Kapitel 6 – Budskapet och budbärarna

GSAM 108.1”Skriv upp din syn, och uppteckna den på skrivtavlor, med tydlig skrift, så att den som läser den må springa (ordagrant efter KJV). Ty ännu måste synen vänta på sin bestämda tid, men vid slutet skall den tala och icke ljuga (ordagrant efter KJV). Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.”¹

GSAM 108.2”Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst: ’Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.’”²

GSAM 108.3De som förkunnade advent hävdade att denna ”syn” med sin ”bestämda” tid, som nämns av profeten Habackuk, innefattade synerna i Daniels och Uppenbararens profetior. Dessa gjorde de så tydliga i sina beskrivningar på sina profetiska diagram, att den som läste tolkningen verkligen kunde ”springa” och förmedla informationen till andra.

GSAM 108Ett tydligt budskap

GSAM 108.4Adventisternas förkunnelse var inte bara det uttalande som Paulus gjorde inför Felix ”om rättfärdighet och återhållsamhet och om den tillstundande domen”; inte heller var det det uttalande som Martin Luther gjorde efter att ha fullbordat översättningen av Bibeln, när han, kort före sin död, enligt uppgift ska ha sagt: ”Jag är övertygad om att domen inte är långt borta; ja, att Herren själv inte kommer att vara borta mer än trehundra år till.” Det var inte heller det uttalande som John Wesley gjorde, när han sade att han ”trodde att tusenårsriket skulle kunna inledas om ungefär hundra år.” Adventisterna hävdade att de förkunnade det budskap som symboliseras i Uppenbarelseboken 14:6–7: ”stunden är kommen, då han skall hålla dom”, och ropet i Uppenbarelseboken 10:6: ”Ingen tid skall mer givas.” En sådan profetia kunde inte uppfyllas genom ett tillkännagivande av en händelse som skulle ”komma”, ”om trehundra år” eller ”om hundra år”, utan vid en bestämd tidpunkt: ”är kommen”. Just ett sådant budskap, med just den bestämdhet som krävs enligt ovanstående profetior, förkunnades av adventisterna för hela världen.

GSAM 109Domen vid Kristi återkomst

GSAM 109.1När detta budskap först förkunnades hävdade alla kristna samfund att domen skulle äga rum vid Kristi återkomst. Ett folk som under dessa omständigheter förkunnade budskapet om att domens stund var kommen, samtidigt som det hävdade denna uppfattning, skulle därför nödvändigtvis förkunna Kristi återkomst. Det som faktiskt gav budskapet kraft och rörde folket mest var just förkunnelsen av en bestämd tidpunkt. Först hävdade de att världens ände skulle inträffa någon gång under det ”judiska året” 1843, och att detta omfattade tiden mellan den 21 mars 1843 och den 21 mars 1844. När denna tid hade gått förbi får vi i Midnight Cry från år 1844 veta att en bestämd dag hade fastställts för slutet på de profetiska tiderna. Detta var den tionde dagen i den sjunde judiska månaden, vilket motsvarade den 22 oktober 1844.

GSAM 109Beräkningen av de 2 300 dagarna

GSAM 109.2Utgångspunkten för tidsräkningen – 1843 – var de 2 300 dagarna i Daniel 8. Man hävdade att eftersom dessa ”dagar” var kopplade till profetior där djur valdes ut för att representera riken, måste ”dagar” användas symboliskt för att representera år, i enlighet med Herrens tolkning av symbolisk tid, såsom den ges i 4 Mosebok 14:34 och Hesekiel 4:5, 6; att de sjuttio veckorna – 490 dagar – i Daniel 9 skulle utgöra den första delen av de 2 300 dagarna, och att de två perioderna började samtidigt. Den händelse som beskrivs i Daniel 9, och som markerade början på de sjuttio veckorna, var att ”ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick”. Detta ord utgick under Artaxerxes Longimanus sjunde år, 457 f.Kr., vilket beskrivs i Esra 7.

GSAM 110.1Att detta var det rätta datumet för början av de sjuttio veckorna framgår av det faktum att precis sextionio veckor – 483 år – efter 457 f.Kr., eller år 27 e.Kr., döptes Kristus av Johannes och inledde sin verksamhet med orden: ”Tiden är fullbordad”,³ osv. Inledningen av Kristi verksamhet år 27 e.Kr., hans korsfästelse tre och ett halvt år efter det datumet, ”mitt [mitten] i [den sjuttionde] veckan”, slutet på det särskilda verket bland judarna år 34 e.Kr. och den snabba omvändelsen av Saulus, aposteln för hedningarna, bevisade att de sjuttio veckorna verkligen upphörde vid det datumet och att de därför började år 457 f.Kr. De räknade ut det på följande sätt: Från 2300 drar man 457, och då återstår 1843. Och eftersom de 457 åren var före Kristus, kommer vi fram till slutet av 1843 som slutet på de 2300 dagarna.

GSAM 110Motståndarnas erkännanden

GSAM 110.2Det har med rätta sagts att ”erkännanden till förmån för sanningen från motståndarnas led utgör det starkaste beviset”. Ingen av motståndarna till adventbudskapet har någonsin antytt att den undersökande domen över Herrens folk var en händelse som skulle äga rum före Kristi återkomst, utan de resonerade i denna fråga i samklang med adventisterna. Som bevis för detta påstående citerar vi två framstående motståndare.

GSAM 110.3Herr N. Colver, som 1842 predikade i Marlboro Street Chapel i Boston i opposition mot adventisterna, sade:—

GSAM 111.1”Om dessa dagar motsvarar år, kommer världen att gå under år 1843; det inser vilken skolpojke som helst; ty om de 490 dagarna slutade vid Kristi död, skulle de 2 300 dagarna ta slut år 1843; och världen måste gå under, såvida man inte kan visa att någon annan händelse ska inträffa, och jag ser inte hur det skulle gå till.”

GSAM 111.2Professor Stuart sade ungefär vid samma tid:

GSAM 111.2”Det är ett märkligt faktum att den stora majoriteten av tolkare i den engelska och amerikanska världen under många år har varit vana vid att tolka de dagar som nämns i Daniel och Uppenbarelseboken som representationer eller symboler för år. Jag har haft svårt att spåra ursprunget till denna allmänna, jag skulle nästan vilja säga universella, sedvänja.”

GSAM 111Professor Bushs vittnesmål

GSAM 111.3Professor Bush sade: ”Den som angriper herr Miller på hans tidsangivelse, angriper honom på hans starkaste punkt. Hans tidpunkt är rätt; men han har fel när det gäller den händelse som ska inträffa.” Bush trodde på hela världens omvändelse före Kristi återkomst. Hans teori var att tusenårsriket skulle börja år 1844.

GSAM 111.4Adventisternas pastorer lärde i sina offentliga tal att världshistorien visade att de olika nationerna befann sig i just det tillstånd som symboliserades av statyn i Daniel 2, när stenen skulle slå statyn på fötterna och himmelens Gud skulle upprätta sitt rike; och i kapitel 7, när ”rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk”. De uppmärksammade också det faktum att tecknen – fysiska, politiska och moraliska – var precis vad Skrifterna förutsagt skulle ses när Herren var på väg att uppenbara sig.

GSAM 111Underverk i himlen

GSAM 111.5Herren säger genom profeten Joel: ”jag skall låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen skall vändas i mörker och månen i blod förrän HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.”⁴ Adventisterna trodde och lärde ut att de senaste århundradenas aurora borealis (allmänt kallat norrsken) var ”eld och rökstoder” som uppfyller profetens beskrivning; och enligt den bästa information som kan hämtas ur historien (vi hänvisar till Edinburg Encyclopedia som vittnesbörd) hade det sällan setts före denna period.

GSAM 112.1Så medan budskapet om Herrens snart förestående återkomst spreds till jordens mest avlägsna hörn, visades tecken på himlen som gav sanningen tyngd och fångade folkets uppmärksamhet.

GSAM 112.2Den 25 januari 1837 inträffade ett ytterst magnifikt skådespel av det eldiga norrskenet, vilket tycktes leda många människors tankar direkt till profeten Joels förutsägelse om vad som skulle föregå Herrens stora dag. Följande beskrivning av scenen är hämtad från tidningen New York Commercial Advertiser den 22 oktober 1839. Den stämmer exakt överens med den scen som författaren bevittnade i Victor, Ontario County, New York.

GSAM 112Det eldiga norrskenet 1837

GSAM 112.3”På kvällen den 25 januari 1837 inträffade en anmärkningsvärd uppvisning av samma fenomen [dvs. norrskenet] i olika delar av landet, vilket våra läsare utan tvekan kommer ihåg. Där marken var täckt av snö var synintrycket storslaget och ’skrämmande’ på ett helt oöverträffat sätt. På en plats, belägen nära ett berg, berättade de människor som bevittnade scenen för oss att den liknade ’eldvågor som rullade nerför berget’, och generellt sett, såvitt vi har förstått, såg snön som täckte marken ut som eld blandad med blod, medan himlen ovanför (som aposteln säger) stod i brand och liknade så mycket den profetiska beskrivningen av den yttersta dagen att många blev förvånade; barnen som såg det blev förskräckta och frågade om det var domens ankomst; och till och med djuren darrade av uppenbar rädsla.”

GSAM 113.1Det var inte bara i Amerika som detta tecken från profeten Joel visade sig, utan i takt med att läran om Herrens återkomst fick allt större spridning i Storbritannien, visade sig samma tecken på himlen även i det landet. Tidningen New York Commercial Advertiser av den 22 oktober 1839 citerar följande ur Londontidningar angående ett anmärkningsvärt fenomen som bevittnades i det landet natten till den 3 september:—

GSAM 113Norrskenet 1839

GSAM 113.2”LONDON, 5 SEPT. — Mellan klockan tio på torsdagskvällen och klockan tre i går morse kunde man på himlen observera ett av de mest magnifika exemplen på dessa extraordinära fenomen, stjärnfall och norrsken, som man har bevittnat under många år. Det första tecknet på detta märkliga fenomen visade sig tio minuter före klockan tio, då ett ljusrött sken, som tycktes vara ånga, steg upp från den norra delen av himlavalvet och gradvis bredde ut sig mot himlens mitt, och vid klockan tio eller kvart över tio var hela himlen, från öst till väst, ett enda stort ljusfält. Det hade ett ytterst alarmerande utseende och liknade exakt det som orsakas av en förfärlig eldsvåda. Ljuset varierade avsevärt; ibland tycktes det avta, för att strax därefter åter stiga med intensiv glans. Blandat med det kunde man se stora rökmassor som rullade fram och tillbaka, och varje betraktare verkade övertygad om att det var ’en fruktansvärd eldsvåda’.

GSAM 113.3”Förskräckelsen i huvudstaden var mycket stor; tusentals människor sprang i riktning mot den förmodade fruktansvärda katastrofen. Brandsprutorna från brandstationerna på Baker Street, Farringdon Street, Watling Street, Waterloo Road, liksom de från stationerna i västra London – i själva verket varje brandspruta i London – spändes för hästar och galopperade mot den förmodade ’förstörelsens plats’ med ovanlig energi, följda av vagnar, ryttare och stora folkmassor. Några av brandsprutorna hann så långt som till High Gate och Halloway [cirka fyra engelska mil] innan misstaget upptäcktes. Dessa händelser pågick i över två timmar, och mot morgonen blev skådespelet storslaget.

GSAM 114.1”Klockan två på morgonen bjöd fenomenet på en ytterst praktfull syn, som är mycket svår att beskriva. Hela London var upplyst lika starkt som mitt på dagen, och luften var anmärkningsvärt klar. Den södra delen av himlavalvet var vid den nämnda tidpunkten, trots att den var molnfri, mycket mörk; men stjärnorna, som var oräkneliga, lyste vackert. Den motsatta sidan av himlen bjöd på en märklig men magnifik kontrast; den var extremt klar, och ljuset var mycket livfullt; det förekom en ständig följd av meteorer, som varierade i glans – de tycktes bildas i himlens centrum och breda ut sig tills de verkade explodera. Effekten var elektrisk. Myriader av små stjärnor sköt ut över horisonten och rusade med sådan hastighet mot jorden att ögat knappt kunde följa deras bana; de tycktes också spricka och kasta en mörkröd dimma över hela himlavalvet. Färgerna var ytterst magnifika.

GSAM 114.2”Klockan halv tre övergick skådespelet till mörker, vilket, när det skingrades, avslöjade en lysande regnbåge i himlens zenit och runt den mörka kant som hängde över den södra delen av landet. Strax därefter strålade pelare av silverglänsande ljus ut från den. De växte på ett underbart sätt, blandade med den karmosinröda dimman som bildades samtidigt, och när de nådde sin fulla höjd var skådespelet bortom all fantasi. Stjärnorna flög omkring i alla riktningar, och detta fortsatte fram till klockan fyra, då allt avtog.”

GSAM 114Märkliga fenomen i solen

GSAM 114.3Medan de levande predikanterna förkunnade sanningen om Herrens återkomst, kunde många och skiftande underverk på himlen skådas i olika delar av världen. Av dessa tillåter vårt utrymme endast en redogörelse för solens uppenbarelse i Norwich, England, i december 1843. Ett liknande fenomen inträffade i New Haven, Connecticut, den 9 september 1844, under två timmar före och efter middagstid, och bevittnades av tusentals människor.

GSAM 115Solens märkliga utseende

GSAM 115.1Den lilla inre cirkeln föreställde solen. Den hade en ljusorange nyans. Den yttre delen av de två cirklarna, som befann sig på olika avstånd från och omgav solen, verkade ha samma nyans; men den inre delen av dessa cirklar var djupt gul, himlen inuti dessa cirklar framträdde i en mörkbrun färg, och de tre stora cirklarna som passerade genom och under solen framträdde som ett tydligt, starkt ljus.

GSAM 115.2Om händelsen i England läser vi följande i ett brev från E. Lloyd, London, daterat den 3 januari 1844:—

GSAM 115.3”Det har förekommit ett anmärkningsvärt ’tecken i solen’, som har setts av de främsta medborgarna i Norwich och det omgivande landet, något som aldrig tidigare har skådats i England. Det sågs i december förra året, omkring klockan 12 på dagen, och varade i två timmar. Det oroade invånarna mycket. Det inträffade strax innan bröderna Winter, Burgess och Routon inledde sin mission i den staden. Det verkade bana väg för sanningen, så att de mötte stor framgång där.”

GSAM 116.1Redogörelsen för fenomenet såsom det inträffade i New Haven, Connecticut, återges i Midnight Cry av den 10 oktober 1844 och är hämtad från New Haven Palladium av den 10 september 1844. I redogörelsen i Cry säger redaktören: ”Ingen filosof har kunnat ge en förklaring till orsaken till detta fenomen som tillfredsställer honom själv.”

GSAM 116.2En redogörelse för detta fenomen, som inträffade i samband med solen i New Haven, Connecticut, den 9 september 1844, publicerades även i Hartford Courant den 12 september 1844 och lyder som följer:—

GSAM 116.3”Ringarna runt solen måndagen den 9 september 1844, under två timmar före och efter middagstid, tycks ha allmänt observerats av våra medborgare med stort intresse och har väckt en intelligent nyfikenhet att lära sig mer om fenomen av samma slag och deras orsak.

GSAM 116.4”Den aktuella halon utmärkte sig genom sin varaktighet och erbjöd gynnsamma möjligheter till observation. Runt middagstid bestod den huvudsakligen av två fullständiga ringar, den ena cirka fyrtiofem grader bred, som omringade solen i dess centrum, och den andra cirka sjuttiotvå grader bred, med centrum i zenit, medan dess omkrets passerade genom solen. Den mindre cirkeln åtföljdes av en ellips med stor axel och liten excentricitet. Rakt mittemot solen, och trettiosex grader norr om zenit, skars den stora cirkeln av två andra cirklar med nästan eller helt samma diameter, vilka vid skärningspunkten bildade en ljus fläck, sådan som naturligt skulle uppstå genom det kombinerade ljuset från tre lysande ringar. Ringen som omringade solen uppvisade regnbågens färger, ofta med stor livfullhet och skönhet. De andra ringarna var vita och svagare, eftersom de befann sig längre bort från solen. Små cirkelsegment med prismatiska [regnbågs]färger uppträdde dock vid olika tillfällen, både i öster och väster.... En sådan enhetlighet i strukturen måste bero på någon lag som reglerar bildandet av halor; men lagens natur är inte fullt ut klarlagd.... Det har inte varit särskilt svårt att förklara uppkomsten av den ring som omger solen, eftersom orsaken är något liknande den som ger upphov till regnbågen, men att förklara ursprunget till den ring vars omkrets går genom solens centrum har visat sig vara svårare.”

GSAM 117Underverk som uppfyller profetiorna i Skriften

GSAM 117.1Om hur man både i England och Amerika utnyttjade dessa underverk som skådades på himlen kan vi lära oss genom att läsa ur Exposition of the Twenty-fourth of Matthew av Sylvester Bliss, utgiven i Boston 1843. Efter att ha citerat några av de ovanstående redogörelserna säger han:—

GSAM 117.2”Således tycks de ’stora tecknen’ och ’fruktansvärda synerna’ som förutsägs i de sanna skrifterna alla ha uppfyllts, liksom de som Frälsaren förkunnade skulle föregå hans återkomst.

GSAM 117.3”Lika säkert som att träden får löv är ett tecken på sommaren, lika säkert ska de kristna, när dessa tecken uppfylls, veta att Kristi återkomst är nära, ja, redan vid dörren. Det är inte bara tillåtet att veta detta, utan vår Frälsare befaller dem att veta det.”⁵

GSAM 117BUDBÄRARNA

GSAM 117.4Efter att ha uppmärksammat några av de viktigaste dragen i budskapet om den andra ankomsten, såsom det först förkunnades, kan det vara av intresse att nämna några av dem som spelade en framträdande roll i den stora förkunnelsen. Vi har redan nämnt namnen på många av de mest begåvade pastorerna i utlandet vid den tiden som förkunnade budskapet. När vi nu riktar uppmärksamheten mot några av dem som gick i spetsen i Amerika, på vilka Herren lade bördan av arbetet, kommer detta att ytterligare illustrera att Herrens hand verkligen var med i denna rörelse.

GSAM 118William Miller

GSAM 118.1Först ska vi nämna William Miller, som var så framträdande inom adventrörelsen i USA att rörelsen för många endast är känd som ”Millerismen”.

GSAM 118.2William Miller föddes i Pittsfield, Massachusetts, i februari 1782. Redan i sin tidiga barndom visade han tecken på en intellektuell styrka och aktivitet som var större än vanligt. Efter några år blev dessa tecken allt mer uppenbara för alla i hans omgivning. Han hade en stark fysisk konstitution, ett aktivt och naturligt välutvecklat intellekt samt en oklanderlig moralisk karaktär. Han hade endast haft tillgång till de begränsade möjligheterna i distriktsskolan i några år innan det blev allmänt erkänt att hans kunskaper översteg de hos de lärare som vanligtvis anställdes.

GSAM 118.3Herr Miller gifte sig 1802 och bosatte sig i Poultney, Vermont. De män som han umgicks med från den tidpunkt då han flyttade till Poultney, och till vilka han i hög grad var skyldig sina världsliga fördelar, var djupt präglade av skeptiska principer och deistiska teorier. De var inga omoraliska män, utan som grupp var de goda medborgare och i allmänhet allvarliga till sitt uppträdande, humana och välvilliga. De avvisade dock Bibeln som måttstock för religiös sanning och strävade efter att göra detta avvisande trovärdigt med hjälp av det stöd som kunde hämtas från skrifter av Voltaire, Hume, Volney, Paine, Ethan Allen och andra. Herr Miller studerade dessa verk ingående och bekände sig till slut som deist. Han har själv uppgett att hans deistiska liv sträckte sig över en period på tolv år, med början omkring 1804.

GSAM 118.4Efter att ha erhållit en kaptenstjänst gick han in i armén 1810. När han återvände från armén flyttade han med sin familj till Low Hampton, New York, för att där börja bedriva jordbruk 1812. Som jordbrukare hade han mer tid över för läsning. Han insåg att hans deistiska åsikter inte gav honom någon försäkran om lycka bortom det nuvarande livet. Bortom graven var allt mörkt och dystert. För att använda hans egna ord:

GSAM 118.4”Läran om tillintetgörelse var en kall och skakande tanke. Läran om att man en gång skall stå till svars, betydde säker undergång. Himmelen var som koppar över mitt huvud och jorden som järn under mina fötter. Evigheten — vad var den? Och döden — vad var den? Ju mer jag funderade, dess oklarare blev det. Ju mer jag tänkte, dess mer förvirrad blev jag i mina slutsatser. Jag försökte sluta att tänka. Men jag kunde inte styra mina tankar. Jag hade det verkligen svårt. Men jag förstod inte orsaken till detta.... Strax därefter präglades Frälsarens karaktär levande för mitt sinne. Det tycktes mig som om det skulle finnas någon som var så god och medkännande att han ville försona våra överträdelser och frälsa oss ifrån syndens straff. Jag kände genast hur älsklig han måste vara. Jag föreställde mig, att jag skulle kunna kasta mig i hans armar och förlita mig på hans barmhärtighet.”

GSAM 119William Millers omvändelse

GSAM 119.1Han sade vidare:

GSAM 119.1”Jag såg att Bibeln framställde just en sådan Frälsare som jag behövde. Och jag blev förvånad över att finna att en icke inspirerad bok kunde framställa principer, som så fullkomligt tillgodosåg en fallen världs behov. Jag blev tvungen att medge att Bibeln måste vara en uppenbarelse från Gud. Den blev min glädje. I Jesus fann jag en vän.... Bibeln blev nu den bok som jag studerade mest. Jag kan i sanning säga att jag läste den med stor glädje. Jag fann att man inte ens hade talat om hälften för mig. Jag undrade varför jag inte tidigare sett dess skönhet och härlighet. Jag kunde nu inte förstå att jag någonsin hade kunnat förkasta den.”

GSAM 119.2William Millers sätt att studera Bibeln beskrivs så här av honom själv:

GSAM 119.2”Jag beslöt mig för att lägga alla mina förutfattade meningar åt sidan, att grundligt jämföra skriftställe med skriftställe och att bedriva studiet på ett regelbundet och metodiskt sätt.... Närhelst jag stötte på något oklart, brukade jag jämföra det med alla relaterade bibelställen; och med hjälp av Cruden granskade jag alla bibeltexter där något av de framträdande orden i det oklara avsnittet förekom.... På detta sätt fortsatte jag att studera Bibeln under min första genomläsning i ungefär två år, och blev fullt övertygad om att den tolkar sig själv.

GSAM 120.1”Under detta studium blev jag övertygad om att, om de profetior som har uppfyllts i det förflutna utgör något kriterium för att bedöma hur de som ännu ligger i framtiden kommer att uppfyllas, så stöds inte de allmänt vedertagna uppfattningarna om Kristi andliga regering – ett timligt tusenårsrike före världens ände och judarnas återkomst – av Guds ord.... Jag fann att det tydligt lärs ut i Skrifterna att Jesus Kristus återigen kommer att stiga ner till denna jord, kommande i himmelens moln, i all sin Faders härlighet.

GSAM 120.2”Jag kände en tillfredsställelse av att studera Bibeln som jag aldrig tidigare hade trott, att jag skulle kunna få av att studera dess undervisning. Jag började studera den utan någon förväntan om att finna tidpunkten för Frälsarens återkomst, och jag kunde till en början knappt tro på det resultat jag hade kommit fram till; men bevisen slog mig med sådan kraft att jag inte kunde motstå mina övertygelser. Jag blev nästan helt övertygad om mina slutsatser och började vänta, vaka och be för Frälsarens återkomst.”

GSAM 120.3Återigen säger han:

GSAM 120.3”Jag trodde; och omedelbart inpräntades i mitt sinne plikten att förkunna denna lära, så att världen måtte tro och göra sig redo att möta Domaren och Brudgummen vid hans återkomst. Jag behöver här inte gå in på en detaljerad redogörelse för mina långa och svåra prövningar. Det räcker med att säga att jag efter ett antal år tvingades av Guds Ande, sanningens kraft och kärleken till själarna att ta upp mitt kors och förkunna dessa saker för en döende och förgående värld.”

GSAM 120.4Herr Miller, liksom de som i andra länder inspirerades av detta budskap, tänkte först fullgöra sitt uppdrag genom att skriva och publicera artiklar i allmänna tidskrifter och i broschyrer. Han publicerade först sina åsikter i Vermont Telegraph, en baptistisk tidning som trycktes i Brandon, Vermont. Detta var år 1831. Han talade för första gången offentligt om ämnet år 1832. Om detta möte sade han: ”Herren utgöt sin nåd över församlingen, och många kom till tro till sina själars frälsning.”

GSAM 121.1År 1836 trycktes hans föreläsningar i några av tidens allmänna tidskrifter. Under vintern 1837–38 gavs hans föreläsningar ut i en broschyr. År 1838 trycktes en andra broschyr på 204 sidor, och i denna broschyr hävdade herr Miller att det ottomanska riket skulle kunna falla år 1839 eller 1840. Hans första föreläsningar i någon av de större städerna hölls år 1836. Han talade då i städerna Randolph, Lowell, Groton och Lynn i Massachusetts.

GSAM 121.2Fram till 1840 stod herr Miller nästan ensam som offentlig talare om temat Kristi nära återkomst. Det året anslöt sig plötsligt hundratals till honom för att förkunna budskapet. Vad som orsakade denna stora förändring kommer att beskrivas i nästa kapitel. Under vintern 1839–40 höll herr Miller en föreläsningsserie i Exeter, New Hampshire. Där träffade han för första gången pastor J. V. Himes, som vid den tiden anslöt sig till tron och från och med det ögonblicket stod sida vid sida med pastor Miller som utgivare och ivrig predikant av det stora budskapet om Kristi återkomst.

GSAM 121Joshua V. Himes

GSAM 121.3När det gäller denna hängivna medarbetare i denna stora rörelse kan vi inte göra något bättre än att citera hans biograf, som säger:—

GSAM 121.4”Joshua V. Himes föddes i Wickford, Rhode Island, den 19 maj 1805. Hans far var välkänd som handelsman med Västindien och var en framstående medlem av St. Paul’s Episcopal Church i Wickford. Hans mor hade ett vänligt väsen och en kärlek till Frälsaren, som hon förmedlade till sin sons villiga öron.

GSAM 121.5”Det hade varit faderns avsikt att utbilda sin son Joshua till pastorsämbetet i den församling som han själv tillhörde, men omständigheterna hindrade detta. Gud hade ett annat uppdrag för den sonen att utföra, och han styrde händelserna på ett sätt som skulle leda till det önskade resultatet. År 1817 skickade fadern iväg en värdefull last under kapten Carters befäl, med Alexander Stewart som superkargo. Dessa män visade sig vara trolösa och så snart de nått en hamn i Västindien sålde de både fartyget och lasten och flydde. Denna händelse förändrade alla planer som hade gjorts för den unge Joshuas framtid, som skulle ha skickats till Brown University i Providence, Rhode Island. Istället fördes han i april 1821 till New Bedford, Massachusetts, och lades i lära hos William Knights för att lära sig möbelsnickaryrket.

GSAM 122.1”När han kom fram till sitt nya hem gav han sig ivrigt in i det arbete som tilldelats honom, fast besluten att bli en mästare i sitt yrke. Han upptäckte dock snart att den religiösa miljön inte helt föll honom i smaken. Han säger: ’Min mästare var unitarier, och han tog med mig till sin kyrka. Pastor Orville Dewey var församlingens pastor. Han hade nyligen konverterat från den ortodoxa tron. Min utbildning under biskop Griswold och pastor William Burge, kyrkoherde vid St. Paul’s i Wickford, samt att jag ofta lyssnade till den vältalige dr Crocker vid St. John’s i Providence, Rhode Island, gjorde mig helt oförmögen att acceptera herr Deweys vältaliga förnekanden av Kristi och hans apostlars läror.’

GSAM 122.2”Eftersom det vid den tiden inte fanns någon episkopal församling i New Bedford, beslutade han sig för att gå till First Christian Church [inte Disciple] och anslöt sig därefter till den församlingen. ’Här’, säger han, ’fann jag den öppna Bibeln och tankefriheten, och jag utnyttjade båda väl.’ Denna församling stod under pastor Moses Howes ledning. Pastor Clough döpte Joshua V. Himes den 2 februari 1823. Med ett hjärta som brann av iver för sin Herre började han genast, vid arton års ålder, att berätta om korset och uppmana människor att omvända sig. Han säger om sig själv:—

GSAM 122.3”’Jag blev snart en förkunnare, och jag fick tillstånd att utveckla min gåva... Jag fullgjorde min lärlingstid med tillfredsställelse och fick beröm. Men under fem eller sex år hade jag för vana att arbeta mer än vad som krävdes, och på så sätt fick jag en eller två dagar i veckan till studier och missionsarbete i fattiga kvarter, vars frukter jag gav till min pastor.’

GSAM 123.1”År 1825 utnämndes han till missionär för konferensen för kristna församlingar i södra Massachusetts. ’Det fanns varken någon plan eller några medel för att försörja missionärerna’, säger pastor Himes, ’och jag beslöt mig för att ägna mig åt affärsverksamhet för att försörja mig och predika så mycket jag kunde.’

GSAM 123.2”År 1828 lämnade han New Bedford, inte med tvivel eller brist på energi, utan med en beslutsamhet som var dömd att segra, och begav sig till Plymouth, där han predikade Guds ord i skolhus, i provisoriska rum och överallt där han kunde få en lyssnande publik. År 1829 fortsatte han med samma slags arbete i Fall River fram till 1830, då han flyttade till Boston som pastor i Första och Andra kristna församlingarna; och här stannade han i trettiotre år. År 1839 anslöt han sig till adventiströrelsen, såsom den förkunnades av den berömde pastorn William Miller. Han engagerade sig i den nya rörelsen med all den entusiasm han besatt, och hans predikningar var fulla av eld och kraft. År 1840 började han ge ut tidskriften Signs of the Times, där han var en försvarare för den sak som han hade ägnat sig åt med hela sitt hjärta. Alla sina pengar, all sin möda och all sin energi satsade han på denna sak, och tusentals människor omvände sig.”

GSAM 123Millers och Himes gemensamma arbete

GSAM 123.3Från 1840 till hösten 1844 förenades pastorerna Miller och Himes insatser i stor utsträckning när de reste från stad till stad, på sommaren med sitt gigantiska tält, på vintern i kyrkor och offentliga samlingslokaler. Pastor Himes stora fysiska styrka höll honom vid liv ända tills han gick in på sitt nittioandra år. Hans mentala förmågor var livskraftiga in i det sista. Den 28 september 1894 höll han ett ytterst gripande tal inför en församling på över tre tusen sjundedagsadventister på lägerplatsen i Lansing, Michigan. Han tycktes tala med mycket av den innerlighet och kraft som präglade forna dagar. Detta var verkligen anmärkningsvärt för en man som hade hunnit tre månader in på sitt nittioförsta år och som led av en obotlig sjukdom, i vilken han avled året därpå.

GSAM 124.1Pastorerna Miller och Himes stod så att säga i ”främsta ledet” i rörelsen för Kristi återkomst i Amerika och var bara två av de många som arbetade tillsammans med dem för att förkunna läran om Kristi återkomst, vars främsta kännetecken var målmedvetenhet och gedigen integritet. Dessa män tillhörde till stor del den kategori som världen kallar ”självgjorda män” – män som hade formats genom kontakten med livets hårda verklighet, som hade lärt sig att bedöma en sakfrågas förtjänster utifrån principer och inte utifrån taktik. De hade den karaktär som pastor Miller sade att de som vanligtvis tog emot budskapet från församlingarna hade: ”de mest fromma, hängivna och levande medlemmarna.” Detta faktum bekräftades av pastorerna i de olika församlingarna, som efter adventisternas slutgiltiga avskiljning från dem sade: ”Den [läran] har tagit grädden av vår hjord.”

GSAM 124Andra framstående adventistpredikanter

GSAM 124.2Det kan vara av intresse att nämna några av de män som spelade en framträdande roll tillsammans med pastorerna Miller och Himes i den tidiga rörelsen. Först på listan står Charles Fitch från Cleveland, Ohio, som 1842 föreslog idén att använda diagram för att illustrera synerna i Daniel och Uppenbarelseboken. Idén hade sitt ursprung i Habackuk 2:2, 3. Charles Fitch avled den 10 oktober 1844.

GSAM 124.3Dr Josiah Litch från Philadelphia, som – vilket vi ska se i nästa kapitel – blev inspirerad av Herren att förkunna en sanning som, när den uppfylldes, ledde till en plötslig och snabb ökning av intresset för adventbudskapet.

GSAM 124.4Elon Galusha från Lockport, New York, en känd baptistpastor, vars skrifter och predikningar om Herrens nära återkomst väckte stor uppståndelse inom det kyrkosamfundet.

GSAM 125.1E. R. Pinney från Seneca Falls, New York, en annan hängiven pastor inom baptistkyrkan, vars tjänst och skrifter var en drivkraft i arbetet. Han kunde med rätta kallas ”jordens salt”.

GSAM 125.2Geo. Storrs från New York City, som innan han omvände sig till adventläran var en framstående väckelsepredikant. Hans skrifter utövade ett mäktigt inflytande när det gällde att få folket att i större utsträckning ägna sig själva och sina tillgångar åt verket; detta gällde särskilt under de sista veckorna av de tvåtusentrehundra dagarna. Det var han som, efter besvikelsen, lade fram sina sex predikningar om människans natur, de dödas tillstånd och det framtida straffet för adventisterna och världen.

GSAM 125.3Pastor Stockman från Portland i Maine var en annan ivrig medarbetare i William Millers väckelserörelser i den staden. Han avled några veckor före slutet av det judiska året 1843, medan adventisterna hoppades och förväntade sig att Herren skulle komma just då.⁶

GSAM 125.4Det fanns andra framstående män som vi av utrymmesskäl endast kommer att nämna, såsom N. N. Whiting, som översatte Nya testamentet till engelska, en översättning som är känd som Whiting’s Translation; S. S. Snow, F. G. Brown, Apollos Hale, L. D. Mansfield, Geo. Needham, O. R. Fassett; George, Wesley och Edwin Burnham (tre bröder), alla effektiva arbetare för budskapet.