilka de hade skilts åt.

GSAM 178Ett avskilt folk utvalt att ta emot nya sanningar

GSAM 178.3Herrens syfte kan tydligt urskiljas i att frambringa ett särskilt folk genom förkunnelsen av den andra ängelns budskap – den andra inbjudan till ”måltiden” – och ”midnattsropet”. Värdefulla sanningar för de sista dagarna skulle utforskas och förkunnas – ett arbete som inte kunde utföras i ”trosbekännelsebundna” församlingar, lika lite som förkunnandet av evangeliet till världen kunde fullbordas av den apostoliska församlingen så länge den behöll en koppling till de judiska sekterna. Gud krävde avskiljning där,⁹ och han krävde också att adventisterna skulle skilja sig från dem som skulle försöka hålla dem kvar inom ramen för sina trosbekännelser.

GSAM 179Storrs ”Six Sermons”

GSAM 179.1Strax efter detta utträde ser vi att ljuset kom till adventgrupperna angående frågan om framtida straff, såsom det framställs i broschyren ”Six Sermons” av George Storrs, där han intar ståndpunkten att människan av naturen är dödlig; att de döda är medvetslösa mellan döden och uppståndelsen; att det slutgiltiga straffet för de ogudaktiga kommer att vara total utplåning; och att odödligheten är en gåva från Gud, som endast kan mottas genom tro på vår Herre Jesus Kristus.

GSAM 179.2Tusentals adventister accepterade denna lära om människans natur, men inte alla. Att vissa förkastade den orsakade ingen förvirring bland dem, eftersom det betraktades som en ren trosfråga och inte som ett prov på moralisk ställning; därför fortsatte den gemensamma insatsen att varna världen om Kristi nära återkomst oavbrutet. Det ledde dock till att församlingarnas vrede mot dem väcktes.

GSAM 179Oförmögen att motbevisa ”Six Sermons”

GSAM 179.3Den metodistiske pastorn i den stad där jag bodde, och som tidigare hade deltagit i förkunnandet av adventläran år 1843, mottog ”Six Sermons”, läste den och medgav inför sina församlingsmedlemmar att han inte kunde motbevisa läran; men när han upptäckte att många av hans församlingsmedlemmar accepterade den, rådde han andra att inte läsa boken, eftersom de ”skulle tro på läran om de läste den”. I september 1844, efter att denna pastor återvänt från årskonferensen, steg han upp i predikstolen och tog offentligt avstånd från adventläran och bad ödmjukt församlingen om förlåtelse för att han någonsin bjudit in föreläsarna att tala i kyrkan.

GSAM 179Åtalad för kätteri

GSAM 179.4Denna åtgärd från pastorns sida följdes snart av ett försök att ställa adventisterna inför rätta för kätteri; men eftersom de tilläts försvara sina ståndpunkter utifrån Bibeln, uppnådde församlingen ingen seger. Flera uteslöts ur denna församling eftersom deras väg inte stod i samklang med församlingens ordning, och många andra drog sig tillbaka på grund av detta uteslutande av medlemmar vars tro inte kunde visas strida mot Skriften. Således stängdes adventläran för alltid ute ur församlingen där hundratals hade funnit Frälsaren och blivit lyckliga i Gud.

GSAM 180.1Det som skedde i min hemstad utspelade sig också i hundratals andra församlingar över hela landet. De som på detta sätt behandlades av sina tidigare bröder fann stor tröst i profeten Jesajas ord: ”Hören HERRENS ord, I som frukten för hans ord. Edra bröder, som hata eder och stöta eder bort för mitt namns skull, de säga: ’Må HERREN förhärliga sig, så att vi få se eder glädje.’ Men de skola komma på skam.”¹⁰

GSAM 180De ogudaktigas vrede uppenbaras

GSAM 180.2Allteftersom den dag närmade sig då Herren förväntades, blev de troende alltmer ivriga i sitt arbete, och de ogudaktiga rasade och hånade desto häftigare, vilket framgår av följande uttalande av redaktören för Midnight Cry den 31 oktober 1844:—

GSAM 180.3”Den inverkan som denna rörelse hade på de ogudaktiga bidrog också i hög grad till att bekräfta oss i vår övertygelse om att Gud stod bakom den. När Guds barn samlades för att falla ned och ödmjuka sig inför honom och förbereda sig för hans återkomst, såsom det anstår en skara syndare att göra, vilka endast kunde räddas genom nåd, visade de ogudaktiga den största illviljan. Trots att vi inte hade annonserat våra möten på annat sätt än i vår egen tidning, och inte heller bjudit in allmänheten dit, trängde sig Belials söner in bland oss och orsakade stor oreda. På kvällen lördagen den 12:e denna månad [12 oktober 1844] höll vi inget möte i tabernaklet, så att vaktmästaren [vaktmästare] skulle få tillfälle att städa huset inför sabbaten [söndagen]. Men pöbeln bröt sig in i huset och vägrade till och med att ge oss den möjligheten. Borgmästaren ingrep dock oombedd omedelbart och förvisade dem.

GSAM 181.1”Vid våra möten följande söndag, efter att tabernaklet hade fyllts, fyllde en tät folkmassa gatan framför byggnaden, och många av dem var rasande över att någon överhuvudtaget skulle tro på Herrens återkomst. På kvällen hölls inget möte på grund av folkets upphetsning; ändå var gatan fylld av pöbeln redan tidigt på kvällen; men borgmästarens snabba ingripande och hans effektiva polis rensade gatan, efter att ha skickat några till arresten. Vi kunde bara likna pöbelns uppträdande vid det som omringade Lots dörr den kväll då Sodoms undergång stod för dörren... Denna rörelse från deras sida var så plötslig, samtidig och omfattande att dess uppträdande på den första dagen i den judiska sjunde månaden stärkte oss i vår övertygelse om att detta måste vara den månaden.”

GSAM 181Hånare klär sig i dräkter för himmelsfärd

GSAM 181.2Den 22 oktober 1844, den dag då de tvåtusentrehundra dagarna löpte ut, i Paris, Maine, medan de troende var samlade i gudstjänstlokalen och ägnade sig åt högtidlig bön till Gud, i förväntan om att Herren skulle komma den dagen, samlades de hånfulla spottarna runt huset och sjöng parodiska sånger. Två av dessa bråkmakare klädde sig i långa vita kläder och klättrade upp på hustaket, sjöng sånger och hånade dem som befann sig i huset och bad och väntade på att Herren skulle komma.

GSAM 181.3Det är troligt att det var denna omständighet som gav upphov till de lögner som spreds om att adventisterna skulle ha klätt sig i dräkter för himmelsfärd; för trots att adventisttidningar har utlovat belöningar på upp till 500 dollar för ett enda autentiskt exempel där en adventist klädde sig i en dräkt för himmelsfärd år 1844 och därmed väntade på Herrens återkomst, har inte ett enda sådant fall någonsin kunnat påvisas.

GSAM 182Hazen Foss syn, 1844

GSAM 182.1Ungefär vid denna tid bodde det i Poland, Maine, en ung man vid namn Hazen Foss, som fast trodde att Herren skulle komma den tionde dagen i den sjunde månaden. Han var en man med fint utseende, trevligt sätt och ganska välutbildad. Några veckor innan ”midnattsropet” upphörde, kom Herren nära honom och gav honom en syn, i vilken han fick se adventisternas resa till Guds stad, med alla faror som den innebar. Han fick några varningsbudskap som han skulle förmedla, och han fick också en inblick i de prövningar och den förföljelse som skulle följa om han troget återgav det som visats honom. Liksom herr Foy fick han se tre steg genom vilka Guds folk skulle komma helt in på vägen till den heliga staden. Eftersom han var en fast troende på att Herren skulle komma ”om några dagar till” (som de då sjöng), var den del av synen som rörde de tre stegen in på vägen oförklarlig för honom; och eftersom han av naturen var stolt, skydde han korset och vägrade att berätta om det. Synen upprepades en andra gång, och dessutom fick han veta att om han fortfarande vägrade att berätta vad som hade visats honom, skulle bördan tas ifrån honom och ges till en av de svagaste av Herrens barn, en som troget skulle återge vad Gud skulle uppenbara. Han vägrade återigen. Då fick han en tredje syn, och han fick veta att han var befriad och att bördan hade lagts på en av de svagaste av de svaga, som skulle göra som Herren befallde.

GSAM 182Foss underlåter att berätta om sin syn

GSAM 182.2Detta förvånade den unge mannen, och han beslöt sig för att berätta vad som hade visats honom och utlyste därför ett möte. Folket trängde sig samman för att se och höra. Han redogjorde noggrant för sin upplevelse, hur han hade vägrat att berätta vad Herren hade visat honom och vad som skulle bli följden av hans vägran. ”Nu”, sade han, ”ska jag berätta om synen.” Men ack! Det var för sent: han stod framför folket stum som en staty och sade till slut i djupaste ångest: ”Jag kan inte minnas ett enda ord av synen.” Han vred händerna i ångest och sade: ”Gud har uppfyllt sitt ord. Han har tagit synen ifrån mig”, och i stor själslig nöd sade han: ”Jag är en förlorad man.” Från den stunden förlorade han sitt hopp i Kristus och hamnade i förtvivlan. Han deltog aldrig mer i ett adventistmöte och hade inget personligt intresse för religion. Hans uppträdande har i många avseenden, för att uttrycka det milt, varit det hos en som berövats Mästarens Andes milda inflytande, hos en som ”överlämnats åt sina egna vägar, för att fyllas av sina egna gärningar”. I detta sinnestillstånd avled han år 1893.

GSAM 183Foss syn återgiven av en annan

GSAM 183.1Ungefär tre månader efter det att han misslyckats med att minnas sin syn hörde han från ett angränsande rum en syn återberättad av en annan person. Mötet hölls i en bostad där han befann sig. Han uppmanades att komma in till mötet, men vägrade att göra det. Han sade att synen var så lik den som visats honom som två personer kan återge samma sak. Och så blev det känt vad han sett men inte kunde minnas när han försökte återge det. När han senare fick se personen sade han: ”Det är det redskap på vilket Herren har lagt bördan.”

GSAM 183Sorgligt besvikna

GSAM 183.2Den tionde dagen i den sjunde månaden enligt den judiska tideräkningen (22 oktober 1844) kom äntligen. Den fann tusentals och åter tusentals som såg fram emot just den tidpunkten för att deras förhoppningar skulle fullbordas. De hade inte gjort några förberedelser för något jordiskt liv efter det datumet. De hade inte ens hyst tanken: ”Om det inte sker”, utan hade planerat sina världsliga angelägenheter som om de hade förväntat sig att den dagen skulle avsluta deras jordiska liv. De hade varnat och uppmanat de ogudaktiga att fly från den kommande vreden, och många av dem fruktade att budskapet skulle visa sig vara sant. De hade gett råd och bett tillsammans med sina släktingar och hade tagit farväl av dem som inte hade överlämnat sina hjärtan till Gud. Kort sagt hade de tagit farväl av alla jordiska ting med all den högtidlighet som kännetecknar den som ser sig själv som på väg att träda fram ansikte mot ansikte inför hela jordens Domare. Så samlades de, i nästan andlös ångest, vid sina tillbedjelseplatser och väntade sig att när som helst få höra ”en överängels röst och en Guds basun” och se himlen lysa upp av härligheten från deras kommande Kung.

GSAM 184.1Timmarna gick långsamt, och när solen äntligen sjönk ned bakom den västra horisonten var den judiska tionde dagen i den sjunde månaden till ända. Nattens skuggor bredde återigen ut sitt dystra täcke över världen; men med det mörkret kom en våg av sorg till adventisternas hjärtan, av ett slag som endast kan jämföras med sorgen hos vår Herres lärjungar, när de högtidligt begav sig hemåt natten efter korsfästelsen och begravningen av honom som de bara en kort stund tidigare triumferande hade eskorterat in i Jerusalem som sin kung.