Kapitel 10 – Midnattsropet

GSAM 160.1”Vid midnattstiden ljöd ett anskri: ’Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.’ Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.”¹

GSAM 160.2Vi har redan talat om den tid av väntan som framställs i denna liknelse om de ”tio jungfrurna” och kommer nu att ägna särskild uppmärksamhet åt den del av den som introduceras i ovanstående text, vilken av adventisterna betecknas som ”midnattsropet”. En framstående författare inom detta ämne skriver i en tidskrift med namnet Midnight Cry, den 3 oktober 1844:—

GSAM 160.3”Men hur hamnade vi i denna väntans natt? Jo, därför att vi inledde synen [synen om de tvåtusentrehundra dagarna] på våren istället för på hösten år 457 f.Kr. Vi hade sex månader och några dagar kvar till den bestämda hamnen. Det kastade oss in i väntans natt, sex månader.”

GSAM 160.4En annan författare, S. S. Snow, sade i The Cry den 22 augusti 1844, när han talade om de 2 300 dagarna:—

GSAM 160.5”De började när förordningen om att återuppbygga och återupprätta Jerusalem utfärdades. Dekretet utfärdades först av Kyros, förnyades av Darius och fullbordades av Artaxerxes Longimanus under det sjunde året av hans regeringstid. Det proklamerades och trädde i kraft hösten år 457 f.Kr., då Esra, efter att ha anlänt till Jerusalem genom Herrens goda hand, återupprättade det judiska samhället, utnämnde ämbetsmän och domare och påbörjade byggandet av muren.”²

GSAM 160.6Eftersom tiden för synen var tjugotrehundra hela år, skulle det krävas hela år 457 och hela år 1843 för att uppnå tjugotrehundra, och om dekretet inte utfärdades förrän i den sjunde månaden år 457 f.Kr., lärdes det att perioden inte skulle avslutas förrän i den sjunde månaden år 1844. Eftersom firandet av den tionde dagen i den sjunde månaden tycktes vara den händelse som markerade periodens början, visades det på ett övertygande sätt att den tionde dagen i den sjunde månaden (enligt judisk tidsräkning), den 22 oktober 1844, skulle de 2 300 dagarna ta slut, och att tiden var inne för att helgedomen skulle renas. Alla de bevis som använts för periodens slut år 1843 gällde med lika stor kraft för beräkningarna inför 1844, och med dem följde en försäkran om att de hade upptäckt vad som verkade vara en säker lösning på orsaken till deras besvikelse. Det sätt på vilket adventisterna förkunnade det ”sanna midnattsropet”, som det då kallades, kan inte bättre illustreras än genom att citera ur skrifterna av dem som var framträdande engagerade i arbetet vid den tiden.

GSAM 161”Gån ut och möten honom”

GSAM 161.1I tidskriften Cry från den 3 oktober 1844 fanns en artikel skriven av George Storrs under rubriken ”Go Ye Out to Meet Him”, där han sade:—

GSAM 161.2”Jag tar till pennan med känslor som jag aldrig tidigare upplevt. I mina ögon råder det inget tvivel om att den tionde dagen i den sjunde månaden kommer att bli vittne till vår Herre Jesus Kristus uppenbarelse i himmelens moln. Vi befinner oss bara några dagar från den händelsen – ett fruktansvärt ögonblick för dem som är oförberedda, men härligt för dem som är redo.

GSAM 161.3”’Se brudgummen kommer’ i år; gå ut och möt honom. Vi är färdiga med de nominella församlingarna och alla de ogudaktiga, utom i den mån detta rop kan påverka dem. Vår uppgift är nu att väcka de jungfrur som tog ’sina lampor’ och gick ’ut för att möta brudgummen’. Var befinner vi oss nu? Om synen dröjer, vänta på den. Är inte det vårt svar sedan förra mars eller april? – Ja. Vad hände medan brudgummen dröjde? – Jungfrurna slumrade och sov alla, eller hur? Kristi ord har inte svikit; och ’Skrifterna kan inte brytas’. Det tjänar ingenting till att vi låtsas att vi har varit vakna; vi har slumrat, inte när det gäller själva faktumet att Kristus ska komma, utan när det gäller tidpunkten. Vi kom in i väntetiden; vi visste inte ’hur länge’ den skulle dröja, och på den punkten har vi slumrat. Några av oss har i sömnen sagt: ’Bestäm inte en ny tid!’ och därför sov vi. Nu är problemet att väcka oss. Herre, hjälp oss, ty människans hjälp är förgäves. Tala själv, Herre. O, må ’Fadern’ nu ’göra känd’ tiden.

GSAM 162Budskapets midnatt

GSAM 162.1”Hur lång är väntetiden? – Ett halvår. Hur vet du det? – För att vår Herre säger: ’vid midnatt’, medan brudgummen dröjde. Synen gällde ’två tusen tre hundra kvällar och morgnar’, eller dagar. En ’kväll’, eller natt, utgör hälften av en sådan profetisk dag och motsvarar därför sex månader. Det är väntetidens totala längd. Det nuvarande kraftfulla ropet om tiden började omkring mitten av juli och har spridit sig med stor hastighet och kraft, och åtföljs av en manifestation av Anden, sådan som jag aldrig bevittnade när ropet gällde ’1843’. Det är nu bokstavligen: ’Gån ut och möten honom.’ Det sker ett övergivande av allt som jag aldrig drömt om att få se. När detta rop griper tag i hjärtat lämnar bönderna sina gårdar, med sina skördar. Det finns ett kraftfullt rop med tårar och en helgelse av allt till Gud, som jag aldrig tidigare bevittnat. Det finns en tillit till denna sanning som aldrig kändes i samma grad under det tidigare ropet, och en gråtande eller smältande härlighet i den som överstiger allt förstånd utom för dem som har känt den.

GSAM 162.2”På denna nuvarande sanning vågar jag, genom nåd, satsa allt, och känner att att hänge sig åt tvivel om den skulle vara att förolämpa Gud och dra ’plötsligt fördärv’ över mig själv. Jag är övertygad om att nu ’Den som står efter att vinna sitt liv’, där denna vädjan har framförts på rätt sätt, genom att hänge sig åt tanken ’om det inte sker’ eller genom rädsla för att våga sig ut på denna sanning, ’han skall mista det’. Det kräver samma tro som ledde Abraham att offra Isak, eller Noa att bygga arken, eller Lot att lämna Sodom, eller Israels barn att stå hela natten och vänta på sin avfärd ur Egypten, eller Daniel att gå in i lejonkulan, eller de tre hebréerna in i den brinnande ugnen. Vi har inbillat oss att vi skulle komma in i riket utan en sådan prövning av tron, men jag är övertygad om att så inte är fallet. Denna sista sanning medför en sådan prövning, och ingen kommer att våga sig på den utom de som vågar betraktas som dårar, galningar eller vad som helst annat som de antediluvianska sodomiterna, en ljummen församling eller sovande jungfrur är benägna att överösa dem med. Än en gång vill jag ropa: ’Fly för ditt livs skull’; ’se dig icke tillbaka’; ’Kom ihåg Lots hustru.’”

GSAM 163Storrs platta klippa

GSAM 163.1I Midnight Cry av den 10 oktober 1844 publicerades följande text, skriven av George Storrs, under rubriken ”The Finale”, men kallad ”Storrs platta klippa” av adventisterna:—

GSAM 163.2”Hur ska vi förbereda oss för den dagen? – Tro på Guds sanning och våga satsa på den, med en stark tro som ger ära åt Gud. Vi måste ha samma sinnesstämning som vi skulle ha om vi visste att vi skulle dö just den dagen, samma fullständiga hängivenhet till Gud och avdödhet gentemot världen.

GSAM 163.3”Jag kan inte bättre illustrera vad jag menar än genom att föreställa mig en stor, platt klippa mitt i havet. En härlig och mäktig furste har lovat att vid en given tidpunkt skicka ett praktfullt ångfartyg för att föra alla personer som han finner där – och som har visat att de fullt ut har litat på hans ord – till ett härligt land. Många vågar sig ut till klippan. Vissa, när de väl är i säkerhet på klippan, skär av repet, och den båt med vilken de kom dit driver iväg från dem, och de bryr sig inte längre om den, utan håller utkik efter ångfartygets ankomst. De tvivlar inte på löftets sanning och satsar allt på det. Andra som kommer dit anser att det räcker med att de befinner sig på klippan. Men de vill vara ’kloka’ och inte ta för stor risk.

GSAM 164.1”’Enligt din tro skall det ske dig’ hade hörts redan innan ångbåten väntades. Dagen anländer. De försiktiga har kanske för avsikt att kasta loss sina båtar och låta dem flyta iväg om de ser ångfartyget komma. Det dyker upp i sikte; men nu är det för sent att kasta loss båtarna utan att upptäckas; och dessutom skulle samma försiktighet nu diktera att de inte låter båtarna flyta iväg förrän de är säkra på att de inte misstar sig på det annalkande fartyget. Nu kommer det så nära att de omöjligen kan kasta loss utan att upptäckas.

GSAM 164.2”Ångbåten anländer till klippan. ’Vad är beviset på att ni hade ett orubbligt förtroende för löftet om ångbåtens ankomst?’ – ’Våra båtar är lossade och har flutit iväg från oss, så att vi omöjligen kunde ta oss i land och måste ha omkommit om inte ångbåten hade anlänt, ty det är en klippa där inget annat fartyg någonsin passerar.’ ’Det räcker’, ropar ångfartygets befälhavare; ’kom ombord; ett sådant förtroende ska inte svikas.’

GSAM 164.3”De som hade hållit sina båtar fastbundna vid klippan trängs nu runt ångbåten och strävar efter att komma ombord. Befälhavaren frågar: ’Vad betyder de där båtarna som jag ser fastbundna vid klipporna där borta, eller vars rep först har skurits av sedan jag kom i sikte?’ De svarar: ’Vi tyckte att vi skulle vara försiktiga, så att vi, om ångbåten inte skulle anlända, skulle ha något att ta oss tillbaka till land med.’ ’Ni har alltså tagit hänsyn till det köttsliga’, utropar befälhavaren, ’har ni det, och tvivlade därmed på mina ord? Enligt er tro skall det ske er. Bevisen talar emot er. Ni har förberett er för att återvända, och nu måste ni skörda frukten av er otro.’ ’Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.’ Åh, vilket fruktansvärt tillstånd av förtvivlan!

GSAM 164.4”Klipp av era rep nu, bröder; låt era båtar glida ut ur sikte; ja, skynda er innan ’Människosonens tecken’ uppenbaras. Då kommer det att vara för sent. Våga er ut nu, och satsa allt. Åh, mitt hjärta värker för er; dröj inte; stöt bort båten, annars är ni förlorade; ty den ’som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det’, så säger Jesus Kristus, vår Herre och Domare. Skynda er då, än en gång bönfaller jag er, åh, skynda er! Släpp varje båt med vilken ni nu räknar med att fly till land ’om det inte kommer’. Det där ’om’ kommer att bli din undergång. Det är nu den sista prövningen och frestelsen. Gör som vår Herre gjorde med djävulens sista frestelse – ’Gå bort, Satan’, sade han. Då lämnade djävulen honom, och ’se, änglar trädde fram och betjänade honom’. Så kommer det att bli med dig när du har vunnit denna seger.”

GSAM 165Midnattsropets snabba verkan

GSAM 165.1När det gäller snabbheten, kraften och verkan hos budskapet i ”midnattsropet” får vi en korrekt bild genom orden från N. Southard, redaktör för den tidning som vi tidigare har citerat ur – Midnight Cry. I numret daterat den 31 oktober 1844 säger han:—

GSAM 165.2”Till en början mötte den bestämda tidpunkten allmänt motstånd; men det tycktes finnas en oemotståndlig kraft förknippad med dess förkunnelse, som fällde alla inför sig. Den svepte över landet med en tornados hastighet och nådde hjärtan på olika och avlägsna platser nästan samtidigt, och på ett sätt som endast kan förklaras genom antagandet att Gud var med i det. Överallt har den kommit människor att rannsaka sina sinnen på det allvarligaste. De har ödmjukat sig inför himmelens höge Gud. Kärleken till världen har blivit mindre. Stridigheter och fiendskap har avlägsnats. Folk har bekänt sina fel, ödmjukat sig inför Gud och kommit inför honom med ångerfulla, ödmjuka böner om förlåtelse och nåd. En sådan självförnekelse och ett sådant förödmjukande har vi aldrig tidigare varit med om. Såsom Herren förutsade det genom profeten Joel, att det skulle ske när Herrens stora dag är nära, åstadkom väckelsen ett sönderrivande av hjärtat och inte av kläderna. Människor omvände sig till Gud under fasta, gråt och klagan. Som Gud säger genom Zakarja blev nådens och bönens ande utgjuten över hans barn. De såg upp till honom som de hade stungit. Stor sorg rådde i landet, varje familj för sig och deras hustrur för sig; och de som väntade på Herren, ödmjukade sig inför honom.”

GSAM 166Folket rördes av en övernaturlig kraft

GSAM 166.1Återigen säger han om denna gripande förkunnelse:—

GSAM 166.2”Det föreföll oss vara så oberoende av mänskligt ingripande att vi inte kunde annat än betrakta det som en uppfyllelse av ’midnattsropet’, efter brudgummens dröjsmål och jungfrurnas slummer och sömn, då de alla skulle stiga upp och trimma sina lampor. Och det sista verket tycks ha fullbordats; ty aldrig tidigare har de olika adventgrupperna varit så väl förberedda för Herrens återkomst.”

GSAM 166Avyttring av världsliga ägodelar

GSAM 166.3Under den medryckande förkunnelsen av adventläran avyttrade många sina världsliga ägodelar och använde sina tillgångar för att stödja de offentliga talarna i deras arbete, sprida trycksaker och traktater eller tillgodose de behövandes behov, och gav därmed världen det bästa beviset på sin uppriktighet och sitt allvar; medan de som höll fast vid sina jordiska ägodelar och inte gjorde några särskilda uppoffringar för verket betraktades av världsfolket som människor som inte verkligen trodde på det de bekände sig till. Som illustration ska jag ge två exempel, ett från vardera sidan av frågan.

GSAM 166Ett potatisfält

GSAM 166.4Det första handlar om en troende som bodde i New Ipswich, N.H., vid namn Hastings, som hade ett stort fält med utsökta potatisar som han lät stå oskördade. Hans grannar var oroliga för dem och kom till honom och erbjöd sig att gräva upp dem och lägga dem i källaren åt honom gratis, om han lät dem göra det, ”för”, sa de, ”du kanske kommer att behöva dem.” ”Nej!”, sade herr Hastings, ”jag ska låta det där potatisfältet predika min tro på Herrens snara återkomst.”

GSAM 167.1Den hösten, vilket framgår av Claremont (N.H.) Eagle, New York True Sun och diverse andra tidningar, gick potatisskörden nästan helt förlorad på grund av ”potatisröta”. Som det uttrycktes i Sun: ”Hur smärtsamt det är att få veta att hela skördar av denna värdefulla matväxt har förstörts av röta. En korrespondent för en tidning i Philadelphia säger att potatisskörden i den staten är förstörd. Det enda området där man hör få klagomål är Maine, men även där har skörden inte undgått sjukdomen.”

GSAM 167.2Eftersom hösten var mild och herr Hastings potatis lämnades kvar i jorden fram till november, ruttnade ingen av dem. Följaktligen hade han ett rikligt förråd för sig själv och sina olyckliga grannar, som hade varit så bekymrade för hans välbefinnande föregående oktober och som på våren tvingades köpa utsädespotatis av honom och gärna betalade ett bra pris för den. Det som de trodde skulle bli en sådan katastrof för herr Hastings förvandlade Gud till en världslig välsignelse, och inte bara för honom utan även för hans grannar.

GSAM 167Förnekade sin tro

GSAM 167.3Det andra fallet inträffade där jag själv bodde. Det gällde en församlingsmedlem som hade mycket att säga vid mötena om Herrens återkomst hösten 1844. Han var en man med betydande förmögenhet och hade bland annat en hel del svin som var precis i rätt ålder för att sparas till vårmarknaden. En farbror till mig, som inte gjorde anspråk på att vara religiös och vars verksamhet bestod i att köpa och sälja boskap, gick till denne bekännande adventist för att köpa hans svin, men fick veta av honom att han inte ville sälja dem, eftersom han tänkte behålla dem till nästa vår som ”svin för vidare gödning”. Farbror kom till min farfar, som var adventist, och sa: ”Den där mannen tror inte på det han bekänner sig till.” ”Varför?” frågade farfar. ”För att”, sa farbror, ”han säger att Herren kommer och att världen går under i höst, men han vill behålla sina grisar till nästa vår. Han behöver inte prata med mig; han tror inte ett ord av det.”

GSAM 168Medel som erbjöds för sent

GSAM 168.1Det fanns män som höll fast vid sina medel och hela tiden kämpade med övertygelsen att de borde använda dem för att främja arbetet, tills det var för sent att investera dem. Sådana kom till dem som var engagerade i att trycka budskapet och uppmanade dem med tårar i ögonen att ta emot deras pengar, men svaret var: ”Ni är för sent ute! Vi har betalat för allt tryckt material som vi överhuvudtaget kan sprida innan slutet. Vi har hyrt flera maskindrivna tryckpressar som går dygnet runt; vi vill inte ha mer pengar.” Ett ögonvittne vittnade för mig om att han såg män lägga tusentals dollar på skrivbordet framför utgivaren av Voice of Truth och i själslig ångest bönfalla honom att ta emot dem och använda dem. Svaret var: ”Ni är för sent ute! Vi vill inte ha era pengar nu! Vi kan inte använda dem!” Då frågade de: ”Kan det inte ges till de fattiga?” Svaret var detsamma: ”Vi har sett till att tillgodose de omedelbara behoven hos alla sådana som vi kan nå.” I sin förtvivlan tog männen tillbaka sina pengar och förklarade att Guds missnöje vilade över dem på grund av deras brist på tro och på grund av den girighet som hade fått dem att undanhålla medel från Guds sak när de behövdes och gärna skulle ha använts.

GSAM 168Förmyndare utsedda

GSAM 168.2Karaktären och principerna hos dem som lämnade sina grödor oskördade och sina butiker öde för att sprida de tryckta skrifterna eller för att tala och be med folket från hus till hus, var bortom all kritik. Folket tvivlade inte på att sådana män och kvinnor trodde på varje ord de sade, och dessutom åtföljdes de av en sådan kraft att de ärliga inte kunde motsäga eller motstå deras ord. Tusentals leddes på detta sätt till att tro på sanningen och sökte och fann Guds barmhärtighet.

GSAM 169.1Den hånfulla syndaren och den världsliga bekännaren beslutade dock att detta arbete med att sprida adventpublikationer måste stoppas. Dessa män, som tog sig an en kommun eller ett helt län och gick från hus till hus med denna adventlära, samtidigt som de försummade sina affärer och familjer, måste ha förlorat förståndet, sade de, och måste därför ställas under förmyndarskap. De påstådda tecknen på ett osunt sinne som de troende uppvisade (vilket helt enkelt var arbete för sina medmänniskors frälsning, utan vittnesbörd om att familjerna led på grund av att de lämnade sina affärer) var otillräckliga bevis på sinnessjukdom; följaktligen placerades endast ett fåtal personer under förmyndarskap. Att döma av den lätthet med vilken idag motståndare talar om detta faktum skulle man kunna tro att det fanns många fall; men under hela mitt arbete som adventistpastor, som sträcker sig över en period på mer än femtiosex år, har jag endast stött på två fall av ”milleriter” som ställdes under förmyndarskap. En kort redogörelse för dessa är kanske inte fel.

GSAM 169Hans egen förmyndare

GSAM 169.2Det första fallet inträffade i delstaten New York, mindre än trettio engelska mil från där jag bodde. En man som var förmögen på omkring 100 000 dollar anslöt sig till adventläran. Han gav ungefär hälften av denna summa till sin hustru och sina barn, som inte delade hans tro. Resten ansåg han vara hans att använda som han fann lämpligt; och eftersom en del av den gick till adventistverksamheten, framförde hans barn invändningar och rådfrågade en domare, där de yrkade på att en förmyndare skulle utses över deras far. Efter att domaren hade förklarat för dem vilka skyldigheter och befogenheter en förmyndare har när det gäller att förvalta egendomen, bad han dem att föreslå vem de önskade att han skulle utse. Efter att ha rådgjort en stund kom de fram till att de inte kände till någon man som de vågade anförtro egendomen åt, och meddelade domaren att de hade valt sin far som dennes egen förmyndare. Domaren vände sig till mannen och sade: ”Herr _____, era barn har valt er som den lämpliga personen att förvalta er egen egendom. Er situation är precis densamma som innan ni fördes inför rätten.”³

GSAM 170En löjlig situation

GSAM 170.1Det andra fallet gällde Stockbridge Howland från Topsham i Maine. Han var en av de bästa mekanikerna i hela den delen av landet, en mästare på att bygga kvarnar och broar. I denna ”midnattsropet”-rörelse red herr Howland genom flera kommuner och delade ut adventistiska flygblad och traktater från hus till hus, till stor irritation för motståndare och hånare, som klagade på att han genom denna traktatutdelning försummade sitt arbete. Så de såg genast till att utse en förmyndare, som fick mer att göra än han hade räknat med, eftersom herr Howland skickade alla skatteindrivare till honom, och i själva verket alla som kom med räkningar som skulle betalas; ”för”, sade han, ”jag anses inte vara kompetent att sköta några affärer.” Kort därefter ville länet bygga en bro över Kennebecfloden – en bro som skulle tåla de rasande vattenströmmarna och den drivande isen under vårfloden. Länsstyrelsens ledamöter och kommunens fullmäktigeledamöter beslutade att Stockbridge Howland var rätt man för uppgiften. När de kom med specifikationer och ett kontrakt för att han skulle bygga bron, sade han ironiskt: ”Mina herrar, ni måste vända er till min förmyndare. Ni vet ju att jag inte anses vara kompetent att sköta mina egna affärer, och ändå kommer ni till mig för att bygga en bro!” Situationen var lite för löjlig för förnuftiga män, och förmyndarskapet upphörde plötsligt. Det räcker med att säga att hans förföljare senare framförde de mest ödmjuka erkännandena för det orättvisa och obefogade agerandet de hade visat.