Kapitel 15 – Ökande ljus och större under

GSAM 235.1”Kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant.”¹

GSAM 235.2Tidsperioden från besvikelsen år 1844 fram till dess att det klara ljuset om helgedomen och den tredje ängelns budskap kom fram, var en tid av särskild prövning. Adventister som fortfarande hävdade att de hade haft rätt i den tidigare rörelsen blev verkligen ett ”skådespel” för dem som ansåg att budskapet var ett totalt misslyckande; och av denna anledning utsattes de för stora förebråelser. Detta kunde de glatt uthärda så länge de höll fast vid Herren genom tro och fick ta del av den Helige Andes närvaro.

GSAM 235Två särskilda angreppspunkter

GSAM 235.3Satan hade två särskilda frestelsepunkter för adventisterna. Den första var att få dem som var fast övertygade om att den profetiska tiden var slut att tro att Kristi återkomst var en andlig återkomst, och att han på något sätt genomförde denna återkomst vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna. Den andra var att förmå dem som vacklade med avseende på sina tidigare erfarenheter att ge upp allt. Så medan sanningen om helgedomen och den tredje ängelns budskap gradvis avslöjades ur Skrifterna, bekräftade budskapen från Guds Ande genom profetians gåva den tidigare rörelsen och kallade den ”ett starkt ljus” som Gud hade satt upp i början av vägen för att lysa hela vägen fram till staden, och pekade på de bibliska bevisen för att Kristi återkomst ska vara bokstavlig och personlig och därför inte kunde vara händelsen vid slutet av ”dagarna”.

GSAM 236Underbara uppenbarelser

GSAM 236.1Om Herren skulle tala till sitt folk genom syner i dessa sista dagar, skulle vi då inte förvänta oss att det i själva uppenbarelsen skulle finnas tydliga tecken på det gudomliga? Dessa tecken är tydliga i fru E. G. Whites syner. Fenomenet med synerna i sig, såsom det visas i kapitel 13, är helt enkelt mirakulöst; men det finns många underbara inslag förknippade med hennes tidigare syner, vilket ni kommer att märka när ni läser vidare i detta verk; och skulle vi kunna förvänta oss något annat av en gåva av detta slag, som Gud har avsett för att väcka folkets uppmärksamhet och få dem att säga, likt Mose: ”Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara synen”? Det enkla uttalandet från en fattig, sjuklig och svag flicka, som till synes stod på gravens rand, att Herren hade gett henne en syn, skulle inte ha räckt för att åstadkomma detta. De underbara manifestationerna i samband med synerna väckte ett intresse för dem, och en uppmaning gick ut till flickan att resa från plats till plats och berätta vad Herren hade befallt henne att förmedla till andra.

GSAM 236Anmärkningsvärda manifestationer i den tredje synen

GSAM 236.2Jag ska här redogöra för några fakta angående hennes tredje syn, den som gavs i hennes fars hus och som nämns i kapitel 13, såsom de har berättats för mig av fru Whites far och mor, av hennes syster, fru Sarah Belden, och andra.

GSAM 236.3I rummet där synen ägde rum låg en mycket stor familjebibel på byrån. Den tillhörde en upplaga som trycktes i Boston av Joseph Teale år 1822. Boken är arton gånger elva tum stor, fyra tum tjock och väger drygt arton pund. Medan hon befann sig i synen reste hon sig, tog denna tunga bibel på sin vänstra arm – boken låg öppen – och höll den utsträckt i rät vinkel mot kroppen; sedan bläddrade hon i över en halvtimme med sin högra hand från ställe till ställe och pekade på olika bibeltexter, vilka hon upprepade medan hennes ögon blickade uppåt och i motsatt riktning från boken. Hennes syster Sarah (som senare blev hustru till Stephen Belden), eller ibland någon annan närvarande person, tittade på varje text som hennes finger pekade på och såg tydligt att hon i varje fall upprepade den bibeltext som hennes finger vilade på. Mor Harmon sade att hennes dotter Ellen i sitt normala tillstånd ”av brist på styrka inte kunde lyfta den tunga bibeln från byrån; men i synen höll hon den uppenbarligen lika lätt som om det bara vore ett ficktestamente.”

GSAM 237.1Här var verkligen ett under! – en späd flicka, som vägde endast sjuttio pund, höll en tung bibel i över en halvtimme i en ställning där inte ens en stark man skulle kunna hålla den i två minuter; dessutom bläddrade hon från ställe till ställe till bibeltexter som i varje fall visade sig vara just den text hon upprepade, medan hennes ögon var riktade uppåt och i motsatt riktning från boken; och slutligen en röst som kom från en person utan någon lungrörelse eller andning i kroppen, och som korrekt upprepade de angivna bibeltexterna – detta kan säkerligen inte beskyllas för att vara framkallat av mänsklig inblandning eller vara en följd av sjukdom. De som bevittnade detta betraktade det som ett mycket tydligt uttryck för Anden hos Honom som talade från den brinnande busken. Sådana manifestationer som dessa i fröken Harmons tredje syn utgjorde, där de var kända, ett övertygande bevis på att en kraft som översteg det ändliga fanns i synerna.

GSAM 237Synen i Topsham

GSAM 237.2Mycket snart efter denna händelse hörde adventistförsamlingen i Topsham, cirka trettio engelska mil nordost om Portland i Maine, talas om Herrens ingripande i fröken Ellen G. Harmons liv och bjöd in henne till orten. Inbjudan accepterades, och således gjordes hennes första besök i Topsham. Adventistmötena hölls vid den tiden i herr Curtiss hus. Fru Frances Lunt (tidigare fröken Frances Howland) från Oakland, Kalifornien, gav mig följande uttalande, daterat den 19 januari 1890:—

GSAM 238.1”Jag deltog tillsammans med min fars familj i syster Harmons möten i Topsham år 1845, och under dessa möten fick hon en syn. Det var första gången vi någonsin såg henne i en syn. En av dessa gammaldags biblar [Teales familjebibel, som vägde arton pund] tillhörde broder Curtiss. Denna stora bibel togs fram ur byrån av syster Harmon medan hon befann sig i en syn, och hon pekade ut bibeltexter medan hon bläddrade från sida till sida, samtidigt som hennes ögon var riktade uppåt och bort från boken. De texter hon upprepade var antingen ord av undervisning, uppmuntran eller tillrättavisning. Ett annat särdrag vid den tidens uppenbarelse var bokens placering. Den hölls i hennes öppna hand i en vinkel på fyrtiofem grader, och ingen annan kunde hålla någon bok i en liknande vinkel utan att den omedelbart gled ur händerna; men syster Harmon höll denna bibel i den vinkeln i flera minuter, lika stadigt som om den satt fast vid hennes hand, medan hon under tiden gick från en person till en annan i rummet.”

GSAM 238Fru Truesdails vittnesbörd

GSAM 238.2Ett annat vittnesmål om samma syn kommer från fru M. C. Truesdail från Trenton, Missouri, daterat den 27 januari 1891. Hon säger:—

GSAM 238.3”Jag var femton år gammal år 1845 och var närvarande vid syster Harmons första besök i Topsham, då hon fick synen i broder Curtiss hus, där hon tog upp den stora familjebibeln och höll upp den i en position där ingen av de andra kunde hålla en bok i händerna utan att den genast gled ur händerna.

GSAM 238.4”Syster Harmon var i synen i över två timmar. Det var den mest underbara uppenbarelsen av Guds kraft som jag någonsin bevittnat, och jag har sett henne i synen mer än ett dussin gånger. Dessa tillfällen präglades alltid av djup högtidlighet och självrannsakan, men detta överträffade dem alla. O, hur vi darrade när himlens Majestät undervisade oss genom sitt svaga redskap; när hon läste upp avsnitt för oss som var så tröstande och passande i vår prövande situation; såsom Hebreerbrevet 2:2, 3; Jakobsbrevet 5:7, 8; Hebreerbrevet 10:35, 39; 1 Petrusbrevet 1:7; Lukas 12:32–37, förutom många andra, och höll den stora familjebibeln så högt att jag var tvungen att ställa mig på en stol för att kunna läsa där hon pekade. Jag tror inte att syster Harmon var mer än två tum längre.”

GSAM 239.1Sådana uppenbarelser övertygade de öppensinnade om att någon kraft, större än den mänskliga, styrde det ödmjuka redskapet, och inbjudningar kom från olika delar av New England för att hon skulle komma och framföra sitt vittnesbörd.

GSAM 239Fysiskt arbete är en synd

GSAM 239.2Kort därefter fick fröken Harmon i en syn instruktioner om att besöka Paris i Maine, där det fanns personer som ansåg att det var en synd att utföra kroppsarbete. Pastor Stephens från Woodstock i Maine var ledaren för denna villfarelse och utövade ett starkt inflytande över andra. Han hade tidigare varit metodistpredikant och ansågs vara en ödmjuk och trogen kristen. Han hade vunnit många människors förtroende genom sin iver för sanningen och sitt till synes heliga levnadssätt, vilket fick vissa att tro att han var särskilt ledd av Gud. Herren gav fröken Harmon en tillrättavisning för hans räkning. Hon förklarade att han handlade i strid med Guds ord genom att avstå från arbete, genom att påtvinga andra sina villfarelser och genom att fördöma alla som inte godtog dem. Han avvisade alla bevis som Herren gav för att övertyga honom om hans villfarelse och vägrade att erkänna sina fel. Han följde inre ingivelser och begav sig ut på tröttsamma resor, vandrade långa sträckor, där han endast mötte förolämpningar, och ansåg att han i allt detta led för Kristi skull. Hans förnuft och omdöme hade han lagt åt sidan.

GSAM 239.3När det gäller fröken Harmons vittnesbörd och utgången av ärendet ska jag citera ur ett brev som jag mottog från fru M. C. Truesdail, som då bodde i Paris, Maine. Efter att ha redogjort för några detaljer som stämmer överens med det ovanstående säger hon:—

GSAM 240.1”Alla utom deras ledare, Jesse Stephens, erkände sina synder. Syster Harmon varnade honom för att om han inte ödmjukade sig genom att bekänna sina fel, skulle han snart avsluta sin karriär. Alla tolkade detta som en förutsägelse om att han på något sätt skulle begå självmord.”

GSAM 240.2Följande är fortsättningen på hans historia:—

GSAM 240.3”Efter att hans lilla flock hade lämnat honom blev han melankolisk och förlorade snart därefter förståndet; han vägrade att äta något som tillagats av de ogudaktiga. Han hade inte hört talas om min återkomst från Massachusetts när jag bar fram hans middag till honom. Han frågade, medan han sträckte ut sin skelettliknande hand genom en liten öppning i ett fönster: ’Har Gud sänt dig med detta, syster Marian?’ När han märkte mitt tvekande svar vägrade han att smaka på det. Hans bedrövliga tillstånd, instängd i ett litet rum hos sin bror (en icke-troende), påminde mig om den varning som så vänligt hade skickats till honom från himlen och som han så envist avvisade. Två dagar efter detta sorgliga besök fördes han till sin familj, där han snart tog sitt liv genom självmord, efter att ha knutit ett rep av sina sängkläder.”²

GSAM 240En förutsägelse som gick i uppfyllelse

GSAM 240.4Sommaren 1845 besökte fröken Harmon, på inbjudan av Otis Nichols, Massachusetts, tillsammans med sin syster Sarah. De bodde hos familjen Nichols. Han och hans hustru brukade köra dem i sin vagn till olika platser för att hålla möten, där fröken Harmon framförde sina vittnesbörd. På så sätt kunde hon besöka Boston, Roxbury och Carver. Vid deras andra besök i Boston, Massachusetts, inträffade en mycket intressant händelse.

GSAM 240.5I Boston och dess omgivningar fanns en grupp fanatiker som också hävdade att det var en synd att arbeta, och deras huvudbudskap var: ”Säljen vad I ägen och given allmosor.” De hävdade att de befann sig i jubelåret, att marken skulle vila och att de fattiga måste försörjas utan att arbeta. Sargent, Robbins och några andra var ledare. De fördömde synerna som djävulens verk, eftersom deras egna villfarelser hade blottlagts. De var hårda mot alla som inte delade deras tro.

GSAM 241.1Medan fröken Harmon och hennes syster var på besök hos herr Nichols kom Sargent och Robbins från Boston för att be honom om en tjänst, och de sa att de hade kommit för att hälsa på och stanna över natten hos honom. Herr Nichols svarade att han var glad att de hade kommit, eftersom fröknarna Sarah och Ellen Harmon var i huset, och han önskade att de skulle lära känna dem. De ändrade sig omedelbart och lät sig inte övertalas att komma in i huset. Herr Nichols frågade om Ellen kunde framföra sitt budskap i Boston, och om de skulle lyssna och sedan döma. ”Ja”, sade de, ”kom till Boston nästa sabbat [dvs. söndag, eftersom de ännu inte hade tagit emot läran om sabbaten]; vi skulle gärna vilja få förmånen att höra henne.”

GSAM 241.2Herr Nichols berättade detta för mig i sitt hem i Dorchester år 1858. Han sade att han hade planerat allt för att åka till Boston på söndagsmorgonen med sin vagn för att hämta fröken Harmon till det planerade mötet. Den kvällen, under familjebönen, fördes hon bort i en syn. När hon kom tillbaka ur synen sade hon: ”Broder Nichols, jag ska inte åka till Boston i morgon; Herren har visat mig att jag måste åka till Randolph. Han har ett uppdrag åt mig där.” Herr Nichols höll sitt ord i hög aktning. Han hade lovat att köra henne till Boston nästa dag, och han frågade oroligt: ”Vad ska jag göra med mitt löfte till Sargent och Robbins?” ”Bry dig inte om det”, sade fröken Harmon, ”Herren har befallt mig att åka åt det andra hållet.” ”Nåväl”, sade herr Nichols, ”jag förstår inte det här.” ”Herren visade mig att vi skulle förstå det när vi kom dit”, sade fröken Harmon. ”Nåväl”, sade herr Nichols, ”det finns inget sätt för dig att ta dig dit om inte vi åker dit med dig, men jag vet inte hur jag ska förklara saken för bröderna i Boston.”

GSAM 241.2Herr Nichols berättade vidare för mig att ”syster Harmon såg deras hyckleri i synen, att det inte skulle bli något möte i Boston på söndagen, att Sargent, Robbins och andra motståndare skulle träffa den stora församlingen i Randolph (tretton engelska mil från Boston) på söndagen; och att vi måste möta motståndarna i Randolph, vid deras möte på söndagen, och där skulle hon få ett budskap till dem, vilket skulle övertyga de ärliga och fördomsfria om huruvida hennes syner kom från Herren eller från Satan.” Istället för att åka till Boston och sedan till Randolph, en sträcka på tjugotvå engelska mil, åkte de direkt till Randolph och anlände dit ungefär vid mötestiden. Där fann de just de personer som hade kommit överens om att träffa dem i Boston. Herr Nichols sade då: ”Nu förstår jag.”

GSAM 242.1Detta försök av Sargent och Robbins att undvika fröken Harmons vittnesbörd, och det sätt på vilket hon blev vägledd för att möta dem, hade stort inflytande på vissa av de närvarande. När det gäller själva mötet ska jag citera den redogörelse som herr Nichols gav:—

GSAM 242Anmärkningsvärda manifestationer

GSAM 242.2”Syster Ellen fördes bort i en syn med extraordinära manifestationer och fortsatte att tala i synen med en klar röst, som kunde förstås tydligt av alla närvarande, fram till ungefär solnedgången. Sargent, Robbins och French var både mycket upprörda och upphetsade över att höra syster Ellen tala i synen, vilket de hävdade var av djävulen; de uttömde allt sitt inflytande och all sin kroppsliga styrka för att förstöra synens verkan. De sjöng tillsammans mycket högt och talade och läste sedan omväxlande ur Bibeln med hög röst, för att Ellen inte skulle höras, tills deras krafter var uttömda och deras händer skakade så att de inte kunde läsa ur Bibeln längre; men mitt i all denna förvirring och allt detta oväsen hördes Ellens klara och gälla röst, när hon talade i sin syn, tydligt av alla närvarande. Dessa mäns motstånd fortsatte så länge de kunde tala och sjunga, trots att några av deras egna vänner tillrättavisade dem och bad dem att sluta. Men Robbins sade: ’Ni har böjt er för en avgud; ni dyrkar en guldkalv.’

GSAM 243.1”Herr Thayer, husets ägare, var inte helt övertygad om att hennes syn var från djävulen, såsom Robbins hävdade. Han ville att det skulle prövas på något sätt. Han hade hört att syner av satanisk kraft kunde stoppas genom att man öppnade Bibeln och lade den på den person som befann sig i synen, och han frågade Sargent om han ville pröva detta, vilket denne vägrade att göra. Då tog herr Thayer en tung, stor familjebibel i kvartformat som låg på bordet och sällan användes, öppnade den och lade den öppen på Ellens bröst medan hon var i sin syn, då hon lutade sig bakåt mot väggen i rummets hörn. Omedelbart efter att Bibeln lagts på henne reste hon sig upp och gick in i mitten av rummet, med den öppna Bibeln i ena handen, höjd så högt hon kunde nå, och med blicken stadigt riktad uppåt förkunnade hon på ett högtidligt sätt: ’Det inspirerade vittnesbördet från Gud’, eller ord med samma innebörd. Och sedan, medan Bibeln hölls utsträckt i ena handen och hennes blick riktad uppåt – inte mot Bibeln – fortsatte hon under lång tid att bläddra med den andra handen, peka på vissa avsnitt och korrekt återge orden med högtidlig röst. Många av de närvarande tittade på de avsnitt som hennes finger pekade på för att se om hon läste dem korrekt, eftersom hennes blick samtidigt var riktad uppåt. Några av de avsnitt som nämndes handlade om domar mot de ogudaktiga och hädarna; andra var förmaningar och anvisningar som gällde vårt nuvarande tillstånd.

GSAM 243Hennes längsta syn, över sex timmar

GSAM 243.2”I detta tillstånd fortsatte hon hela eftermiddagen fram till strax före solnedgången, då hon kom ut ur synen. När Ellen i synen reste sig upp på fötterna, med den tunga, öppna Bibeln i handen, och gick omkring i rummet medan hon reciterade bibelställena, tystnade Sargent, Robbins och French. Under resten av tiden var de oroade, liksom många andra; men de slöt ögonen och höll ut utan att på något sätt ge uttryck för sina känslor.”³

GSAM 244Fröken Harmons bröllop

GSAM 244.1Den 30 augusti 1846 förenades fröken E. G. Harmon och pastor James White i äktenskapet, och tillsammans arbetade de för att sprida budskapet. Under året 1847 begränsades deras arbete främst till Maine och Massachusetts.

GSAM 244.2Den första sabbaten i april fick fru White en mycket intressant syn hos Stockbridge Howland i Topsham, där mötena då vanligtvis hölls. Denna syn är den som nämns i Early Writings, där hon fick en syn av helgedomen och dess inredning, nödens tid, de heliga som flydde från städerna, de ogudaktiga som omringade dem, deras befrielse vid Guds röst, jubelåret, Herrens ankomst i den molnbeklädda vagnen osv. Det kan vara värt att notera några av hennes rörelser medan hon befann sig i denna syn.

GSAM 244Många biblar användes i en syn

GSAM 244.3Fru Frances Lunt (dotter till S. Howland) sade till mig den 19 januari 1890:

GSAM 244.3”På ena sidan av rummet där mötena hölls stod ett bord med ett antal böcker av olika slag, däribland flera biblar av vanlig storlek. Under synen reste sig fru White upp, gick fram till bordet, tog upp en bibel utan att röra någon annan bok och höll den öppen ovanför sitt huvud med vänster hand, medan hon med höger hands pekfinger pekade på den bibeltext hon upprepade medan hon stod framför den person som texten var avsedd för, och lade sedan den öppna boken på bröstet hos den person inför vilken hon upprepade bibeltexten. När hon återvände till bordet tog hon en annan bibel och upprepade på samma sätt en annan bibeltext och lade den öppna bibeln på bröstet hos den person hon vände sig till. Denna handling upprepades för ungefär ett halvt dussin personer; därefter satte hon sig på ett graciöst sätt i en stol, medan hennes ögon hela tiden var riktade uppåt och bort från boken.”

GSAM 245.1Om detta säger fru Truesdail:

GSAM 245.1”Jag var närvarande [april 1847] när syster White gick fram till bordet och tog upp en bibel efter en annan bland de böcker som låg på bordet och lade bibeln på bröstet hos den person för vilken hon hade en bibeltext. Detta gjordes medan hennes blick var riktad upp mot himlen. Vid detta tillfälle höll hon Bibeln ovanför sitt huvud medan hon talade till mig; och sedan lade hon den på mitt bröst. Den bibelvers jag fick var 2 Korintierbrevet 6:17.”⁴

GSAM 245.2I ett brev från fru Frances Lunt anger hon namnen på tre personer som var närvarande vid detta tillfälle och på vilka biblarna lades medan fru White talade till dem om texten för var och en, och bland namnen fanns fru Truesdails.

GSAM 245Det första arbetet skedde bland adventisterna

GSAM 245.3Fröken Harmons verksamhet, under ledning av den profetiska gåvan, från januari 1845 till våren 1846 – nästan arton månader – ägde rum bland de ”troende” på Kristi nära återkomst, med vilka hon tidigare hade umgåtts. Efter det att de tjugotrehundra dagarna hade gått ut (22 oktober 1844), och tills orsaken till deras besvikelse och karaktären av den händelse som då inträffade hade förståtts, fanns det en risk att de troende skulle glida in i felaktiga åsikter eller helt överge sina tidigare erfarenheter. Hennes budskap till dem löd: ”Den förflutna rörelsen var från Gud. Håll fast vid er tro. Herren har fortfarande ett verk för sitt folk. Studera Bibeln. Undersök Ordet, så skall ni finna ljuset.”

GSAM 245.4Denna uppmaning står i samklang med Herrens plan. Hans avsikt har alltid varit att hans särskilda budskap till sitt folk, när tiden är inne, skall framställas ur hans ord, och då kommer profetians gåva ”i andra hand” för att bekräfta och uppbygga de troende.

GSAM 246.1En slående illustration av detta faktum återfinns i fallet med Cornelius, såsom det beskrivs i Apostlagärningarna. En Guds ängel uppenbarade sig för honom och gav honom en syn i hans eget hus. Den ängeln kände väl till evangeliets sanningar och kunde ha undervisat Cornelius om dem, men han hade sänts för att tjäna en som var en arvtagare till frälsningen genom att ge Cornelius en syn. Han försäkrade honom om att hans andakt och hängivenhet var godtagna av Herren. Han predikade inte evangeliet för honom, utan bad honom helt enkelt att kalla på Petrus, som bodde hos garvaren Simon i Joppe. Petrus kom och förkunnade Kristi evangelium för Cornelius utifrån Skrifterna.

GSAM 246Profetians gåvas ställning

GSAM 246.2Här kan det vara lämpligt att notera ordningen i gåvornas utveckling, såsom Herren har angett den i sitt ord. Paulus hänvisar till detta i sitt brev till korintierna, där han säger: ”Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter.”⁵

GSAM 246.3När vi betraktar apostelns uttalande om förhållandet mellan dessa gåvor i evangelisationsarbetet, ser vi genast varför denna ordning följs. När Paulus jämför dessa gåvor säger han: ”Alltså äro ’tungomålen’ ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro.”⁶ Herrens ordning är att hans särskilda budskap till världen skall hämtas från hans ord; och därför inspirerar han människor att granska Skrifterna och gå ut som apostlar, tyngda av Herrens budskap, och förkunna dem ur Bibeln, som har stått sig genom tiderna. När troende uppväckas kommer profetians gåva ”i andra hand” och fullgör sin uppgift att ”göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp”.⁷