Kapitel 16 – Den tredje ängelns budskap

GSAM 247.1”Ännu en tredje ängel följde dem; denne sade med hög röst: ’Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin, det som är iskänkt i hans vredes kalk, obemängt; och han skall bliva plågad med eld och svavel, i heliga änglars och i Lammets åsyn. Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter, och de hava ingen ro, vaken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med dess namn. Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.’”¹

GSAM 247Den allvarligaste varningen i Bibeln

GSAM 247.2Detta är den allvarligaste varningen som Bibeln innehåller, och det är säkert att vår världshistoria inte ger något vittnesbörd om att detta budskap har hörts tidigare. Det faktum att den första och den andra ängeln i denna serie har visat sig tillhöra den nuvarande generationen, fastställer på det tydligaste sättet att detta budskap inte hör hemma i forna tider.

GSAM 247.3Pastor J. V. Himes sade år 1847:—

GSAM 247.4”Det fjortonde kapitlet [i Uppenbarelseboken] framför ett häpnadsväckande rop, som ännu inte har uttalats, som en varning till mänskligheten i den stunden av stark frestelse. Verserna 9–11. En så fruktansvärd förkunnelse om vrede finns inte i Guds bok, förutom denna. Innebär det inte en stark frestelse, att det krävs en så skrämmande förmaning?”²

GSAM 248Templet öppnas – arken syns

GSAM 248.1J. N. Andrews sade om detta budskap: ”Öppnandet av det allra heligaste i himmelens tempel, genom vilket arken blir synlig, är en händelse som äger rum under den sjunde ängelns basunstöt. Och eftersom vår store översteprästs tjänstgöring förflyttas till det rummet vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna, förstår vi att öppnandet av templet markeras av slutet på den perioden, vilket framställs genom den första ängelns proklamation. Vår översteprästs inträde i det allra heligaste för att tjäna inför Guds ark riktar församlingens uppmärksamhet mot Guds bud som finns i den arken. Guds bud har strålat ut från den himmelska helgedomen sedan dess.

GSAM 248Förändringen av sabbaten

GSAM 248.2”Det är ett obestridligt faktum att det fjärde budet för länge sedan ändrades från Herrens vilodag till den hedniska högtiden söndagen. Denna förändring gjordes i uttrycklig strid med de heliga skrifterna, som överallt erkänner den sjunde dagen som Herrens enda veckosabbat. Den genomfördes av den store avfällingen, om vilken Daniel förutsade att han skulle ’tänka sig att ändra tider och lagar’. Denna makt är i grunden densamma som vilddjuret som skulle tillbedjas av hela världen. Och det är ett mycket intressant faktum att detta bud, som så länge har trampats ned, nu återupprättas, och att Guds folk börjar hålla det tillsammans med de övriga nio. Gud vare tack för att han förbereder resten för deras slutliga strid mot draken och för inträde genom portarna in i den heliga staden. Uppenbarelseboken 12:17; 22:14. Återupprättandet av det fjärde budet i motsats till avfallets sabbat och förkunnandet av alla Guds bud är ett slående vittnesbörd om att nuet är de heligas tålamodstid och tiden för den tredje ängelns varning.”³

GSAM 249.1I tidigare kapitel har uppmärksamheten riktats mot det första och det andra av dessa budskap, såsom de uppfylldes i den stora proklamationen om den andra ankomsten fram till den 22 oktober 1844. Skriften i inledningen av detta kapitel lyder: ”ännu en tredje ängel följde dem”, det vill säga följde efter den första och den andra ängeln. Det kan kanske vara av intresse i detta sammanhang att uppmärksamma uppkomsten av det tredje budskapet.

GSAM 249De första adventisterna som höll sabbaten

GSAM 249.2Under ”midnattsropet” år 1844 började Herren leda sitt folks tankar mot att hålla den sjunde dagens sabbat. Denna lära uppstod bland adventisterna på följande sätt: Rachel Preston, en sjundedagsbaptist, flyttade till Washington, N.H., där det fanns en adventistförsamling. Hon anammade adventläran, och den församlingen, som bestod av omkring fyrtio medlemmar, började genom hennes missionsarbete att hålla sabbaten enligt det fjärde budet.⁴ Detta ledde till efterforskningar om ämnet. I utgåvan av Cry från den 5 september 1844 läser vi: ”Många människor funderar intensivt över en förmodad skyldighet att hålla den sjunde dagen.” Detta uttalande ingick i en ledare, där ett svagt försök gjordes att underbygga argumenten för att hålla söndagen helig. Ämnet togs upp igen i numret av den 12 september, där vi finner följande betydelsefulla uttalande, som ledde till allvarliga och ingående studier hos många:—

GSAM 249Den sjunde dagen – den enda lagstadgade dagen

GSAM 249.3”Förra veckan kom vi fram till följande slutsats: Det finns ingen särskild tidsperiod som kristna enligt lagen är skyldiga att avsätta som helig tid. Om denna slutsats är felaktig, anser vi att den sjunde dagen är den enda dag för vilken det finns någon lag som föreskriver att den ska hållas helig.”

GSAM 250T. M. Prebles uppsats

GSAM 250.1Adventisternas uppmärksamhet som grupp riktades mot frågan om sabbat genom en uppsats i ämnet av T. M. Preble, daterad den 13 februari 1845 och publicerad i Hope of Israel, Portland, Maine, den 28 februari 1845. Efter att ha redogjort för Bibelns krav på sabbaten och det faktum att den ändrades till söndagen genom det stora avfallet, anmärker han: ”Således ser vi att Daniel 7:25 har uppfyllts, då det lilla hornet ändrar ’tider och lagar’. Därför förefaller det mig som om alla som håller den första dagen som sabbat är påvens söndagsfirare och Guds sabbatsbrytare.”⁵

GSAM 250J. B. Cook om sabbatsfrågan

GSAM 250.2Kort därefter publicerades en artikel av J. B. Cook, där han visade att det inte finns något bibliskt belägg för att hålla söndagen som sabbat, och han använde detta koncisa uttryck: ”Så lätt tas all vind ur seglen på dem som, kanske omedvetet, seglar under påvens sabbatsflagga.”

GSAM 250.3Även om dessa två mäns sabbatshållande var av kort varaktighet, hade de satt en process i rullning som inte lätt kunde stoppas. Slogans som ”påvens söndagsfirare”, ”Guds budbrytare” och ”seglar under påvens sabbatsflagga” låg på läpparna hos hundratals som var ivriga att få veta sanningen i denna fråga. Pastor Joseph Bates från Fairhaven i Massachusetts fick därmed sin uppmärksamhet väckt och han antog sabbaten år 1845.

GSAM 250Joseph Bates antar sabbaten

GSAM 250.4Hans upplevelse var följande: När han hörde talas om församlingen i Washington, New Hampshire, som höll sabbaten, beslöt han sig för att besöka den församlingen och se vad det innebar. Det gjorde han också, och när han studerade ämnet tillsammans med dem insåg han att de hade rätt och antog omedelbart insikten i sabbatsfrågan. När han återvände till New Bedford, Massachusetts, mötte han på bron mellan New Bedford och Fairhaven en framstående broder, som tilltalade honom så här: ”Kapten Bates, vad är det för nyheter?” Pastor Bates svarade: ”Nyheten är att den sjunde dagen är sabbaten för Herren, vår Gud.” ”Nåväl”, sade mannen, ”jag ska gå hem och läsa min Bibel och se vad det är frågan om.” Det gjorde han, och när de träffades nästa gång hade denne broder accepterat sabbatssanningen och följde den.

GSAM 251Den första boken om sabbaten

GSAM 251.2Pastor Bates började genast predika denna sanning från delstat till delstat. Han insåg snart att en bok, eller till och med ett traktat, om sabbatsfrågan skulle vara till stor hjälp för honom i hans arbete, och hans själ rördes av Guds Ande att skriva och ge ut något om detta ämne. Men hur det skulle kunna göras utan pengar var frågan, eftersom allt han hade var en York-shilling (tolv och en halv cent). Det kan vara av intresse för läsaren att återge hans upplevelse i denna fråga precis så som han berättade den för mig år 1855.

GSAM 251Fyra pund mjöl

GSAM 251.3Han berättade att medan han bad inför Gud bestämde han sig för att skriva boken och kände sig övertygad om att vägen skulle öppnas för att ge ut den. Han satte sig därför vid sitt skrivbord, med Bibeln och konkordansen, för att påbörja sitt arbete. Inom en timme kom fru Bates in i rummet och sa: ”Joseph, jag har inte tillräckligt med mjöl för att klara bakningen”, och nämnde samtidigt några andra småsaker som hon behövde. ”Hur mycket mjöl saknar du?”, frågade kapten Bates. ”Ungefär fyra pund”, svarade hon. ”Nåväl”, svarade han. Efter att hon hade lämnat rummet gick han till en butik i närheten, köpte de fyra punden mjöl och de andra varorna, tog med dem hem och satte sig återigen vid sitt skrivbord. Strax därefter kom fru Bates in och såg varorna på bordet och utbrast: ”Varifrån kommer det här mjölet?” ”Men”, sa kaptenen, ”räcker det inte? Du sa ju att du ville ha fyra pund.” ”Ja”, sa hon, ”men var har du fått tag på det?” ”Jag köpte det”, sa han; ”är det inte den mängd du behövde för att baka klart?” ”Jo”, fortsatte fru Bates, ”men har du, kapten Bates, en man som har seglat fartyg från New Bedford till alla delar av världen, varit ute och köpt fyra pund mjöl?” ”Ja, var det inte den mängden du behövde för att få bakningen klar?” ”Jo”, sa fru Bates, ”men har du köpt fyra pund (!) mjöl?”

GSAM 252Elva tusen dollar spenderade för sanningens skull

GSAM 252.1Snart följde ytterligare en prövning. När kapten Bates lämnade sjöfarten sålde han sin andel i ett fartyg för 11 000 dollar, men nu hade han spenderat allt för att främja sanningens sak. Fram till detta ögonblick kände fru Bates inte till hans verkliga ekonomiska situation, men han kände att han nu måste informera henne om den, så han sade lugnt: ”Min hustru, jag har spenderat de sista pengarna jag har på jorden på dessa saker.” Med bittra snyftningar frågade fru Bates: ”Vad ska vi göra?” Kaptenen reste sig och sade, med samma värdighet som en kapten som styr sitt fartyg: ”Jag ska skriva en bok; jag ska sprida den och förmedla denna sabbatssanning till världen.” ”Nå”, sade fru Bates genom tårar som skymde hennes syn, ”vad ska vi leva på?” ”Herren kommer att öppna vägen”, var kapten Bates leende svar. ”Ja”, sade fru Bates, ”Herren kommer att öppna vägen! Det är vad du alltid säger”, och hon brast ut i gråt och lämnade rummet.

GSAM 252En oväntad försörjning

GSAM 252.2Efter att kapten Bates hade fortsatt sitt arbete i en halvtimme fick han en ingivelse att gå till postkontoret, eftersom det fanns ett brev där till honom. Han gick dit, och visst nog fanns det ett brev. På den tiden kostade portot för brev fem cent och förskottsbetalning var valfritt. Avsändaren av detta brev hade av någon anledning underlåtit att betala portot. Och återigen kände kapten Bates sig ödmjuk, då han var tvungen att säga till postmästaren, herr Drew, som han kände väl, att han inte kunde betala portot eftersom han inte hade några pengar; men han sa: ”Får jag se varifrån det kommer?” ”Ta med det”, sa postmästaren, ”och betala en annan gång.” ”Nej”, sade kaptenen, ”jag tar inte med mig brevet ut ur postkontoret förrän portot är betalt.” Medan han höll brevet i handen sade han: ”Jag tror att det finns pengar i det här brevet”, och vände sig till postmästaren och frågade: ”Kan du vara snäll och öppna det? Om det finns pengar i det kan du ta ut portot; om inte, kommer jag inte att läsa det.” Postmästaren efterkom hans begäran, och se! Det innehöll en tiodollarsedel. När han läste brevet upptäckte han att det kom från en person som skrev att Herren så starkt hade påverkat hans sinne att han insåg att pastor Bates behövde pengar, varför han skyndade sig att skicka dem till honom; och i brådskan hade han förmodligen glömt att betala portot.

GSAM 253.1Efter att ha betalat portot gick han till en livsmedelsbutik och köpte ett fat mjöl för 4 dollar, förutom potatis, socker och andra nödvändiga varor. När han gav instruktioner om var varorna skulle levereras sa han: ”Kvinnan kommer förmodligen att säga att de inte hör hemma där, men bry dig inte om vad hon säger; lasta av varorna på verandan på framsidan.”

GSAM 253.2Därefter begav han sig till tryckeriet och ordnade med tryckningen av tusen exemplar av en skrift på omkring hundra sidor, med överenskommelsen att så snart manuskriptet lämnades in skulle tryckarna sätta texten så snabbt som möjligt och skicka korrektur till honom. Han skulle betala för arbetet så fort han fick in pengarna, och böckerna fick inte hämtas från tryckeriet förrän alla räkningar var betalda.

GSAM 253.3Kapten Bates visste mycket väl att han inte hade några pengar att få, men han ansåg det vara sin plikt att skriva denna bok, i tron att Herren skulle röra vid människors hjärtan så att de skickade pengarna när de behövdes. Efter att ha köpt papper, pennor och så vidare – vilket gav hushållsvarorna tid att hinna fram före honom – begav han sig till början av gatan som ledde till hans hus. När han såg att varorna var där gick han in i huset genom bakdörren och satte sig återigen vid sitt skrivbord. Fru Bates kom in och sa upphetsat: ”Joseph, titta bara ut på verandan på framsidan! Varifrån kom alla de där sakerna? En vagnsförare kom hit och ville lasta av dem. Jag sa till honom att de inte hörde hemma här, men han vägrade att låta bli.” ”Nåväl”, sa kapten Bates, ”jag antar att det är okej.” ”Men”, sa fru Bates, ”varifrån kom de?” ”Jo”, sa kaptenen, ”Herren skickade dem.” ”Ja”, sa fru Bates, ”Herren har skickat det; det är ju vad du alltid säger.” Han räckte sedan brevet till sin hustru och sa: ”Läs det här, så får du veta varifrån det kom.” Hon läste det och drog sig åter tillbaka för att gråta, men denna gång var gråten av en annan karaktär än den första; och när hon kom tillbaka bad hon ödmjukt om förlåtelse för sin brist på tro.

GSAM 254Pengar till boken

GSAM 254.1Allteftersom arbetet med att skriva och trycka boken fortskred fick kapten Bates då och då pengar via posten och på andra sätt, ibland från personer han aldrig hade träffat. När han fick pengarna överlämnades de till tryckeriet och användes för att betala bokens kostnader. Till slut kom dagen då alla böckerna var tryckta, och från en källa som broder Bates inte hade förväntat sig täcktes restbeloppet på kontot; därmed försenades inte böckernas utgivning ens en dag.

GSAM 254Sista räkningen betald

GSAM 254.2H. S. Gurney från Memphis i Michigan berättade för mig i mars 1884 att han, just den morgon då pastor Bates bok blev färdig, mottog 100 dollar som betalning på en preskriberad skuldsedel från en man som förklarade att han aldrig skulle betala honom. Efter att ha mottagit dessa pengar ansåg han det vara ett nöje att använda en del av dem till att betala den sista räkningen för pastor Bates sabbatsbroschyr. ”Men”, sade herr Gurney, ”broder Bates visste aldrig, ända fram till sin dödsdag, vem som betalade resten av räkningen för boken.” Denna erfarenhet som pastor Bates gjorde vid tryckningen av sabbatssanningen tycktes säga till vårt folk redan från början av publiceringen av sanningen om sabbatsfrågan: ”Fortsätt med detta arbete och förvänta er att Guds försyn ska öppna vägen allteftersom ni går framåt.”

GSAM 255Pastor Bates skeptisk till synerna

GSAM 255.1Följande uttalande, förkortat ur Life Sketches, visar hur profetians gåva och sabbatsreformen var förenade:—

GSAM 255.2Under ett besök i New Bedford, Massachusetts, år 1846 lärde sig fröken Harmon känna pastor Joseph Bates. Han hade tidigt omfamnat adventisttron och var en aktiv arbetare i saken. Han var en sann kristen gentleman, artig och vänlig. Han behandlade fröken Harmon lika ömt som om hon vore hans eget barn. Första gången han hörde henne tala visade han stort intresse, och när hon hade talat färdigt reste han sig och sade: ”Jag är en tvivlande Tomas. Jag tror inte på syner. Men om jag kunde tro att det vittnesbörd som systern har berättat om i kväll verkligen var Guds röst till oss, skulle jag vara den lyckligaste mannen på jorden. Mitt hjärta är djupt rört. Jag tror att talaren är uppriktig, men jag kan inte förklara hur det kommer sig att hon har fått se de underbara saker som hon har berättat för oss.”

GSAM 255Fröken Harmon accepterar sabbaten

GSAM 255.3Pastor Bates höll sabbaten och betonade dess betydelse. Fröken Harmon kände vid den tiden inte dess betydelse och ansåg att pastor Bates gjorde fel i att lägga större vikt vid det fjärde budet än vid de övriga nio. Men Herren gav henne en syn av den himmelska helgedomen. Guds tempel öppnades i himlen, och hon fick se Guds ark med nådastolen som täckte den. Två änglar stod, en vid vardera änden av arken, med sina vingar utbredda över nådastolen och ansiktena vända mot den. Detta, förklarade hennes medföljande ängel, symboliserade hela den himmelska härskaran som med vördnadsfull vördnad blickade mot Guds lag, vilken hade skrivits av Guds finger. Jesus lyfte locket på arken, och hon skådade stentavlorna på vilka de tio budorden var skrivna. Hon blev förvånad när hon såg det fjärde budet mitt i de tio budorden, omgivet av en mjuk ljusgloria. Ängeln sade: ”Det är det enda av de tio som definierar den levande Guden som skapade himlarna och jorden och allt som finns däri. När jordens grunder lades, lades också sabbatsgrunden.” Hon fick se att om den sanna sabbaten hade hållits, skulle det aldrig ha funnits någon otroende eller ateist. Iakttagandet av sabbaten skulle ha bevarat världen från avgudadyrkan.

GSAM 256.1Det fjärde budet har trampats på, därför kallas vi att åtgärda brottet mot lagen och att vädja för den förtryckta sabbaten. Syndens människa, som upphöjde sig själv över Gud och trodde sig kunna ändra tider och lagar, åstadkom förändringen av sabbaten från den sjunde till den första dagen i veckan. Genom att göra detta åstadkom han ett brott mot Guds lag.

GSAM 256.2Strax före Guds stora dag sänds ett budskap ut för att varna folket att återvända till sin trohet mot Guds lag, som Antikrist har brutit ned. Uppmärksamhet måste riktas mot brottet mot lagen genom undervisning och föredöme. Hon fick också se att den tredje ängeln i Uppenbarelseboken 14, som förkunnar Guds bud och Jesu tro, representerar de människor som tar emot detta budskap och höjer sin varnande röst till världen för att uppmana den att bevara Guds bud och hans lag som ögonäpplet, och att många som svar på denna varning skulle omfamna Herrens sabbat.⁶

GSAM 256.3Denna upplevelse som fröken Harmon och pastor Bates hade stämde överens med Herrens arbetssätt. Både fröken Harmon och pastor White uppmärksammades på frågan om sabbaten av pastor Bates, som utifrån Skrifterna redogjorde för kraven i Guds oföränderliga lag. Även om fröken Harmon hade välsignats med särskilda uppenbarelser från Herren under ungefär arton månader, hade ingenting om detta ämne tidigare visats henne. Nu hade Herrens tid kommit, då troende uppväcktes för att hålla hans lag, att ge dem ljus genom profetians gåva, och på detta sätt, genom hans eget sätt att verka, förenades den tredje ängelns budskap, ”Guds bud, och Jesu vittnesbörd.”

GSAM 257Början på den tredje ängelns budskap

GSAM 257.1Från den tiden började den tredje ängelns budskap, i samband med de två andra, att förkunnas. Sabbatssanningen, i samband med Guds ark och det ljus som utvecklades med avseende på helgedomen, bekräftade vad som tidigare hade visats – att den tidigare adventrörelsen var rätt och i enlighet med Herrens vilja. De kunde nu förstå mer fullständigt än någonsin tidigare innebörden av de ”tre stegen upp på vägen till Guds stad”.

GSAM 257Pastor Bates accepterar synerna som från Gud

GSAM 257.2I november 1846 hölls en konferens i Topsham, Maine, där pastor Bates var närvarande. Vid det mötet fick fru White (fröken Harmons äktenskap med pastor James White har tidigare nämnts) en syn som ledde till att pastor Bates blev fullt övertygad om deras gudomliga ursprung. Han var en man som hade tillbringat femtio år till sjöss och innehaft alla befattningar från kabinpojke upp till kapten och fartygsägare. Hans kunskaper i astronomi var sådana att han, som han berättade för mig, nästan exakt kunde avgöra var han befann sig till havs, vad gäller latitud och longitud, genom att observera himlakropparna. En sådan person skulle naturligtvis vara intresserad av att tala om astronomi.

GSAM 257.3Under ett samtal med honom berättade han för mig hur han blev övertygad om synernas gudomliga ursprung. Han sa att han en dag försökte tala med fru White om stjärnorna, men han upptäckte snart att hon inte visste någonting om astronomi; faktum var, som hon själv sa till honom, att hon inte visste om hon någonsin hade bläddrat i en bok som behandlade det ämnet. Hon hade ingen lust att samtala om det ämnet och bytte ämne genom att tala om den nya jorden och vad som hade visats henne i en syn angående den.

GSAM 258”De öppnande himlarna”

GSAM 258.1Året innan, den 19 april 1845, hade Illustrated London News publicerat något av stort intresse för astronomer från lord Rosse, angående de fantastiska upptäckter han hade gjort genom sitt gigantiska teleskop, särskilt en vy av vad astronomer kallar ”sprickan i himlen”. En kväll, vid det ovannämnda mötet i herr Curtiss hus och i närvaro av pastor Bates, som ännu var osäker när det gällde dessa uppenbarelser, började fru White, medan hon befann sig i en syn, tala om stjärnorna och gav en glödande beskrivning av rosafärgade bälten som hon såg över ytan på en planet, och tillade: ”Jag ser fyra månar.” ”Åh”, sade pastor Bates, ”hon tittar på Jupiter!” Därefter gjorde hon rörelser som om hon färdades genom rymden och började beskriva bälten och ringar i deras ständigt skiftande skönhet, och sade: ”Jag ser sju månar.”⁷ Pastor Bates utropade: ”Hon beskriver Saturnus.” Därefter sa hon: ”Jag ser sex månar”, och började genast beskriva de ”öppnande himlarna” med all deras härlighet och kallade dem en öppning in i ett mer upplyst område. Pastor Bates sa att hennes beskrivning vida överträffade alla redogörelser för de öppnande himlarna som han någonsin hade läst hos någon författare.

GSAM 258.2Medan hon talade och fortfarande befann sig i sin syn, reste han sig upp och utbrast: ”Åh, vad jag önskar att lord John Rosse vore här i kväll!” Pastor White frågade: ”Vem är lord John Rosse?” ”Åh”, sade pastor Bates, ”han är den store engelske astronomen. Jag önskar att han vore här för att höra den där kvinnan tala om astronomi och för att höra den där beskrivningen av de ’öppnande himlarna’. Det överträffar allt jag någonsin läst i ämnet.” Från den kvällen blev pastor Bates fullt övertygad om att fru Whites syner låg utanför hennes kunskap och kontroll. Detta, tillsammans med karaktären på den tillrättavisning och undervisning som gavs, övertygade honom om att de kom från Gud.

GSAM 259.1Detta fenomen på himlen, som fru White beskrev i den synen, är något som sällan nämns av astronomiska författare. Huygens, den förste som upptäckte det, ger följande beskrivning:—

GSAM 259Ett strålande ljus i Orions svärd

GSAM 259.2”Astronomer placerar tre stjärnor tätt intill varandra i Orions svärd; när jag betraktade den mittersta med ett teleskop år 1656, uppenbarade sig tolv andra stjärnor på den stjärnans plats; bland dessa fanns tre som nästan rörde vid varandra, och ytterligare fyra dök upp, blinkande som genom ett moln, så att utrymmet omkring dem verkade mycket ljusare än resten av himlen, som på grund av det klara vädret framstod som helt svartaktig och kunde ses som genom en öppning i en gardin, genom vilken man hade fri utsikt in i en annan region som var mer upplyst.”

GSAM 259.3William Herschel säger om denna öppning i himlen:—

GSAM 259.4”Om dess diameter på detta avstånd bildar en vinkel på 10°, vilket den nästan gör, måste dess storlek vara fullständigt ofattbar. Man har beräknat att den måste vara två biljoner gånger större än solen.”

GSAM 259Ljusare än solen

GSAM 259.5Filosofen Thomas Dick talar så här om denna lysande nebulosa:—

GSAM 259.6”Om vi befann oss så nära den som på halva avståndet till den närmaste stjärnan – hur stort det avståndet än är – skulle den från en sådan punkt uppvisa en strålglans som närmar sig solens; och för varelser på mycket närmare avstånd skulle den fylla en stor del av himlen och framträda med en obeskrivlig prakt. Men det yttersta syftet med ett sådant objekt, i alla dess aspekter och sammanhang, kanske förblir något som måste uppenbaras under de kommande tidsåldrarna av en oändlig existens; och, likt många andra objekt i skapelsens avlägsna rymder, väcker det i sinnet en längtan efter att få se universums praktfulla och mystiska scener uppenbaras lite mer.”⁸

GSAM 260.1Pastor Bates avslutade en artikel om ämnet med följande ord:—

GSAM 260.2”Således ser vi av alla de framlagda vittnesmålen (och vi skulle kunna ge många fler, om det vore nödvändigt), att det här rör sig om ett högst underbart och oförklarligt fenomen på himlen; en lucka i himlen med en omkrets på mer än elva miljarder trehundrafjorton [11 000 000 314] engelska mil. Den berömde Huygens säger: ’Jag har aldrig sett något liknande bland de övriga fasta stjärnorna – en fri utsikt in i en annan, mer upplyst region.’”

GSAM 260Ett ytterligare vittnesmål om planetsynen

GSAM 260.3Återigen citerar vi från fru Truesdail, som var närvarande vid tillfället då den nämnda synen gavs. Hon säger:—

GSAM 260.4”Syster White var i mycket svag hälsa, och medan böner framfördes för hennes räkning, vilade Guds Ande över oss. Vi märkte snart att hon var okänslig för jordiska ting. Detta var hennes första inblick i planetvärlden. Efter att högt ha räknat upp Jupiters månar, och strax därefter Saturnus månar, gav hon en vacker beskrivning av Saturnus ringar. Hon sade sedan: ’Invånarna är ett högväxt, majestätiskt folk, så olikt jordens invånare. Synd har aldrig funnits här.’ Det framgick tydligt av broder Bates leende ansikte att hans tidigare tvivel angående källan till hennes syner snabbt höll på att försvinna. Vi visste alla att kapten Bates var en stor astronomientusiast, eftersom han ofta pekade ut många av himlakropparna för att undervisa oss. När syster White efter synen svarade på hans frågor och sa att hon aldrig hade studerat eller på annat sätt förvärvat kunskap inom detta område, fylldes han av glädje och lycka. Han prisade Gud och uttryckte sin övertygelse om att denna syn om planeterna hade givits för att han aldrig mer skulle tvivla.”⁹

GSAM 261En vild häst blev plötsligt tam

GSAM 261.1Kort efter detta möte i Topsham inträffade en annan slående händelse i samband med synerna, som jag ska återge så som pastor Bates berättade den för mig:—

GSAM 261.2Pastor White hade tillgång till ett delvis inkört föl och en marknadsvagn med två säten, som var konstruerad utan stänkskydd men hade ett steg tvärs över vagnens framsida och ett järnsteg från dragstängerna. Man måste vara ytterst försiktig när man körde fölet, eftersom det omedelbart skulle sparka våldsamt om tyglarna eller något annat rörde vid dess sidor, och man var tvungen att hålla det i schack hela tiden med en spänd tygel för att hindra det från att springa iväg. Denna unghäst tillhörde en person vars gård de önskade besöka, och eftersom pastor White var van vid att hantera otämjda unghästar trodde han att han inte skulle få några allvarliga problem med just denna. Hade de dock vetat att den under sina vilda utbrott tidigare hade dödat två män – varav en genom att krossa honom mot klipporna vid vägkanten – hade han kanske varit mindre självsäker.

GSAM 261.3Vid detta tillfälle fanns fyra personer i vagnen: pastor White och hans hustru på framsätet, samt pastor Bates och Israel Damon på baksätet. Medan pastor White gjorde sitt yttersta för att hålla hästen under kontroll, talade fru White om sanningen, när Guds kraft kom över sällskapet och hon fördes bort i en syn, sittande i vagnen. I samma ögonblick som hon ropade ”Ära!” när hon gick in i synen, stannade fölungen plötsligt helt stilla och sänkte huvudet. Samtidigt reste sig fru White, medan hon befann sig i detta tillstånd, och med blicken riktad uppåt steg hon över vagnens framkant, ner på dragstängerna, med händerna på fölets bakdel. Pastor Bates ropade till pastor White: ”Fölungen kommer att sparka ihjäl den där kvinnan.” Pastor White svarade: ”Herren har nu kontroll över fölungen; jag vill inte lägga mig i.” Fölet stod lika lugnt som en gammal häst. Vid vägkanten reste sig en sluttning ungefär sex fot upp, och intill staketet fanns en gräsbevuxen plats. Fru White, med blicken fortfarande riktad uppåt utan att en enda gång titta ner, gick uppför sluttningen till den gräsbevuxna platsen och gick sedan fram och tillbaka i några minuter, medan hon talade och beskrev den nya jordens skönhet. Sedan, med huvudet i samma ställning, gick hon nerför sluttningen, gick fram till vagnen, steg upp på trappstegen med handen på fölets bakdel och därmed upp på dragstängerna och in i vagnen igen. I samma ögonblick som hon satte sig på sätet kom hon ur syntillståndet, och i samma stund satte hästen, utan någon signal från kusken, fart och fortsatte sin väg.

GSAM 262.2Medan fru White var ute ur vagnen tänkte pastor White att han skulle testa hästen och se om den verkligen var tam eller inte. Först rörde han bara vid den med piskan; vid andra tillfällen skulle hästen ha reagerat med en spark, men nu hände ingenting. Han slog sedan till den ganska hårt, sedan hårdare och ännu hårdare. Fölet brydde sig inte det minsta om slagen, utan verkade lika ofarligt som de lejon vars gap änglarna stängde den natten Daniel tillbringade i deras grotta. ”Det var en högtidlig plats”, sade pastor Bates, ”och det var uppenbart att samma kraft som frambringade synerna för tillfället hade dämpat fölets vilda natur.”

GSAM 262.3Om denna syn endast var ett resultat av några av hennes kroppsliga svagheter, uppstår naturligtvis frågan: Var hästen drabbad på samma sätt?

GSAM 262Israel Damons vittnesbörd

GSAM 262.4Jag vill här, som bekräftelse på den berättelse som pastor Bates gav mig, återge följande uttalande:—

GSAM 262.5”För ungefär tjugo år sedan, strax efter att jag hade börjat hålla sabbaten, berättade Israel Damon för mig om omständigheterna kring syster Whites syn, medan han, pastor Bates samt pastor White och hans hustru åkte i den lätta vagnen bakom den motsträviga fölungen. Jag har idag läst ovanstående beskrivning av händelsen, såsom den har skrivits ned av pastor Loughborough, och den stämmer exakt överens med vad pastor Damon berättade för mig.” Undertecknat: ”R. S. Webber, Battle Creek, Mich., 9 februari 1891.”

GSAM 263Pastor Bates vittnesbörd om synerna

GSAM 263.1Pastor Bates beskriver sin egen upplevelse på följande sätt:—

GSAM 263.2”Även om jag inte kunde se något i dem som stred mot Guds ord, kände jag mig ändå oroad och utsatt för stor prövning, och var under lång tid ovillig att tro att det var något mer än vad som orsakades av hennes långvariga försvagade tillstånd.

GSAM 263.3”Jag sökte därför tillfällen i andras närvaro, när hon verkade vara lugn och samlad (utanför mötena), att ställa frågor och förhöra henne och hennes vänner som följde med henne, särskilt hennes äldre syster, för att om möjligt komma fram till sanningen. Under de många besök hon sedan dess har gjort i New Bedford och Fairhaven, samt under våra möten, har jag sett henne i syner ett flertal gånger, likaså i Topsham, Maine; och de som var närvarande under några av dessa upphetsande scener vet väl med vilket intresse och vilken intensitet jag lyssnade på varje ord och iakttog varje rörelse för att upptäcka bedrägeri eller mesmerisk påverkan. Och jag tackar Gud för den möjlighet jag har haft att tillsammans med andra bevittna dessa saker. Jag kan nu med övertygelse tala för mig själv. Jag tror att verket är av Gud och har givits för att trösta och stärka hans ’spridda’, ’sönderslitna’ och ’utblottade folk’, sedan vårt arbete avslutades … i oktober 1844. Det förvirrade tillståndet med ’Se, här är!’ och ’Se, där är!’ sedan den tiden har ytterst förbryllat Guds ärliga och villiga folk och gjort det ytterst svårt för dem som inte har kunnat tolka de många motstridiga texterna som har lagts fram för dem. Jag erkänner att jag har fått upplysning och vägledning om många avsnitt som jag tidigare inte kunde förstå klart. Jag tror att hon är ett självuppoffrande, ärligt och villigt Guds barn.”¹⁰

GSAM 263.4”Författaren ’hämtar inte tankarna’ i sina syner ’från tidigare läror eller studier’. När hon fick sin första syn i december 1844 hade hon och hela gruppen i Portland, Maine (där hennes föräldrar då bodde), övergett ’midnattsropet’ som något som hörde till det förflutna. Det var då som Herren i en syn visade henne det misstag som hon och gruppen i Portland hade fallit i. Hon berättade sedan om sin syn för gruppen, och de erkände att deras upplevelse av den sjunde månaden var Guds verk.”¹¹

GSAM 264Hur de tre budskapen betraktades år 1847

GSAM 264.1Följande citat från pastor James White, skrivet i april 1847, visar hur de tre budskapen betraktades vid den tiden:—

GSAM 264.2”Alla grupper av troende på den andra ankomsten är överens om att ängeln som beskrivs i den sjätte och sjunde versen i detta kapitel (Uppenbarelseboken 14) representerar ankomstbudskapet till församlingen och världen.... Den andra ängelns uppgift var att visa ankomstens skara att Babylon hade fallit. Och eftersom en stor del av dem inte fick veta detta förrän kraften i ’midnattsropet’ väckte dem precis i tid för att de skulle hinna fly från församlingarna innan den tionde dagen kom, följer det att sedan den sjunde månaden 1844 var, och fortfarande är, den tredje ängelns budskap en varning till de heliga att ’hålla fast’, och inte vända tillbaka och ’ta emot’ de märken som jungfruskaran gjorde sig av med under den andra ängelns rop.

GSAM 264.3”Och har inte det sanna budskapet till Guds folk, sedan den sjunde månaden 1844, varit just en sådan varning? – Det har det verkligen... Den tolfte versen lyder: ’Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus.’ Var såg du dem, Johannes? – Jo, ’här’, under den tredje ängelns budskap. Eftersom den tålmodiga väntetiden har pågått sedan den sjunde månaden 1844, och eftersom den grupp som håller sabbaten m.m. har uppenbarat sig sedan dess, är det uppenbart att vi lever i den tredje ängelns budskaps tid.”¹²