Kapitel 13 — Tecken på gudomlig vägledning

GSAM 198.1Har Gud ”försökt att komma och hämta ett folk åt sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora, fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort med eder i Egypten, inför dina ögon”? ”Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud, och ingen annan än han.”¹

GSAM 198.2Så handlade Herren när han tog ett folk ur mitten av ett hedniskt folk, för att han skulle kunna leda dem ut dit där han kunde förkunna sin lag för dem och där han kunde överlämna den till dem ingraverad på stentavlor. Dessa underverk utfördes inte för att tillfredsställa deras nyfikenhet, utan för att de med säkerhet skulle veta att han som hade ”gjort så stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet”² och som hade talat till dem mitt ur elden och röken på Sinai-toppens brinnande del, var ingen annan än den levande och sanne Guden, alltings Skapare.

GSAM 198Mose kallelse från den brinnande busken

GSAM 198.3Mose själv kunde inte ha fått israeliterna att lämna Egypten genom att bara säga till dem: ”När jag vaktade hjordarna i öknen, kände jag medkänsla för er i er träldom, och nu har jag kommit ner för att leda er ut ur Egypten, såsom jag försökte göra när jag dräpte egyptiern strax innan jag flydde till Midjans land.”

GSAM 199.1Det krävdes den brinnande busken som inte förtärdes och en hörbar röst som kom ur eldens mitt för att övertyga till och med Mose om att han var den som skulle ”gå och leda folket ut ur Egypten”. Det var på detta underbara sätt som han mottog sitt uppdrag, sin höga och heliga kallelse, en uppenbarelse som omedelbart skulle fängsla hans bröders uppmärksamhet och förbereda deras sinnen för vad som skulle följa, och därmed leda dem till att acceptera Mose, under Gud, som sin ledare.

GSAM 199.2Om det någonsin funnits en tid sedan Frälsarens uppståndelse då hans sorgsna och besvikna följare behövde tröstas av hans närvaro och uppmuntrande ord, så var det vid den tidpunkten då några av de sorgsna och förföljda troende höll fast vid en orubblig tro efter ”midnattsropet” år 1844; och om Gud i sin barmhärtighet någonsin kommunicerade direkt till sorgsna själar, skulle det sannerligen tyckas vara vid en sådan tidpunkt och till ett sådant folk.

GSAM 199Herrens närvaro utlovad

GSAM 199.3Han som inte är begränsad i sina sätt eller medel att verka, och som lade Andens gåvor i sin församling när ”han for upp i höjden”³, lovade att vara med sina efterföljare när de förkunnar evangeliet, ”ända till världens ände”.

GSAM 199.4Hela tiden har Herren varit redo att visa sin makt och sina gåvor för dem som fullt ut sökte honom. Sa han inte, när han gav evangelieuppdraget: ”dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska”?⁴

GSAM 199Andens gåvor under reformationen

GSAM 199.5Det förekom några underbara uppvisningar av Herrens makt och manifestationer av profetians gåva under reformationen på 1500-talet och under den efterföljande tiden. D’Aubigné talar om Johannes Huss profetior. Charles Buck berättar i sin bok Religious Anecdotes om George Wisharts profetior år 1546. John Wesley berättar i sina skrifter om Jonathan Pyrahs profetior och hur de uppfylldes. Pastor J. B. Finley berättar i sin självbiografi om en anmärkningsvärd syn och en helande upplevelse som han själv upplevde sommaren 1842. Tidskriften The Christian Advocate (metodistisk) publicerade en intressant redogörelse för en anmärkningsvärd syn och dess följder, som förmedlades till doktor Bond, medlem av den församlingen, under hans tjänstgöring. Dessa var tecken för dem som ödmjukt sökte Herren, på att han inte hade förändrats och att han fortfarande skulle tala till sitt folk genom den profetiska gåvan.

GSAM 200Resterande församlingen ska ha profetians ande

GSAM 200.1Det finns tydliga och specifika uttalanden i Skriften om att Herren särskilt kommer att uppenbara sin Andes gåvor, och särskilt profetians gåva, bland det folk som väntar på hans återkomst. Den första texten som vi vill uppmärksamma finns i brevet till korintierna och lyder: ”Jag tackar Gud alltid för eder skull, för den Guds nåd som har blivit eder given i Kristus Jesus, att I haven i honom blivit rikligen begåvade i alla stycken, i fråga om allt vad tal och kunskap heter. Så har ju ock vittnesbördet om Kristus blivit befäst hos eder, så att I icke stån tillbaka i fråga om någon nådegåva, medan I vänten på vår Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. Han skall ock göra eder ståndaktiga intill änden, så att I ären ostraffliga på vår Herres, Jesu Kristi, dag.”⁵

GSAM 200.2I Uppenbarelseboken läser vi om ”resten” – den sista evangeliska församlingen: ”draken vredgades än mer på kvinnan [församlingen] och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd.”⁶ Vad är ”Jesu vittnesbörd”, frågar vi oss, som den sista församlingen skall ha, och som genom sin bekräftelse bereder vägen för uppenbarandet av alla Andens gåvor? På denna fråga finner vi ett svar i ängelns vittnesbörd till Johannes på ön Patmos: ”jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men han sade till mig: ’Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.’”⁷

GSAM 201.1Denna definition som ängeln ger visar att det är ”profetians ande”, som uppenbaras i den församling som väntar på Kristus, som bereder vägen för alla gåvorna, och att krig förs mot ”restförsamlingen” just för att den har denna gåva bland sig.

GSAM 201Paulus vittnesbörd om gåvorna

GSAM 201.2Paulus brev till tessalonikerna visar att Herrens dag – den sista dagen för domens verkställande – kommer att drabba de många som ”en tjuv om natten”; men att den inte kommer att överraska Herrens trogna barn på detta sätt, eftersom de är ”ljusets barn och dagens barn”. Bland sina uppmaningar till detta vaksamma folk säger han: ”Utsläcken icke Anden, förakten icke profetisk tal, men pröven allt, behållen vad gott är.”⁸

GSAM 201.3Om det grekiska ordet propheteias, som här översätts med profetior, säger Greenfield i sitt Greek Lexicon: ”Utövandet av profetians gåva, i denna mening, 1 Tessalonikerbrevet 5:20.” Detta stämmer också överens med lexikon av Parkhurst, Robinson samt Liddell och Scott. Detta är alltså ett tydligt vittnesbörd om att den sanna profetiska gåvan kommer att finnas hos den församling som väntar på Kristi återkomst. Uppmaningen är inte att förakta gåvan, utan att pröva den; när man finner den goda manifestationen, ska man ”hålla fast” vid den.⁹

GSAM 201Ett uppfyllande av löftet

GSAM 201.4Vi har hittills noterat hur Herren började uppenbara profetians gåva under förkunnelsen av den första och den andra ängelns budskap. Denna gåva har utvecklats mer fullt ut sedan de tjugotrehundra dagarnas slut. Herren valde sitt eget redskap för detta ändamål och utsåg till sin representant en person som inte bara hade offrat allt för honom, utan vars liv hängde på en skör tråd – ”den svagaste av de svaga”.¹⁰ Inom två månader efter det att tiden hade gått ut började fröken Ellen G. Harmon från Portland i Maine, som då bara var omkring sjutton år gammal, att ta emot uppenbarelser från Herren.

GSAM 202.1Eftersom jag har haft tillfälle att samtala med dem som bodde i Portland vid tiden för den första synen, och även kände fru Haines, i vars hus fröken Harmon fick sin första syn, ska jag återge händelserna så som de har berättats för mig av dessa personer.

GSAM 202.2Fröken Harmon befann sig vid den tiden i ett mycket kritiskt hälsotillstånd. Under flera veckor hade hon knappt kunnat tala annat än viskande. En läkare hade fastställt att hennes åkomma var lungsot med vattusot. Han sade att hennes högra lunga var förstörd och den vänstra betydligt sjuk, och att hennes hjärta var drabbat. Han sade att han inte trodde att hon kunde leva mer än en mycket kort tid, och att hon kunde avlida när som helst. Det var mycket svårt för henne att andas när hon låg ner. På natten kunde hon bara vila genom att ligga upphöjd i sängen i en nästan sittande ställning. Frekventa hostanfall och blödningar från lungorna hade kraftigt minskat hennes fysiska styrka.

GSAM 202Fröken Harmons första syn

GSAM 202.3När hon fick sin första syn bodde hon hos fru Haines. Det var på morgonen, och de höll just familjegudstjänst. Det var fem personer närvarande, alla systrar i tron. Andra hade bett, och fröken Harmon bad viskande, när Guds kraft kom över dem på ett högst underbart sätt och uppenbarligen påverkade alla närvarande, och i ett ögonblick förlorade hon kontakten med allt som hände omkring henne – hon befann sig i en syn.

GSAM 202.4Vid nästa sammankomst berättade hon för de troende i Portland vad som hade visats henne. De hade fullt förtroende för att det kom från Herren. Det fanns vid den tiden omkring sextio personer i Portland som bekräftade det som Herrens verk. Det fanns en kraft som åtföljde både synen och berättelsen om den, en kraft som endast kunde utgå från det gudomliga. En högtidlig känsla av eviga angelägenheter vilade ständigt över henne, och hon tycktes vara fylld av en obeskrivlig vördnad över att en så ung och svag person som hon skulle bli utvald som ett redskap genom vilket Herren skulle förmedla ljus till sitt folk. Hon berättade att hon under synen tycktes vara omgiven av strålande änglar i himlens härliga salar, där allt är glädje och frid, och att det var en sorglig omställning att vakna upp till det dödliga livets otillfredsställande verklighet.

GSAM 203Sammanfattning av den första synen

GSAM 203.1Följande korta sammanfattning av hennes första syn, såsom hon själv berättade den för de troende i Portland, ger en viss uppfattning om karaktären hos dem alla:—

GSAM 203.2”Medan jag bad kom Guds kraft över mig på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag var omgiven av ljus och steg högre och högre upp från jorden. Jag vände mig om för att leta efter adventfolket i världen, men kunde inte hitta dem, då en röst sade till mig: ’Titta igen, och titta lite högre upp.’ Då lyfte jag blicken och såg en rak och smal stig, som sträckte sig högt ovanför världen. På denna stig vandrade adventfolket mot staden, som låg vid stigens bortre ände. De hade ett starkt ljus uppställt bakom sig vid stigens första ände, vilket en ängel förklarade för mig var ’midnattsropet’. Detta lyste längs hela stigen och gav ljus för deras fötter, så att de inte skulle snava. Och om de höll blicken fäst på Jesus, som gick precis framför dem och ledde dem till staden, var de i säkerhet. Men snart blev några trötta; de sa att staden låg långt borta och att de hade förväntat sig att ha kommit fram dit redan. Då uppmuntrade Jesus dem genom att lyfta sin härliga högra arm, och från hans arm strålade ett starkt ljus som svepte över adventfolket, och de ropade: Halleluja! Andra förnekade förhastat ljuset bakom sig och sade att det inte var Gud som hade lett dem så långt. Ljuset bakom dessa slocknade, vilket lämnade deras fötter i fullständigt mörker, och de snubblade och tappade fokus, förlorade Jesus ur sikte och föll av stigen ner i den mörka och onda världen nedanför. Snart hörde vi Guds röst som många vatten, vilken meddelade oss dagen och timmen för Jesu återkomst. De levande heliga kände igen och förstod rösten, medan de ogudaktiga trodde att det var åska och en jordbävning. När Gud uttalade tiden, utgöt han den Helige Ande över oss, och våra ansikten började lysa upp och stråla av Guds härlighet, precis som Mose gjorde när han kom ner från berget Sinai.”¹¹

GSAM 204Beskrivning av fru Whites tillstånd under synen

GSAM 204.1Innan vi fortsätter med den spännande berättelsen om denna underbara uppenbarelse av Guds Ande, vill jag redogöra för några fakta rörande synerna. Första gången jag såg fru E. G. White (tidigare fröken Harmon) var i oktober 1852. Den dagen såg jag henne i en syn som varade i över en timme. Sedan dess har jag haft förmånen att se henne i syn ungefär femtio gånger. Jag har varit närvarande när läkare har undersökt henne medan hon befann sig i detta tillstånd, och jag ser det som en glädje att vittna om vad jag har sett och vet. Jag hoppas att en redogörelse för fakta i detta fall inte slarvigt avfärdas till förmån för godtyckliga antaganden från dem som aldrig har sett henne i detta tillstånd.

GSAM 204.2När hon går in i synen utstöter hon tre hänförande rop av ”Ära!”, som ekar och återekar; det andra, och särskilt det tredje, är svagare men mer spännande än det första, och rösten liknar den hos någon som befinner sig ganska långt bort från en och just håller på att försvinna ur hörhåll. I ungefär fyra eller fem sekunder verkar hon sjunka ner som en person som svimmar eller som har förlorat sin styrka; därefter verkar hon omedelbart fyllas av övermänsklig styrka och reser sig ibland genast upp och går omkring i rummet. Händerna och armarna rör sig ofta och pekar åt höger eller vänster när hon vänder huvudet. Alla dessa rörelser utförs på ett ytterst graciöst sätt. Oavsett i vilken position handen eller armen befinner sig är det omöjligt för någon att flytta den. Hennes ögon är alltid öppna, men hon blinkar inte; huvudet är upprätt och hon blickar uppåt, inte med en tom blick, utan med ett vänligt uttryck, som endast skiljer sig från det normala genom att hon verkar titta intensivt på något avlägset föremål. Hon andas inte, men hennes puls slår regelbundet. Hennes ansiktsuttryck är vänligt och hennes ansiktsfärg lika rosig som i hennes normala tillstånd.

GSAM 205Jämfört med Daniels

GSAM 205.1Hennes tillstånd vad gäller andningen, förlusten av styrka och hur hon blir stark när Guds ängel rör vid henne, stämmer allt perfekt överens med den beskrivning som profeten Daniel ger av sin egen upplevelse i en syn, när han säger: ”Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen, förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.” ”Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas.’ Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och styrkte mig. Han sade: ’Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.’ När han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: ’Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.’”¹²

GSAM 205VITTNESMÅL FRÅN ÖGONVITTNEN

GSAM 205M. G. Kellogg, M.D.

GSAM 205.2När det gäller fru Whites tillstånd under synen kan några uttalanden från ögonvittnen vara på sin plats. Det första är från M. G. Kellogg, M.D., som hänvisar till den första synen som gavs i Michigan den 29 maj 1853 vid ett möte i Tyrone, Livingston County. Han säger:—

GSAM 206.1”Syster White var i en syn i ungefär tjugo minuter eller en halvtimme. När hon gick in i synen verkade alla närvarande känna Guds kraft och närvaro, och några av oss kände verkligen att Guds Ande vilade över oss med stor kraft. Vi höll på med bön och gemenskapsmöte på sabbatsmorgonen vid ungefär klockan nio. Broder White, min far och syster White hade bett, och jag bad just då. Det hade inte förekommit någon upphetsning, inga känsloyttringar. Vi bad dock innerligt till Gud att han skulle välsigna sammankomsten med sin närvaro och att han skulle välsigna arbetet i Michigan. När syster White utstötte det triumferande ropet ’Ära! ä-r-a-! ä-r-a-!’, som ni så ofta har hört henne utstöta när hon går in i en syn, reste sig broder White och meddelade församlingen att hans hustru befann sig i en syn. Efter att ha beskrivit hur hennes syner går till, och att hon inte andas medan hon är i en syn, uppmanade han alla som önskade det att komma fram och undersöka henne. Dr Drummond, en läkare som också var predikant inom förstadagsadventisterna, och som (innan han såg henne befinna sig i en syn) hade förklarat att hennes syner var av mesmeriskt ursprung och att han kunde framkalla en syn hos henne, trädde fram och blev, efter en grundlig undersökning, mycket blek och utbrast: ’Hon andas inte!’

GSAM 206.2”Jag är helt säker på att hon inte andades vid det tillfället medan hon befann sig i synen, inte heller under någon av de flera andra syner hon haft när jag var närvarande. Att hon kom ut ur synen var lika tydligt som när hon gick in i den. Det första tecknet vi fick på att synen var över var att hon åter började andas. Hon tog sitt första andetag djupt, långt och fullt, på ett sätt som visade att hennes lungor hade varit helt tomma på luft. Efter det första andetaget gick det flera minuter innan hon tog det andra, vilket fyllde lungorna precis som det första; därefter följde en paus på två minuter och ett tredje andetag, varefter andningen blev naturlig.” Undertecknat: ”M. G. Kellogg, M.D., Battle Creek, Mich., 28 december 1890.”

GSAM 207F. C. Castle

GSAM 207.1Vi återger följande uttalande från en person som bevittnade en medicinsk undersökning av fru White medan hon befann sig i en syn i Stowe, Vermont, sommaren 1853. Han säger:—

GSAM 207.2”En läkare var närvarande och undersökte henne på det sätt som hans visdom och kunskap dikterade, för att finna orsaken till manifestationen. Ett tänt ljus hölls nära hennes ögon, som var vidöppna; inte en enda muskel i ögat rörde sig. Han undersökte sedan hennes puls och även hennes andning, och det fanns ingen andning. Resultatet blev att han var övertygad om att detta inte kunde förklaras utifrån naturliga eller vetenskapliga principer.” Undertecknat: ”F. C. Castle.”

GSAM 207D. H. Lamson

GSAM 207.3Följande vittnesmål avser en undersökning som gjordes medan fru White befann sig i en syn, vid ett möte som hölls i pastor James Whites hem på Monroe Street i Rochester, New York, den 26 juni 1854:—

GSAM 207.4”Jag var då sjutton år gammal. Det känns som om jag nästan kan höra de spännande ropen av ’Ä-r-a!’ som hon utstötte. Sedan sjönk hon tillbaka till golvet, inte genom att falla, utan genom att sjunka mjukt, och stöddes i armarna på en assistent. Två läkare kom in, en äldre man och en yngre man. Broder White var angelägen om att de skulle undersöka syster White noggrant, vilket de också gjorde. Man hämtade en spegel, och en av dem höll den över hennes mun medan hon talade; men mycket snart gav de upp detta och sade: ’Hon andas inte.’ Sedan undersökte de noggrant hennes sidor, medan hon talade, för att hitta några tecken på djup andning, men de fann inga. När de avslutade denna del av undersökningen reste hon sig upp, fortfarande i en syn, höll en bibel högt upp, bläddrade från vers till vers och citerade korrekt, trots att ögonen blickade uppåt och bort från boken.

GSAM 208.1”Hon hade en syn om de sju sista plågorna. Därefter såg hon de heligas triumf, och jag tycks kunna höra hennes triumfrop än i dag. Om dessa fakta vittnar jag öppet.” Undertecknat: ”Pastor D. H. Lamson, Hillsdale, Mich., 8 februari 1893.”

GSAM 208Fru Drusilla Lamson

GSAM 208.2Ett annat vittnesmål om samma medicinska undersökning kommer från fru Drusilla Lamson, änka efter pastor Lamsons kusin och föreståndarinna vid sanatoriet i Clifton Springs, N.Y. När hon talar om mötet den 26 juni 1854 säger hon:—

GSAM 208.3”Jag minns mötet då försöket genomfördes, nämligen för att pröva vad broder White ofta hade sagt, att syster White inte andades medan hon var i en syn, men jag kan inte minnas namnet på den läkare som var närvarande... Det måste ha varit doktor Fleming, eftersom han var den läkare som ibland kallades in för råd. Han är dock nu avliden. Jag kan säga så mycket som att försöket genomfördes, och inga tecken på andning syntes på spegeln.” Undertecknat: ”Drusilla Lamson, Clifton Springs, N.Y., 9 mars 1893.”

GSAM 208.4Ytterligare ett vittnesmål från en person som var närvarande vid det ovannämnda tillfället:—

GSAM 208David Seeley

GSAM 208.5”Härmed intygar jag att jag har läst ovanstående vittnesmål från David Lamson och fru Drusilla Lamson angående läkarens uttalande vid undersökningen av fru E. G. White medan hon befann sig i en syn den 26 juni 1854. Jag var närvarande vid det mötet och bevittnade undersökningen. Jag instämmer i vad broder och syster Lamson har framfört och vill dessutom tillägga att det var doktor Fleming och en annan yngre läkare som utförde undersökningen. Efter att fru White reste sig upp, precis som de har beskrivit, och citerade bibeltexterna, bad doktor Fleming om ett tänt ljus. Han höll detta ljus så nära hennes läppar som möjligt utan att bränna henne, och i direkt linje med hennes andedräkt ifall hon skulle andas. Lågan fladdrade inte det minsta. Läkaren sade då med eftertryck: ’Därmed är saken avgjord en gång för alla, det finns ingen andedräkt i hennes kropp.’” Undertecknat: ”David Seeley, Fayette, Iowa, 20 augusti 1897.”

GSAM 209Herr och fru A. F. Fowler

GSAM 209.1Följande uttalanden avser en undersökning som gjordes medan fru White befann sig i en syn i Waldron’s Hall, Hillsdale, Michigan, i februari 1857. Doktor Lord, en läkare från Hillsdale med femtio års erfarenhet, genomförde en ytterst noggrann undersökning, om vilken jag här framlägger följande vittnesmål:—

GSAM 209.2”Vi var närvarande när (i februari 1857) syster E. G. White hade en syn i Waldron’s Hall, Hillsdale. Dr Lord genomförde en undersökning och sade: ’Hennes hjärta slår, men hon andas inte. Det finns liv, men ingen lungfunktion; jag kan inte förklara detta tillstånd.’” Undertecknat: ”A. F. Fowler, fru A. F. Fowler, Hillsdale, Michigan, 1 januari 1891.”

GSAM 209C. S. Glover

GSAM 209.3Här följer ytterligare ett uttalande angående samma syn:—

GSAM 209.4”Jag var närvarande när syster White hade den ovannämnda synen i Waldron’s Hall i Hillsdale. Utöver ovanstående uttalande hörde jag läkaren säga att syster Whites tillstånd under synen var ’bortom hans förståelse’. Han sade också: ’Det finns något övernaturligt med det här.’” Undertecknat: ”C. S. Glover, Battle Creek, Mich., 19 januari 1891.”

GSAM 209Herr och fru Carpenter

GSAM 209.5Här följer ett tredje uttalande om samma fall:—

GSAM 209.6”Härmed intygar vi att vi var närvarande i Waldron’s Hall i Hillsdale, Michigan, i februari 1857, när fru E. G. White hade en syn och medan hon befann sig i det tillståndet undersöktes av dr Lord, och vi hörde hans offentliga uttalande angående fallet, såsom det återges ovan av broder och syster Fowler.” Undertecknat: ”W. R. Carpenter, Eliza Carpenter, Noblesville, Indiana, 30 augusti 1891.”

GSAM 210D. T. Bourdeau

GSAM 210.1Er uppmärksamhet riktas nu mot ett test som genomfördes medan fru White befann sig i en syn vid Buck’s Bridge, St. Lawrence County, New York:—

GSAM 210.2”Den 28 juni 1857 såg jag syster Ellen G. White i en syn för första gången. Jag trodde inte på synerna, men en omständighet bland andra som jag kan nämna övertygade mig om att hennes syner kom från Gud. För att övertyga mig om huruvida hon andades eller inte lade jag först min hand på hennes bröst tillräckligt länge för att konstatera att lungorna inte rörde sig mer än de skulle ha gjort om hon varit ett lik. Därefter lade jag min hand över hennes mun och klämde ihop hennes näsborrar mellan tummen och pekfingret, så att det var omöjligt för henne att andas ut eller in, även om hon hade velat göra det. Jag höll henne så med min hand i ungefär tio minuter, tillräckligt länge för att hon under normala omständigheter skulle ha kvävts; hon påverkades inte det minsta av denna prövning. Sedan jag bevittnade detta underbara fenomen har jag inte en enda gång varit benägen att tvivla på det gudomliga ursprunget till hennes syner.” Undertecknat: ”D. T. Bourdeau, Battle Creek, Mich., 4 februari 1891.”

GSAM 210En läkare som är andemedium testar synen

GSAM 210.3Jag ska nämna en annan medicinsk undersökning som jag bevittnade i Parkville, St. Joseph County, Mich., den 12 januari 1861.

GSAM 210.4I slutet av en uppmaning som fru White höll inför en stor församling som hade samlats i adventisternas möteshus, vilade Guds välsignelse över henne i en anmärkningsvärd utsträckning, och hon fördes in i en syn medan hon satt i sin stol. På plats befann sig en viss doktor Brown, en frisk och fysiskt stark man, som var andemedium. Han hade sagt att hennes syner var samma sak som andemediumskap, och att om hon fick en syn där han befann sig, skulle han kunna väcka henne ur den på en minut. En uppmaning utfärdades till alla som önskade att träda fram och genom en undersökning själva övertyga sig om hennes tillstånd medan hon befann sig i sin syn. Doktorn trädde fram, men innan han hunnit halvvägs med sin undersökning blev han dödligt blek och skakade som ett aspblad. Pastor White sade: ”Kan doktorn redogöra för hennes tillstånd?” Han svarade: ”Hon andas inte”, och skyndade sig mot dörren. De som stod vid dörren och kände till hans skrytsamma uttalanden sade: ”Gå tillbaka och gör som du sa att du skulle göra; väck den där kvinnan ur synen.” I stor upprördhet grep han tag i dörrhandtaget, men fick inte öppna dörren förrän de som stod nära dörren frågade: ”Doktor, vad är det?” Han svarade: ”Det vet bara Gud; släpp ut mig ur det här huset”, och ut gick han.

GSAM 211.1Det var uppenbart att den ande som påverkade honom som medium inte var mer i ro i närvaron av den kraft som styrde fru White i synen än de besatta var på Frälsarens tid, som frågade: ”Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?”¹³

GSAM 211.2I denna händelse kan man se en likhet med det som beskrivs i profeten Daniels upplevelse. När han gick in i en syn genom Herrens ande blev de kaldéer som var närvarande – hedningar som inte kände till den Anden – djupt förskräckta och ”flydde bort och gömde sig”.¹⁴

GSAM 211Fröken Harmon ombads att berätta om sina syner

GSAM 211.3Ungefär en vecka efter sin första syn, vid ett möte som hölls i hennes fars hus, fick fröken Harmon en andra syn där hon uppmanades att göra det som hade uppenbarats för henne känt för andra. Hon var mycket förvirrad över hur hon skulle kunna fullfölja Herrens uppdrag. Hennes hälsa var så dålig att hon led av fysiska plågor och enligt alla tecken hade hon bara en kort tid kvar att leva. Hon var bara sjutton år gammal, liten och späd, ovan vid sällskapslivet och av naturen så blyg och tillbakadragen att det var smärtsamt för henne att träffa främlingar. Hon bad innerligt i flera dagar, långt in på natten, om att denna börda skulle tas bort och läggas på någon annan som var mer kapabel att bära den. Men pliktens ljus förändrades aldrig, och ängelns ord ekade ständigt: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.”

GSAM 212.1Medan hon befann sig i detta förvirrade sinnestillstånd deltog fröken Harmon i ytterligare ett möte som hölls i hennes fars hus. Vid detta möte förenades alla närvarande i en innerlig bön för henne, och än en gång helgade hon sig åt Herren och kände sig villig att användas till hans ära. Medan hon bad skingrades det täta mörker som hade omslutat henne; och som hon senare berättade kom ett starkt ljus, likt ett eldklot, mot henne, och när det föll över henne togs hennes krafter ifrån henne, och hon tyckte sig befinna sig i Jesu och änglarnas närvaro. Återigen upprepades det: ”Låt andra få veta vad jag har uppenbarat för dig.” Hon sade att hon innerligt bad om att, om hon måste gå och berätta vad Herren hade visat henne, hon skulle skonas från upphöjelse. Då sade en ängel till henne att hennes bön var besvarad, och att om hon skulle vara i fara för upphöjelse skulle hon drabbas av sjukdom. Ängeln sade till henne: ”Om du förmedlar budskapet troget och uthärdar till slutet, skall du äta av frukten från livets träd och dricka ur livets vattenflod.”

GSAM 212Fröken Harmons besök i Poland, Maine

GSAM 212.2Fröken Harmon hade fått veta att hon måste åka till Poland i Maine och berätta om sin syn. Dagen efter denna tredje syn, helt oväntat för alla, körde hennes svåger fram till dörren till hennes fars hus och föreslog att han skulle ta med henne till Poland. Väl där höll hon ett möte där hon berättade om synen. Hazen Foss,¹⁵ som befann sig i förtvivlan, kunde inte övertalas att delta i gudstjänsten, men med örat mot dörren på utsidan hörde han henne berätta om sin syn och sade: ”Den syn hon har berättat om liknar det som visades mig så mycket som två personer kan beskriva samma sak.” Nästa morgon mötte han oväntat fröken Harmon och sa till henne att hon skulle vara ”trogen i att bära bördan och i att berätta de vittnesbörd som Herren skulle ge henne, och att hon inte skulle överges av Gud.” Till andra sa han: ”Det är det redskap på vilket Herren har lagt denna börda.” Han borde verkligen veta, eftersom han hade sett personen i den syn där han fick veta att bördan var ”tagen från” honom.

GSAM 213.1Från och med den tiden bestod fröken Harmons arbete i att resa från ort till ort i New England-staterna och berätta vad som hade visats henne. I vissa fall fick hon i en syn veta vart hon skulle bege sig, och hon fick också veta vilka svårigheter hon skulle möta. Hennes budskap var framför allt tillrättavisningar riktade mot dem som höll på att glida in i läran om Kristi andliga återkomst, och uppmaningar till alla att hålla fast vid den tidigare erfarenheten.

GSAM 213.2Hon säger om sin upplevelse: ”Några avhöllo sig från allt arbete och utstötte envar, som inte ville antaga deras åskådning om denna sak... Gud uppenbarade dessa villfarelser för mig i syner och sände mig till sina vilsefarande barn för att visa dem deras misstag; men många förkastade budskapet alldeles och beskyllde mig för att följa världen. Å andra sidan blev jag av dem, som till namnet tillhörde adventfolket, beskylld för fanatism, och jag blev falskeligen och av några ondskefullt framställd som ledaren av den fanatism, som jag i verkligheten. bekämpade.”¹⁶ Mer om detta kommer vi att få veta i nästa kapitel.