Kapitel 8 – Lammets bröllopsmåltid

GSAM 134.1”En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: ’Kommen, ty nu är allt redo.’”¹

GSAM 134.2”Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.”²

GSAM 134.3Kvällsmåltiden är dagens sista måltid. I denna liknelse förekommer tre inbjudningar till måltiden. Denna liknelse får inte förväxlas med inbjudningarna till ”middagen” som omnämns i Matteus 22:1–7. ”Middagen” är middagsmåltiden. I liknelsen om inbjudningarna till middagen får vi veta att de som skickade ut inbjudningarna blev ”hårt behandlade” och dödade, och att till och med kungens son dödades. Kungen, som hade skickat ut inbjudan, ”förgjorde dråparna och brände upp deras stad.”

GSAM 134.4Denna liknelse om inbjudningarna till ”middagen”, som visar ödet för dem som först avvisade den inbjudan, illustrerade på ett passande sätt vad som faktiskt drabbade dem som avvisade Kristi evangelium och dödade honom och hans apostlar. Herren sände arméer mot den nationen, vilka ”förgjorde dråparna och brände upp deras stad” – Jerusalem.

GSAM 134Inbjudan till måltiden

GSAM 134.5Denna inbjudan till måltiden i liknelsen hänvisar utan tvekan till ”Lammets bröllopsmåltid”. En välsignelse uttalas över dem som är kallade till denna ”bröllopsmåltid”. En bröllopsmåltid följer efter bröllopet. Lammets bröllop äger rum innan han kommer; ty, som vi redan har sett, när Kristus slutligen kommer, kommer han att ”bryta upp från bröllopet”.³

GSAM 135.1Denna inbjudan till bröllopsmåltiden måste alltså vara densamma som den första ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14 och tidsförkunnelsen i det tionde kapitlet, som redan nämnts. Enligt Lukas riktas denna första inbjudan till måltiden till de som var inbjudna. Vilka var de som hade blivit inbjudna? – De som hade hört och tagit emot Kristi evangelium. De bekänner sig till att älska Kristus och att älska hans återkomst som det fullständiga förverkligandet av deras hopp. Varför skulle inte kallelsen först riktas till dem? Liksom det var nödvändigt att evangeliet först förkunnades för judarna, som hade Skrifterna och hävdade att de väntade på Messias ankomst,⁴ så framfördes budskapet om Kristi återkomst först till dem som hävdade att de var hans efterföljare och att de älskade hans återkomst.

GSAM 135Kallet till dem som hade blivit inbjudna

GSAM 135.2Den första inbjudan till måltiden, som riktades till dem som hade blivit inbjudna, måste gå till församlingarna. Nu var det faktiskt så att förkunnelsen om Kristi nära återkomst, från år 1833 till våren 1844, skedde i församlingarna och i ganska stor utsträckning stöddes av pastorerna i dessa församlingar. William Millers första publicering av sina åsikter om Kristi nära återkomst skedde i en baptisttidning i Brandon, Vermont. Hans och hans medarbetares verksamhet fram till april 1844 ägde till stor del rum i kyrkobyggnader eller salar som tillhandahölls av dåtidens församlingar.

GSAM 135.3Pastor Himes beskriver således pastor Millers insatser fram till våren 1844:

GSAM 135.3”Han verkade bland alla grupper och sekter, utan att lägga sig i deras organisationer eller disciplin, i tron att medlemmarna i de olika nattvardssamfunden kunde behålla sin ställning och samtidigt förbereda sig för sin Kungs ankomst.”

GSAM 135.4Pastor Himes säger vidare, när han talar om sitt eget och pastor Millers gemensamma arbete: ”De flesta pastorer och församlingar som öppnade sina dörrar för oss och våra bröder som förkunnade läran om ankomsten samarbetade med oss fram till det sista året” – året 1844.

GSAM 136Öppna dörrar för budskapet

GSAM 136.1Om sitt arbete och dess karaktär sade Wm. Miller:

GSAM 136.1”Dörrar har öppnats för mig för att förkunna denna lära om Kristi återkomst bland nästan alla trosriktningar, så att jag endast har kunnat efterkomma en liten del av kallelserna.... På varje plats där jag har varit är det de mest fromma, hängivna och levande medlemmarna i församlingarna som mest villigt tar till sig de åsikter som på detta sätt förkunnas; medan de världsliga bekännarna, fariséerna, fanatikerna, de stolta, högmodiga och själviska hånar och förlöjligar läran om Kristi återkomst.”

GSAM 136.2När det gäller adventbudskapets natur kan man säga detsamma om det som D’Aubigné sade om reformationen: Det ”genomfördes i en andlig princips namn. Det hade utropat Guds ord till sin lärare, tron till frälsning och den Helige Ande till vapen; och hade just genom dessa medel förkastat alla världsliga inslag.”

GSAM 136En mäktig våg av väckelser

GSAM 136.3Karaktären hos de väckelser som följde på förkunnelsen av adventbudskapet beskrivs på följande sätt av L. D. Fleming, pastor i Casco Street Christian Church i Portland, Maine:—

GSAM 136.4”Det intresse som väcktes av hans [Wm. Millers] föreläsningar är av det mest eftertänksamma och sansade slaget, och även om det är den största väckelsen jag någonsin sett, så finns det ändå minst av passionerad upphetsning. Den tycks få störst fäste bland den manliga delen av samhället. Det som ger upphov till denna verkan är följande: Broder Miller tar helt enkelt Andens svärd, draget ur skidan och blottat, och lägger dess vassa egg mot det blottade hjärtat, och det skär! Det är allt. Inför eggen på detta mäktiga vapen faller otron, och universalismen vissnar bort. Falska grundvalar försvinner, och Babels köpmän förundras. Det förefaller mig som om detta måste vara det som mest liknar de apostoliska väckelserna av allt som den moderna tiden har bevittnat.”

GSAM 137En upplevelse i Richmond, Maine

GSAM 137.1Som en illustration av det väckelsearbete som följde med förkunnelsen av adventläran ska vi citera ur rapporten från en person som var aktivt engagerad i den rörelsen. När han talar om ett kvartalsmöte som hölls i Richmond, Maine, där trettio Freewill Baptist-församlingar var representerade, säger han:—

GSAM 137.2”När jag trädde in i gudstjänstlokalen reste sig pastor Rollins, som satt vid sidan av predikstolen längst bort i salen, och sade: ’Broder White, du kan sätta dig här bredvid mig.’ Efter predikan gavs ordet fritt för kommentarer, och jag talade öppet om det kristna livet och de rättfärdigas triumfer vid Kristi återkomst. Många ropade: ’Amen! Amen!’, och de flesta i den stora församlingen hade tårar i ögonen... Mot slutet av mötet, efter att ha fått mitt samtycke, reste sig pastor Rollins och sade: ’Broder White, som sitter till höger om mig, kommer att tala i möteshuset i Reed i kväll om vår Herre Jesus Kristi återkomst. Kom hit, bröder, och lyssna själva. Vi har tillräckligt med plats för att ta emot er alla. Kom hit, bröder, det skadar ingen av er att lyssna på detta ämne... Han visste mycket väl att de flesta av hans bröder skulle lämna sitt möte i byn och gå tre engelska mil för att lyssna på mig, och att deras planerade arbetsmöte skulle avbrytas. Och så blev det. Tre fjärdedelar av pastorerna och nästan alla delegater gick, och möteshuset i Reed var fullsatt redan tidigt på kvällen. Mitt ämne var Matteus 24. Guds Ande gav mig stor frihet. Intresset var fantastiskt.

GSAM 137.3”När jag avslutade med en uppmaning till de kristna att helt och hållet helga sig och vara redo, och till syndarna att söka Kristus och göra sig redo för Människosonens ankomst, kom Guds kraft över mig i sådan grad att jag var tvungen att stödja mig med båda händerna i predikstolen. Det var en högtidlig stund. När jag betraktade syndarnas tillstånd, förlorade utan Kristus, uppmanade jag dem under tårar och upprepade flera gånger: ’Kom till Kristus, syndare, och bli frälst när han skall uppenbara sig i sin härlighet. Kom, stackars syndare, innan det blir för sent. Kom, syndare, stackars syndare, kom.’

GSAM 138.1”Stämningen var oerhört högtidlig. Pastorer och församling grät, vissa högt. Vid slutet av varje uppmaning till syndaren hördes ett allmänt stönande genom hela församlingen. Jag hade stått upp och förklarat kapitlet och förmanat i mer än två timmar och började bli hes. Jag tystnade och grät högt över detta kära folk med en djup känsla som endast den känner som Gud har kallat att predika sin sanning för syndare. Klockan var nio, och att ge andra möjlighet att tala skulle innebära att mötet fortsatte till midnatt. Det var bäst att avsluta med den djupa känslan som rådde just då, men inte förrän alla hade fått en chans att ta ställning för Herren. Jag uppmanade då alla i församlingen som ville förena sig med mig i bön, och de som önskade bli framförda inför barmhärtighetens tron, så att de skulle vara redo att möta Frälsaren med glädje vid hans återkomst, att resa sig. Varenda själ i det stora huset, som jag senare fick veta av personer på olika platser i det, reste sig. Efter en kort stunds bön avslutades mötet.

GSAM 138.2”Nästa morgon återvände jag till byn, åtföljd av minst sju åttondelar av deltagarna i det kvartalsmötet hos Freewill Baptist. Alla berättade om vilket härligt möte de hade deltagit i kvällen innan.

GSAM 138Förfrågningar om budskapet på andra platser

GSAM 138.3”Under pausen bjöd delegater och pastorer in mig att tillsammans med dem planera när jag skulle kunna hålla föredrag för de olika församlingarna i det kvartalsmötet som hade rymliga gudstjänstlokaler. Det var då i mitten av februari, och man kom fram till att det inte återstod mer än sex veckor med säkra slädvägar, vilket gav folket goda möjligheter att delta i mötena. Tolv av de viktigaste orterna valdes ut för mitt arbete under de sex veckorna. Jag skulle hålla tio föredrag, vilket innebar att jag skulle tala tjugo gånger i veckan. Detta gav mig endast en halv dag varje vecka, vilket jag oftast behövde för att resa femton eller tjugo engelska mil till nästa mötesplats.”⁵

GSAM 139Hundratals omvända

GSAM 139.1Väckelser och omvändelser av hundratals människor överallt följde på förkunnelsen av adventläran, och detta gällde särskilt när man närmade sig slutet av det judiska året 1843 (21 mars 1844). Det var under den vintern som författaren i sin hemby – Victor, N.Y. – först hörde talas om ämnet, och trots att han bara var tolv år gammal, tog han till sig, så långt han förstod, tron på den andra ankomsten. Intrycket på folket var verkligen högtidligt, inte bara vid mötena utan överallt. Victor var vid den tiden bara en by med omkring tvåhundra invånare, men landsbygden runt omkring var tätt befolkad. Som ett resultat av den serie möten som hölls i den lilla byn rapporterades det om femhundra omvända.

GSAM 139Vittnesbörd ur Methodist Year Book

GSAM 139.2När det gäller den mäktiga vågen av väckelser som följde i spåren av adventförkunnelsen, finner vi i Methodist Year Book att ”under de fyra åren från 1840 till 1844 ägde 256 000 omvändelser rum i Amerika.” Det som gällde i Amerika gällde i lika hög grad i de andra länderna där kallelsen utgick. ”En mäktig kraft följde med predikan, och själar omvände sig överallt.” Eftersom den första inbjudan till bröllopsmåltiden gick ut till församlingarna – ”dem som voro bjudna” – spreds den genom dem till alla som ville komma och ta del av den frälsning som väntade Guds folk. Oavsett om budskapet predikades, bades eller sjöngs i ”adventmelodier”, åtföljdes verket av Guds Andes mäktiga verk.

GSAM 140Barn som predikade i Sverige

GSAM 140.1I detta sammanhang ska vi lägga märke till hur Herren verkade för att införa förkunnelsen i de länder där lagen förbjöd predikande av något som stred mot den ”etablerade kyrkan”. Sverige var ett av dessa länder. Där använde Herren små barn för att inleda verket. Den första av dessa händelser inträffade sommaren 1843 i Eksjö i södra Sverige. En liten flicka, bara fem år gammal, som aldrig hade lärt sig att läsa eller sjunga, sjöng en dag på ett ytterst högtidligt sätt en lång luthersk psalm helt korrekt och förkunnade sedan med stor kraft att ”stunden är kommen, då han skall hålla dom” och uppmanade familjen att göra sig redo att möta Herren, ty han skulle snart komma. De oomvända i familjen bad Gud om nåd och fick förlåtelse. Denna rörelse spred sig från stad till stad, och andra barn förkunnade budskapet. Samma rörelse bland barn visade sig i viss utsträckning även i Norge och Tyskland.

GSAM 140”Ja! Jag var tvungen att predika”

GSAM 140.2År 1896, medan jag höll möten på sjutton olika platser i Sverige, passerade jag flera orter där barnen hade predikat år 1843 och fick tillfälle att samtala med dem som hade hört predikan och med män som hade predikat när de var barn. Jag sade till en av dem: ”Predikade du adventbudskapet när du var pojke?” Han svarade: ”Predikade! Ja, jag var tvungen att predika. Jag hade inget att säga till om i saken. En kraft kom över mig, och jag yttrade det som jag tvingades yttra av den kraften.”

GSAM 140Boquist och Walbom i Örebro, Sverige

GSAM 140.3I Örebro län spred sig detta arbete tills äldre personer började förkunna budskapet. Då grep de civila myndigheterna, på uppmaning av prästerna i den ”etablerade kyrkan”, två unga pojkar, Walbom, arton år gammal, och Ole Boquist, femton år gammal, och sa att de skulle göra dem till ett offentligt exempel. De piskade deras bara ryggar med björkris och satte dem, med deras blödande sår, i Örebro fängelse. När såren hade läkt tog de ut dem ur fängelset och frågade dem: ”Kommer ni att sluta predika denna lära?” Trots att de slog dem med ris en andra gång och därmed rev upp såren på nytt, var det enda svar de kunde få: ”Vi kommer att predika det som Herren befaller oss.” Genom förbön från en framstående kvinnlig församlingsmedlem i Örebro beordrade kung Oscar I myndigheterna att släppa ut pojkarna ur fängelset och att lämna folket i fred. Så vanns segern för sanningen i Sverige.

GSAM 141Boquists vittnesbörd

GSAM 141.1I tidskriften Review and Herald den 7 oktober 1890 finns en mycket intressant berättelse om barnens predikande, skriven av O. Boquist själv. Han säger:—

GSAM 141.2”År 1843 uppstod en andlig rörelse bland folket i Karlskoga församling i Örebro län. Ledarna för denna rörelse var barn och unga män, som kallades ’rapare’. Dessa predikade med gudomlig kraft och förkunnade inför folket, med stor bestämdhet, att stunden för Guds dom hade kommit.

GSAM 141.3”På hösten samma år blev jag, O. Boquist, då femton år gammal, tillsammans med en annan ung man, Erik Walbom, arton år gammal, så påverkad av denna osynliga kraft att vi inte på något sätt kunde motstå den. Så snart vi greps av denna himmelska kraft började vi tala till folket och med hög röst förkunna att domens stund hade kommit, och hänvisade dem till Joel 2:28–32 och Uppenbarelseboken 14:6, 7.”

GSAM 141Barn i syn

GSAM 141.4Folket berättade för mig att de som på detta sätt påverkades av denna himmelska kraft förlorade kontakten med allt omkring sig. De befann sig faktiskt i en syn från Gud och talade med en kraft som hade en mäktig, övertygande inverkan. De sade att dessa små barn, medan de stod under detta inflytande, talade med samma kraft och värdighet som fullvuxna män och kvinnor. Så de som bevittnade detta kom fram till slutsatsen att det var Herren som använde dem profetiskt för att förkunna dessa allvarliga sanningar. Författaren fortsätter:—

GSAM 142.1”Folket samlades i stora skaror för att lyssna på oss, och våra möten fortsatte både dag och natt, vilket resulterade i ett stort andligt uppvaknande. Unga och gamla rördes av Guds Ande och ropade till Herren om barmhärtighet, samtidigt som de bekände sina synder inför Gud och människor.

GSAM 142.2”Men när prästen i församlingen underrättades om detta gjordes många försök att tysta oss och därmed stoppa den rådande religiösa upphetsningen; men alla ansträngningar var förgäves. Sheriffen ombads då att se till att vi arresterades, och under sex veckor pågick en fruktlös jakt för att hitta oss i skogen, dit vi hade flytt för att söka skydd.

GSAM 142.3”Till slut kallades vi dock att inställa oss inför församlingens pastor. Vårt antal hade ökat så att fyrtio unga män och kvinnor infann sig vid prästgården, där vi utsattes för en lång prövning. Alla utom jag själv och Walbom fick lov att återvända till sina hem; men vi arresterades och placerades dagen därpå i förvar i Örebro fängelse, där vi satt tillsammans med tjuvar i cell 14, som om vi hade begått något grovt brott.”

GSAM 142Boquists systers vittnesbörd

GSAM 142.4Den 22 september 1896 deltog Boquists syster, som var sjuttiotvå år gammal, i vårt möte i Örebro och berättade för oss om sin brors upplevelser; hon hade nämligen bevittnat hans piskning, fängslande och frigivning. Hon sjöng för oss den psalm som Boquist och Walbom sjöng när de gick ut ur fängelset och ut på bron över vallgraven som omgärdade det slott från 1500-talet som 1843 användes som fängelse. Kraften i 1843 års rörelse åtföljde vittnesbördet och psalmsången. Översatt till engelska lyder psalmen som följer:—

GSAM 143Hymn sjungen av Boquist och Walbom

GSAM 144Pojkpredikanten i Karlskoga

GSAM 144.4En herre i Örebro berättade för mig om en händelse i Karlskoga, där han bodde år 1843. Han sade:—

GSAM 144.5”En liten pojke på åtta år, som aldrig hade lärt sig att läsa bokstäverna, började predika budskapet och citerade många bibelställen. Folket sade: ’Den pojken är helt genomsyrad av Bibeln.’ Denna händelse inträffade efter att kung Oscar hade uttalat sig till förmån för de förföljda, så prästen på orten kunde inte få pojken inför rätta för att stoppa verksamheten; men han uppmanade folket att föra pojken inför honom, så skulle han avslöja honom och visa dem hans okunnighet om Bibeln.

GSAM 144.6”Inför en folkmassa öppnade prästen sin psalmbok och bad pojken att läsa för honom. Pojken svarade: ’Jag kan inte läsa’, men vände ryggen mot prästen och sjöng psalmen korrekt från början till slut, medan prästen under tiden betraktade boken med förvåning. Prästen sade till pojken: ’Du verkar veta allt.’ Pojken svarade: ’Nej. Vi får inte alltid berätta allt vi vet.’

GSAM 145.1”Prästen slog då upp Nya testamentet och sa till pojken: ’Läs för mig ur detta.’ Pojken svarade: ’Jag kan inte läsa.’ Prästen frågade: ’Vad vet du egentligen om Bibeln?’ Hans svar var: ’Jag vet var det finns en text som innehåller ordet och fjorton gånger.’ Prästen sa: ’Nej! Det finns ingen sådan text i Bibeln.’ Pojken sa: ’Kan du vara snäll och läsa Uppenbarelseboken 18:13 för mig?’ ’Ja’, sa prästen. Medan han läste räknade folket, och visst nog förekom ordet och just fjorton gånger, och bland de fjorton gångerna fanns bindandet av människors själar. Folket ropade: ’Där! Där! Pojken vet mer om Bibeln än prästen!’ Mycket förargad släppte prästen ämnet och lämnade folket i fred efter det.”

GSAM 145.2Så bekräftar Herren sitt ord genom barnens mun och förde på detta underbara sätt sin sanning till öronen på folket, vars lagar förbjöd predikandet av någon annan lära än den ”etablerade religionen”.

GSAM 145Andens gåvor i samband med budskapet

GSAM 145.3Det var inte bara i Sverige som Herren, i samband med adventrörelsen, talade till sitt folk genom Andens gåvor. I Skottland, i England och även i Amerika har Herren undervisat sitt folk genom särskilda uppenbarelser.

GSAM 145William Foys syner

GSAM 145.4År 1842 bodde det i Boston, Massachusetts, en välutbildad man vid namn William Foy, som var en vältalig talare. Han var baptist, men förberedde sig för att ta emot ordinationen som episkopalisk pastor. Herren gav honom nådigt två syner år 1842, den ena den 18 januari, den andra den 4 februari. Dessa syner visade tydliga tecken på att vara äkta manifestationer av Guds Ande. Han blev inbjuden från ort till ort för att tala från predikstolarna, inte bara av episkopalerna utan även av baptisterna och andra samfund. När han talade bar han alltid ämbetsdräkt, sådan som pastorerna i den kyrkan bär under sina gudstjänster.

GSAM 146.1Herr Foys syner handlade om Kristi nära återkomst, Guds folks vandring till den himmelska staden, den nya jorden och härligheten i det frälsta tillståndet. Eftersom han behärskade språket väl och hade en utmärkt beskrivningsförmåga väckte han sensation vart han än kom. På inbjudan reste han från stad till stad för att berätta om de underbara saker han hade sett; och för att rymma de stora folkmassorna som samlades för att lyssna på honom ordnades stora salar, där han för tusentals människor berättade om vad som hade visats honom av den himmelska världen, det nya Jerusalems skönhet och änglarnas skaror. När han talade om Kristi ömma och medkännande kärlek till de stackars syndarna, uppmanade han de icke-omvända att söka Gud, och många svarade på hans ömma vädjanden.

GSAM 146Synen om de tre stegen

GSAM 146.2Hans verksamhet fortsatte fram till år 1844, nära slutet av de tvåtusentrehundra dagarna. Då blev han förärad med ytterligare en uppenbarelse av den Helige Ande – en tredje syn, en som han inte förstod. I denna visades han Guds folks väg fram till den himmelska staden. Han såg en stor plattform, eller ett trappsteg, på vilken mängder av människor samlades. Ibland föll någon genom denna plattform och försvann ur sikte, och om en sådan person sades det till honom: ”Avfallit.” Sedan såg han folket stiga upp till ett andra steg, eller en plattform, och även där föll några genom plattformen och försvann ur sikte. Slutligen uppenbarade sig en tredje plattform, som sträckte sig ända fram till portarna till den heliga staden. En stor skara samlades tillsammans med dem som hade avancerat till denna plattform. Eftersom han förväntade sig att Herren Jesus skulle komma inom mycket kort tid, misslyckades han med att inse att ett tredje budskap skulle följa på det första och det andra budskapet i Uppenbarelseboken 14. Följaktligen var synen för honom oförklarlig, och han upphörde att tala offentligt. Efter den profetiska periodens slut, år 1845, hörde han en annan person berätta om samma syn, med förklaringen att ”det första och det andra budskapet hade givits, och att ett tredje skulle följa”. Kort därefter insjuknade herr Foy och avled.

GSAM 147.1Med sådana manifestationer av Guds kraft i samband med förkunnelsen om hans ankomst ”vid dörrarna”, och med glädjen hos tusentals som vände sig bort från synden för att tjäna Herren och vänta på hans ankomst, blev folket dubbelt övertygat om att detta verkligen var Herrens budskap till världen.

GSAM 147.2Men den 21 mars 1844 kom och gick, och Herren kom inte. De hängivna och eftertänksamma var dock övertygade om att de hade handlat i samklang med Herrens vilja och att allt skulle klargöras i sinom tid.