Kapitel 12 – Besvikelsen – Den bittra boken

GSAM 185.1”Då tog jag bokrullen ur ängelns hand och åt upp den; och den var i min mun söt såsom honung, men när jag hade ätit upp den, kände jag bitter plåga i min buk. Och mig blev sagt: »Du måste än ytterligare profetera om många folk och folkslag och tungomål och konungar. Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt: »Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som tillbedja därinne.”¹

GSAM 185.2I det bibliska språket symboliserar det att ”äta” en bok mottagandet av sanningen för att förmedla den till andra, vilket framgår av Hesekiel, där profeten visas ”en bokrulle” och det sägs till honom: ”ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels hus.” Efter att ha ätit bokrullen säger han: ”och jag åt, och den var i min mun söt såsom honung.”²

GSAM 185.3Profeten Jeremia använder samma bild: ”När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje.”³ Av detta språk lär vi oss att bokens ”sötma” när man äter den symboliserar den glädje och tillfredsställelse som upplevs av dem som på detta sätt livnär sig av Herrens ord.

GSAM 185Boken som först var söt, sedan bitter

GSAM 185.4Den bok som nämns i Uppenbarelseboken 10, om vilken det sägs att den för den som åt den var söt som honung, men så snart den ätits var den ”bitter” (eller, som vissa översätter, ”så snart jag hade smält den, var den picra i min mage”⁴), var den bok från vilken ängeln tillkännagav, med stöd av honom som skapade himmel, jord och hav: ”Tiden skall inte längre vara.” Att äta denna bok måste alltså symbolisera det glädjefyllda mottagandet av tidsproklamationen. Den plötsliga bitterheten i biten för dem som åt den måste symbolisera den sorgliga kontrasten i deras upplevelse efter att bokens tid har löpt ut, och de finner sig djupt besvikna i sina förväntningar.

GSAM 186Tidsproklamationen – en söt bit

GSAM 186.1Tidsproklamationen år 1844 var verkligen en glädjande nyhet för dem som trodde och som utan tvekan förväntade sig en så snar evig befrielse från allt ont, alla eländigheter och all sorg i denna syndiga värld. Tanken på att de inom några få veckor skulle bli förhärligade, odödliga och befinna sig i Guds gyllene stad tillsammans med sin Kung var verkligen själsinspirerande. Som en som hade den erfarenheten uttryckte det: ”De som uppriktigt älskar Jesus kan förstå känslorna hos dem som med största intresse väntade på sin Frälsares ankomst … Vi närmade oss denna stund med en lugn högtidlighet. De sanna troende vilade i en ljuv gemenskap med Gud, en försmak av den frid som skulle bli deras i det strålande livet härefter. De som upplevde detta hopp och denna tillit kan aldrig glömma dessa dyrbara timmar av väntan.”

GSAM 186.2Den särskilt prövande situationen för dem som den elfte dagen i den sjunde månaden fortfarande befann sig i denna mörka värld av prövningar och frestelser, där de måste möta hån, förakt och förlöjligande från dem som de bara några timmar tidigare hade uppmanat att göra sig redo att möta sin Herre, illustreras på ett passande sätt av fallet med Maria när hon ”stod och grät utanför graven”; och när änglarna tilltalade henne med frågan: ”Kvinna, varför gråter du?”, svarade hon dem: ”De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom.”⁵

GSAM 187Besvikna, men inte nedslagna

GSAM 187.1De som genomlevde denna prövande händelse sade om den:

GSAM 187.1”Vi var förvirrade och besvikna, men vi avstod inte från vår tro. Vi kände att vi hade fullgjort vår plikt; vi hade levt upp till vår dyrbara tro; vi var besvikna, men inte nedslagna. Vi behövde gränslöst tålamod, ty det fanns många hånare. Vi möttes ofta av hånfulla anspelningar på vår tidigare besvikelse. ’Ni har inte stigit upp än; när räknar ni med att stiga upp?’ och liknande sarkasmer riktades ofta mot oss av våra världsliga bekanta, och till och med av vissa som kallade sig kristna, vilka visserligen accepterade Bibeln men ändå inte hade lärt sig dess stora och viktiga sanningar. Dödligheten höll fortfarande fast vid oss; följderna av förbannelsen fanns överallt omkring oss. Det var svårt att åter ta på sig livets plågsamma bekymmer som vi trodde hade lagts åt sidan för alltid.”

GSAM 187Jämfört med de besvikna lärjungarna

GSAM 187.2Dessa känslor måste, jämfört med den glädje och det jubel de upplevt bara några timmar tidigare, ha känts för dem som den stickande bitterheten hos picra. Omvärlden antog, precis som massorna utan tvekan gjorde efter Kristi korsfästelse, att de troende nu skulle avsvärja sig sin tro och ansluta sig till hånandet av sin egen förmodade dårskap. Till sin förvåning fick de mycket snart erfara att kärleken till Herrens återkomst inte lätt kunde utrotas ur hjärtat hos dem som verkligen hade helgat sig åt Gud.

GSAM 187”Satt inte med hånarna”

GSAM 187.3Den väg som dessa ivriga människor valde att följa, och deras känslor, beskrivs väl av profeten Jeremia, där han säger:

GSAM 187.3”När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje; ty jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud. Jag har icke suttit i gycklares samkväm och förlustat mig där; för din hands skull har jag måst sitta ensam, ty du har uppfyllt mig med förgrymmelse. Varför skall jag då plågas så oavlåtligt, och varför är mitt sår så ohelbart? Det vill ju icke läkas. Ja, du bliver för mig såsom en försinande bäck, så som ett vatten som ingen kan lita på.”⁶

GSAM 188James White om besvikelsen

GSAM 188.1Några korta citat från några av dessa besvikna, men ändå hoppfulla, ger en god bild av situationen. Det första är från pastor James White, som verkade mycket framgångsrikt under åren 1843 och 1844. Han säger:—

GSAM 188.2”Besvikelsen när tiden gick ut var bitter. Sanna troende hade offrat allt för Kristus och hade fått dela hans närvaro som aldrig förr. De hade, som de trodde, gett sin sista varning till världen och hade mer eller mindre avskilt sig från den icke-troende, hånfulla folkmassan. Och med den gudomliga välsignelsen över sig, kände de större lust att umgås med sin snart förväntade Herre och de heliga änglarna än med dem från vilka de hade avskilt sig. Kärleken till Jesus fyllde själen och strålade från varje ansikte, och med outsäglig längtan bad de: ’Kom, Herre Jesus, och kom snart’, men han kom inte.

GSAM 188.3”Men Gud övergav inte sitt folk... Och med särskild kraft och tröst trängde sådana avsnitt som följande ur Hebreerbrevet in i sinnena och hjärtana hos de prövade, väntande: ’Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. Ty ”ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom”. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.’⁷ De viktiga punkterna i detta avsnitt av Skriften är följande:—

GSAM 188.4”1. De som tilltalas riskerar att kasta bort sitt förtroende för det som de har gjort rätt.

GSAM 189.1”2. De hade gjort Guds vilja och hade förts in i ett prövningstillstånd där tålamod var nödvändigt.

GSAM 189.2”3. De rättfärdiga skulle vid denna tid leva av tro, inte genom att tvivla på om de hade gjort Guds vilja, utan genom tro på det i vilket de hade gjort Guds vilja.

GSAM 189.3”4. De som inte skulle uthärda prövningen av tron, utan skulle förkasta sin tillit till det verk i vilket de hade gjort Guds vilja och dra sig tillbaka, skulle ta den raka vägen till fördömelse.”⁸

GSAM 189Ur N. Southard, redaktör för Midnight Cry

GSAM 189.4I Midnight Cry den 31 oktober 1844, ungefär tio dagar efter det att de tjugotrehundra dagarna hade gått ut, publicerades följande från redaktörens penna:—

GSAM 189.5”Med tanke på alla omständigheter som omger denna rörelse, de välsignade effekter den har haft på Guds barns sinnen och det hat och den illvilja som hans fiender har visat, måste vi betrakta den som det sanna ’midnattsropet’. Och om vi har några dagar på oss att pröva vår tro, så stämmer det ändå överens med liknelsen om de tio jungfrurna; ty när de alla hade stigit upp och trimmat sina lampor, skulle det ändå komma en tid då de oförståndiga jungfrurnas lampor skulle slockna. Detta kunde inte ske förrän efter den tionde dagens förlopp; ty fram till dess skulle deras lampor brinna. Den dagen måste därför först gå förbi, så att de oförståndiga kan överge sin tro, precis som det måste ha varit med året 1843, under väntetiden. En liten försening är därför ingen anledning till besvikelse, utan visar hur noggrann Gud är när det gäller att uppfylla sitt ord. Låt oss därför oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast.”

GSAM 189Från Joseph Marsh, redaktör för Voice of Truth

GSAM 189.6I Voice of Truth från den 7 november 1844 läser vi:—

GSAM 189.7”Vi medger gärna att vi har misstagit oss när det gäller arten av den händelse som vi förväntade oss skulle inträffa den tionde dagen i den sjunde månaden; men vi kan ännu inte medge att vår store överstepräst inte den dagen fullbordade allt det som förebilden gav oss rätt att förvänta oss. Vi tror nu att han gjorde det.”

GSAM 190.1Adventisterna förväntade sig att de 2 300 dagarna skulle ta slut den tionde dagen i den sjunde månaden 1844, och att Kristus den dagen skulle fullborda sitt prästliga verk och komma till jorden för att välsigna sitt folk. Senare undersökningar har visat att det var början på hans verk med att utföra reningen av den himmelska helgedomen som ägde rum den dagen, och inte fullbordandet av hans verk som präst.⁹ I stället för att betrakta helgedomens rening som en del av Kristi prästliga verk hävdades det att helgedomens rening skulle vara en rening av jorden genom eld vid Kristi återkomst. Om inte hela jorden, så skulle åtminstone Kanaans land renas vid den tidpunkten.

GSAM 190Helgedomen ansågs vara jorden

GSAM 190.2Denna idé framförs i en artikel av Geo. Storrs i tidskriften Midnight Cry den 25 april 1844. Han frågar: ”Vad är det för helgedom som ska renas? Min tidigare uppfattning har varit att det var hela jorden. Att det är en del av jorden tror jag fortfarande. Men vilken del? Det är den fråga jag ska försöka besvara.”

GSAM 190.3Han citerar löftet till Abraham, bekräftelsen av detta till Isak och förnyelsen av det till Jakob, och citerar sedan Mose sång, som Miriam komponerade efter korsandet av Röda havet, där de sjöng: ”Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.”¹⁰

GSAM 190.4Om läsaren noggrant jämför ovanstående text med psalmistens redogörelse för dess uppfyllelse, kommer han att se att det inte står att ens landet Palestina är helgedomen. David säger, när han talar om hur Herren ledde Israels barn: ”han lät dem komma till gränsen till sin helgedom (ordagrant efter KJV), till det berg som hans högra hand hade förvärvat.”¹¹ I sången vid Röda havet sägs det om Kanaans land att det var den plats som han hade skapat för att bo i, i helgedomen. I detta citat från psalmerna kallas alltså Moriaberg, där helgedomen byggdes, endast gränsen till hans helgedom. Men i samma psalm sägs det: ”han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade. Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.”¹²

GSAM 191Helgedomens rening anses rena jorden

GSAM 191.1I den artikel som nämns ovan, efter att ha citerat det påstådda beviset för att jorden, eller åtminstone landet Palestina, var helgedomen, fortsätter pastorn sedan med att fråga: ”Hur kommer helgedomen att renas?” Med profeten Mikas ord svarar han: ”Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, han far ned och går fram över jordens höjder. Bergen smälta under hans fötter, och dalar bryta sig fram -- såsom vaxet gör för elden, såsom vattnet, när det störtar utför branten.”¹³

GSAM 191.2Med den uppfattning som var allmänt accepterad på den tiden, att jorden var helgedomen, kommer läsaren lätt att inse varför de utan tvivel antog att Herren vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna skulle komma och rena jorden på det sätt som beskrivs av Mika. I allt det motstånd som riktades mot adventisterna var det inte en enda motståndare som ens antydde att reningen av jorden genom eld inte var den händelse som skulle äga rum som helgedomens rening, vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna.

GSAM 191Apostlarna blev besvikna, men Skriften uppfylldes ändå

GSAM 191.3Detta är inte det enda fallet där människor har gjort Herrens vilja, uppfyllt Skriften och ändå blivit besvikna på sina förväntningar, helt enkelt därför att de inte förstod karaktären hos den händelse som skulle inträffa. Så var det också med Kristi apostlar. När han satt på åsneungen och red in i Jerusalem ropade de och mindes profetens ord:¹⁴ ”höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.”¹⁵ Det var så nödvändigt att det skulle höras jubel vid det tillfället att om de hade tigit, skulle själva stenarna ha ropat.¹⁶ Lärjungarna trodde att Kristus, just där och då, skulle bestiga Davids tron som en världslig kung (”vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel”¹⁷), och därför ropade de: ”Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer.”¹⁸ Hur mycket jubel skulle det ha varit vid det tillfället om de hade förstått att Kristus inom en vecka skulle ligga död i Josefs grav, omgiven av den romerska vaktstyrkan? Hur mycket ”ära” till Gud och helgelse skulle det ha varit bland adventisterna år 1844 om de hade förstått att helgedomens rening vid slutet av all profetisk tid skulle ta flera år innan Herren skulle komma?

GSAM 192Inget fel i beräkningen av de 2300 dagarna

GSAM 192.1När detta folk noggrant granskade sin beräkning av tidsperioden fann de inga fel; men Herren kom inte, och jorden renades inte heller genom eld. Vad betydde det? De visste med säkerhet att Herren hade varit med dem under den stora rörelsen; men nu befann de sig i ovisshet. Deras förtroende för Herren var orubbligt. De visste att han inte skulle överge dem. Ljuset skulle komma från någon källa. Den svåra frågan som stod framför dem uttrycks i de ord av Jeremia som redan nämnts: ”du bliver för mig såsom en försinande bäck, så som ett vatten som ingen kan lita på.” Tron hyste inte detta tvivel, ty Herrens ord genom profeten Habackuk angående synen kom till deras sinnen: ”vid slutet skall den tala och icke ljuga (ordagrant efter KJV).”¹⁹ Det redan citerade uttalandet från redaktören för Voice of Truth redogör väl för deras ståndpunkt: ”Vi kan ännu inte medge att vår store överstepräst inte just den dagen fullbordade allt det som förebilden skulle berättiga oss att förvänta oss.”

GSAM 193Ljus över helgedomen upptäckt

GSAM 193.1Hiram Edson från Port Gibson, New York, berättade för mig att dagen efter det att tiden hade löpt ut 1844, när han bad bakom majshögarna på ett fält, kom Guds Ande över honom på ett så kraftfullt sätt att han nästan slogs till marken, och med den kom en insikt: ”Den helgedom som ska renas finns i himlen.” Han delgav denna tanke till O. R. L. Crosier, och tillsammans undersökte de ämnet noggrant. I början av 1846 trycktes en utförlig redogörelse för frågan om helgedomen ur biblisk synvinkel, skriven av herr Crosier, i tidningen Day Star, som då gavs ut i Cincinnati, Ohio. I den långa uppsatsen framställdes det som om arbetet med helgedomens rening var Kristi avslutande verk som vår överstepräst, vilket inleddes 1844 och avslutas strax innan han faktiskt återkommer i himmelens moln som kungarnas Kung och herrarnas Herre.

GSAM 193Församlingar söker efter förlorade medlemmar

GSAM 193.2Den tionde dagen i den sjunde månaden hade passerat, och församlingarna trodde att de skulle ha lätt för att återfå förlorade medlemmar, som hade skilts från dem under ”midnattsropet” och den andra ängelns budskap; men i detta blev de djupt besvikna, vilket framgår av följande svar på uppmaningarna att återvända till sina tidigare organisationer, såsom det återges i Midnight Cry den 26 december 1844:—

GSAM 193.3”Men hur ser fakta ut? De vet mycket väl att de dominerande temana i den stora majoriteten av dessa församlingar är ’världens omvändelse’, ’tusenårsriket’ och ’judarnas återvändande till Palestina’ före Frälsarens personliga återkomst. De som återvänder för att lyssna till vaggsångerna om sådana obibliska och orimliga läror gör det med öppna ögon; och en sådan väg från deras sida kommer verkligen att vara att ’gå tillbaka’.

GSAM 194.1”Efter att ha blivit ’fria’ i biblisk mening är det mycket säkrare att ’sträva framåt’ än att antingen ’gå tillbaka’ eller ’dra sig tillbaka’, särskilt vid denna tid, då härlighetens krona så snart skall ges till de trogna i Kristus Jesus.”

GSAM 194.2Församlingarnas sätt att skjuta upp Herrens återkomst genom att förespråka ovanstående obibliska läror, påminde adventisterna om dessa ord från profeten Hesekiel: ”Du människobarn, se, Israels hus säger: ’Den syn som han skådar gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider som ännu äro långt borta.’” I samma sammanhang återfinns det svar som adventisterna använde: ”Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske, säger Herren, HERREN.”²⁰

GSAM 194”Du måste än ytterligare profetera”

GSAM 194.3De som ”åt” boken och förkunnade ”tiden” ansåg att deras arbete för världen var fullbordat; därav förklaringen att de återigen måste undervisa nationer, språk och kungar. En annan del av verket, som hittills varit osynlig, måste nu fullbordas – nämligen att framställa för folket den sanna karaktären hos Guds tempel i himlen och dess altartjänst. Befallningen att mäta templet²¹ är nödvändig för att få kunskap om naturen hos den händelse som skall inträffa vid slutet av den profetiska tiden, och därmed ges en förklaring av orden: ”Därefter skall helgedomen bliva renad” (ordagrant efter KJV).

GSAM 194.4Lägg märke till att ängeln som förkunnade denna tid kom från himlen, och innan hans arbete är fullbordat ger han i uppdrag att återigen undervisa folket. Budskapet, som alltså ska förklara frågan om helgedomen, ge de besvikna förtroende och samtidigt förse dem med ett ”rör”, en ”stav” eller en regel, med vilken Guds folk kan pröva sin moraliska ställning inför honom, måste bära tydliga tecken på att det är av himmelskt ursprung och inte av mänskligt ursprung.

GSAM 195Fördomar hindrade tillgången till folket

GSAM 195.1De rådande fördomarna mot adventläran utgjorde ett nästan oöverstigligt hinder för folket; och att försöka undervisa dem på nytt utan ett klart och tydligt ljus om orsaken till besvikelsen skulle vara meningslöst. Adventisterna själva behövde få sina egna själar på nytt inspirerade av ett himmelskt uppdrag, innan folket kunde undervisas på rätt sätt; och hur kunde detta åstadkommas? Skulle det kunna göras med enbart mänsklig visdom? Eller skulle de som hade upplevt Guds Andes djupa verk under den senaste rörelsen nöja sig med enbart mänskligt resonemang? Inget annat än ett verk likt det i den tredje ängelns budskap²² kunde lyfta dem ur deras förvirring; och detta inleddes steg för steg, i den takt de kunde ta emot det, och bar de mest övertygande bevisen på att det var av himmelskt ursprung.

GSAM 195Som får utan herde

GSAM 195.2Här befann sig den stora adventistförsamlingen, i en viss mening, som får utan herde, varav tusentals bara några veckor tidigare hade skiljt sig från alla församlingar och trosbekännelser, utan att någon mänsklig organisation bar ansvaret för deras andliga välfärd. De hade inga jordiska rådgivare som de kunde anförtro sig åt; endast på Gud vilade deras förtröstan.

GSAM 195.3De var dock övertygade om en sak, och detta var för dem som ett ankare – tidsproklamationen var riktig.²³ Men som folk befann de sig i en situation där de, om inte Gud skulle vägleda och bevara dem, riskerade att acceptera falska förklaringar eller förlora ”tålamodet” och ge upp tron på sina tidigare erfarenheter. Detta gjorde vissa; medan andra, med trons öga fäst på honom som deras själar älskade, ivrigt frågade: ”’Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?’ Väktaren svarar: ’Morgon har kommit, och likväl är det natt. Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen.’”²⁴

GSAM 196J. N. Andrews om besvikelsen

GSAM 196.1Pastor J. N. Andrews, en av dem som genomlevde denna upplevelse år 1844, talar så här om besvikelsen:—

GSAM 196.2”De som väntade sig att Herren skulle komma år 1843 och 1844 blev besvikna. För många är detta faktum skäl nog att förkasta alla vittnesbörd i detta sammanhang. Vi erkänner besvikelsen, men kan inte erkänna att detta utgör ett giltigt skäl för att förneka Guds inverkan i detta verk. Den judiska församlingen blev besviken när Jesus, i slutet av Johannes Döparens verk, trädde fram som den utlovade Messias. Och de förtröstansfulla lärjungarna blev djupt besvikna när han som de väntade sig skulle befria Israel togs till fånga och dödades av onda händer. Och efter hans uppståndelse, när de väntade sig att han åter skulle återupprätta riket för Israel, kunde de inte undgå att bli besvikna när de insåg att han skulle bege sig till sin Fader, och att de under en lång tid skulle lämnas kvar i prövningar och ångest. Men besvikelse bevisar inte att Gud inte har någon del i ledningen av sitt folk. Den bör leda dem till att rätta till sina misstag, men den bör inte leda dem till att kasta bort sitt förtroende för Gud. Det var just därför att Israels barn blev besvikna i öknen som de så ofta förnekade den gudomliga ledningen. De framställs som en varning för oss, så att vi inte ska följa samma exempel på otro.”²⁵

GSAM 196Sanningen genomgår ett dop av impopularitet

GSAM 196.3Det verkar vara Herrens plan att placera viktiga sanningar i en impopulär kanal där det blir ett kors²⁶ att acceptera och lyda dem. Detta gäller särskilt i dessa sista dagar. Petrus, som talar om den tid då alltings slut kommer att vara ”nära” och då ”domen” ska ”begynna, och det på Guds hus”, säger: ”Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse. Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.”²⁷

GSAM 197.1När sanningen har genomgått sitt dop i impopularitet krävs det mer nåd att ta emot den än att bara följa massornas tro. Hycklande skenheliga ser inget stort incitament att ta emot en sanning som kräver handling, som att ro uppströms ”mot vind och ström”. Så blir sanningen ett prov för de lojala, ärliga, uppriktiga och samvetsgranna.

GSAM 197.2Vi har tidigare visat att profetian om adventrörelsen förutsäger en besvikelse. Den inträffade; och således, i Guds försyn, medförde mottagandet av detta budskap sitt kors.