Kapitel 21 – Den vägledande handen i arbetet

GSAM 322.1”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra.”¹

GSAM 322.2För den som sätter sin lit till Herren är hans omsorg ständigt uppenbar. Det finns dock tillfällen då denna omsorg märks särskilt tydligt, till exempel vid särskilda befrielser från ondska och faror, synliga och osynliga, och direkta providentiella möjligheter för utbredningen av hans sanning. Det är dessa teman som detta kapitel behandlar.

GSAM 322Den första synen i Michigan

GSAM 322.3I maj månad 1853 besökte pastor White och hans hustru Michigan. Det var första gången de befann sig väster om Buffalo i New York. Den sista sabbaten i maj befann de sig i Tyrone, och där visades fru White i en syn de olika grupperna av sabbatshållare i delstaten, tillsammans med varningar om de inflytanden som riskerade att verka mot dem. Den 2 juni, i Jackson, skrev hon åtta sidor på foolscap-papper, där hon redogjorde för några av de saker som hade visats henne. Hon gav mig en blyertsavskrift av synen, på villkor att jag skulle förse henne med en ren avskrift skriven med penna och bläck.

GSAM 322En kvinna som utgav sig för att vara helig

GSAM 322.4Bland annat beskrevs fallet med en kvinna som försökte tränga sig in bland vårt folk. Hon sade att denna kvinna bekände sig till stor helighet. Fru White hade aldrig träffat henne och kände inte till henne annat än det som förmedlades till henne i denna syn. Hon beskrev inte bara kvinnans tillvägagångssätt, utan också att när hon blev tillrättavisad skulle hon anta en skenhelig min och säga: ”Herren vet mitt hjärta.” Hon sade att denna kvinna reste runt i landet tillsammans med en ung man, medan hennes make, en äldre man, var hemma och arbetade för att försörja dem i deras onda livsföring. Fru White sade att Herren hade visat henne att ”trots kvinnans anspråk på helighet gjorde hon och den unge mannen sig skyldiga till att bryta mot det sjunde budet.” Med den skriftliga beskrivningen av detta fall i fickan väntade jag med viss oro på att se hur saker och ting skulle utvecklas.

GSAM 323Mötet i Vergennes, Michigan

GSAM 323.1Vi höll möten i Jackson, Battle Creek, Bedford och Hastings, och kom sedan till Vergennes i Kent County, vilket visade sig vara den ort där kvinnan bodde. Vi anlände till den plats där vi skulle övernatta den 11 juni, strax före sabbaten. Vårt övernattningsställe var hemmet hos en pastor White som tidigare hade varit pastor inom det kristna samfundet. Eftersom detta var ett nybefolkat område hade förberedelser gjorts för våra möten i en stor, nybyggd ladugård, tre engelska mil längre bort, och kvinnan som setts i synen, som det visade sig, bodde ytterligare två engelska mil bortom mötesplatsen.

GSAM 323Vittnesbörd till fanatikern

GSAM 323.2Den 12 juni kl. 10.30 samlades vi i ladan för mötet. Fru White satt längst till vänster på talarstolen, jag satt bredvid henne, pastor Cornell bredvid mig, och pastor White var till höger om talarstolen och talade. Efter att han hade talat i ungefär femton minuter kom en äldre man och en ung man in tillsammans och satte sig på den främsta bänken bredvid talarstolen. De åtföljdes av en lång, smal kvinna med mörk hy, som tog plats nära dörren. Efter ett kort anförande av pastor White reste sig fru White och inledde sitt anförande med att tala om den omsorg som pastorer bör iaktta för att inte skada det arbete som anförtrotts dem, med utgångspunkt i texten: ”renen eder, I som bären HERRENS kärl.” Hon sade att det inte var Guds vilja att kalla en kvinna att resa runt i landet med någon annan man än sin make. Slutligen sade hon tydligt:

GSAM 323.2”Den där kvinnan som nyss satte sig nära dörren hävdar att Gud har kallat henne att predika. Hon reser tillsammans med den här unge mannen som just satte sig framför talarstolen, medan den här gamle mannen, hennes make – må Gud förbarma sig över honom! – sliter hemma för att tjäna de pengar som de använder för att bedriva sin synd. Hon påstår sig vara mycket helig – att vara helgad – men trots all hennes skenbara helighet har Gud visat mig att hon och den här unge mannen gör sig skyldiga till att bryta mot det sjunde budet.”

GSAM 324.1Alla närvarande visste att fru White aldrig hade sett dessa personer förrän de kom in i ladan. Att hon pekade ut dem och beskrev deras karaktär på det sätt hon gjorde, påverkade de närvarandes sinnen, stärkte deras förtroende och bekräftade deras tro på synerna.

GSAM 324De ord som yttrades enligt förutsägelsen

GSAM 324.2Medan fru White avlade sitt vittnesbörd riktades blickarna oroligt mot fru Alcott, den kvinna som tillrättavisats, för att se hur hon tog emot det som sades och vad hon skulle göra och säga. Hade hon varit oskyldig till den anklagelse som riktats mot henne, skulle man naturligtvis förvänta sig att hon reste sig och förnekade hela saken. Om hon var skyldig och grovt fördärvad, skulle hon kanske inte vara för god för att förneka allt, även om hon visste att det var sant. I stället gjorde hon precis vad vittnesbördet sade att hon skulle göra när hon blev tillrättavisad. Hon reste sig långsamt upp, medan alla ögon var riktade mot henne, och med en skenhelig min sade hon långsamt: ”Herren – vet – mitt – hjärta”, och satte sig ner utan att yttra ett ord till. Hon hade sagt precis vad vittnesbördet sade att hon skulle säga, och hon sade det på samma sätt.

GSAM 325Skuld erkänd

GSAM 325.1Det är sant att Gud kände till deras hjärtan, och de visste själva att de var skyldiga till anklagelsen; ty senare sade den unge mannen till herr Gardner, en invånare på samma ort, som noggrant förhörde honom om saken: ”Herr Gardner, det som fru White sade om oss var alltför sant;” och kvinnan, efter att 1862 i Greenville ha sagt till fru Wilson att hon ”inte skulle våga säga ett ord mot syster White av rädsla för att visa sig strida mot Gud”, medgav att det som framkommit om henne och den unge mannen var sant.

GSAM 325Messenger-gruppen

GSAM 325.2Under hösten 1853 samlades några missnöjda personer i Michigan och började ge ut en tidning som hette Messenger of Truth. Syftet med denna tidning och dess redaktörer tycktes vara att riva ner och förtala istället för att bygga upp. Många lögner infördes på dess sidor, vilket störde oss i vårt arbete med budskapet; och eftersom det var vår första erfarenhet av en sådan öppen attack ansåg vi det vara vår plikt att motbevisa deras förtalande uttalanden. Att göra detta tog tid som borde ha ägnats åt att främja den sanning som anförtrotts oss, och det passade väl in i Satans syften, som utan tvekan var upphovsmannen till detta motstånd. Och så fortsatte situationen fram till kvällen den 20 juni 1855, då pastor White och hans hustru, pastor Cottrell och jag själv just hade avslutat ett möte i Oswego, New York. Vi hade under mötet blivit störda av en viss Lillis, som kom in och spred dessa förtalande dokument bland folket. Återigen uppstod frågan om vår plikt i denna sak. Alla tidigare försök att bemöta deras lögner hade endast lett till att de hittade på ännu fler.

GSAM 325Råd och förutsägelse

GSAM 325.3Vid ett bönemöte som hölls den kvällen i John Places hus i staden Oswego fick fru White en syn där det visades henne att om vi skulle fortsätta med vårt arbete och predika sanningen, oavsett sådana människor som ”Messenger-gruppen”, skulle de hamna i strid med varandra och deras tidning skulle gå under, och när det skulle hända skulle vi upptäcka att våra led hade fördubblats. Eftersom vi trodde att detta vittnesbörd kom från Herren, började vi genast agera i enlighet med det.

GSAM 326Messenger-gruppens och tidningens sammanbrott

GSAM 326.1Sanningssaken gick snabbt framåt, medan ”Messenger-gruppen” hamnade i inbördes stridigheter. På kort tid skingrades gruppen, och många av deras ledare hade övergett sabbaten. Deras tidning upphörde snart på grund av bristande stöd, och den som under en tid hade fungerat som redaktör riktade istället sin uppmärksamhet mot att undervisa i skolan; men eftersom han inte först hade lärt sig att behärska sig själv, misslyckades han fullständigt med att behärska sina elever. När han försökte tillrättavisa en av pojkarna i sin skola drog han fram en revolver, som klickade men inte avfyrades. För att undgå lynchning tvingades han fly till Kanada mitt i natten.

GSAM 326Inverkan på adventiströrelsen

GSAM 326.2Vid denna tid rådde större harmoni och enighet bland vårt folk än någonsin tidigare; och när man ansträngde sig för att sprida budskapet öppnade sig vägen i alla riktningar.

GSAM 326.3I nr 10, vol. 11, av tidskriften Review, den 14 januari 1858, sade redaktören, när han talade om resultatet av arbetet med tidningen Messenger: ”Vid tiden för splittringen, när man försökte sätta käppar i hjulet för Review, värderades församlingens egendom vid redaktionen till endast 700 dollar. Sedan dess har värdet stigit till 5 000 dollar. Då fanns det omkring tusen betalande prenumeranter, nu finns det två tusen, förutom en ganska omfattande lista med ’gratis’ prenumeranter.”

GSAM 326.4Eftersom vi nu hade nått den tid (1858) då ”Messenger-gruppen” splittrades och skingrades, och tidningen Messenger upphörde att existera, är ovanstående siffror betydelsefulla. Precis som antalet betalande prenumeranter på tidskriften Review hade exakt fördubblats, så hade antalet troende mer än fördubblats. Således uppfylldes den förutsägelse som gjordes genom fru White i juni 1855.

GSAM 327Tältmöten föreslogs först

GSAM 327.1I budskapets tidiga dagar var det vår vana att hålla möten i skolhus när ingen bättre plats fanns att tillgå. I en sådan byggnad samlades vid ett tillfälle en så stor folkmassa att inte ens två skolhus av den storleken skulle ha rymt alla. För att alla skulle kunna höra honom stod talaren i ett öppet fönster och talade till dem som befann sig inne i huset och till en ännu större publik som satt i sina vagnar och på gräset. Det var synen av denna stora församling som ledde till övervägandet att hålla tältmöten.

GSAM 327Det första tältmötet i Battle Creek, Michigan

GSAM 327.2Därför beslutade pastor James White och andra vid ett råd den 22 maj 1854 att det skulle vara en genomförbar plan att använda tält för möten. Vid den tiden användes stora tält mycket sällan för andra ändamål än cirkusar, djurparker och olika slags föreställningar. Michigan var den första delstaten där sjundedagsadventisterna vågade sig på denna typ av verksamhet. Det första tältmötet inleddes i Battle Creek den 10 juni 1854. I dag har detta sätt att hålla möten under sommarsäsongen vuxit till stora proportioner.

GSAM 327Förslag om lägermöten

GSAM 327.3År 1868 togs ytterligare ett djärvt steg. Man övervägde noga lämpligheten i att anordna lägermöten och kom fram till att detta skulle vara ett utmärkt sätt att rymma de stora folksamlingarna vid våra allmänna möten. Med ett stort tält för offentliga gudstjänster och mindre familjetält skulle deltagarna känna sig bekväma, och på så sätt kunde man tillbringa flera dagar på ett givande sätt med samtal och andakt.

GSAM 328Det första lägermötet i Wright, Michigan

GSAM 328.1Det första lägermötet hölls i Wright, Michigan, den 1–7 september 1868. Dessa viktiga allmänna sammankomster för vårt folk har vuxit i sådan utsträckning att över femtio lägermöten hålls varje år i olika delar av verksamhetsområdet. Dessa lägermöten hålls inte bara i Amerika, utan även i Europa, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

GSAM 328.2Den största sammankomsten av detta slag som vårt folk någonsin har hållit ägde rum år 1893 i Lansing, Michigan. Vid den stora sammankomsten bodde 3 400 personer i över 500 familjetält. Över 150 000 yards tältduk användes vid uppförandet av de olika tälten i lägret.

GSAM 328Räddning från en järnvägskatastrof

GSAM 328.3Dagen efter att beslutet fattades att köpa vårt första 60-fotstält (23 maj 1854) skulle pastor White och hans hustru, som då befann sig i Jackson, Michigan, påbörja sin resa till Wisconsin, där de skulle verka en tid. Vi tillbringade eftermiddagen hos D. R. Palmer, bara en kort bit från stationen. Flera gånger under eftermiddagen sa pastor White: ”Jag känner mig konstig inför att ge mig av på den här resan; men, Ellen, vi har ett uppdrag att fullgöra, och vi måste åka. Om jag inte hade ett uppdrag, skulle jag inte åka i kväll.”

GSAM 328.4När kvällen föll, strax innan tåget skulle anlända, hade vi en stund av bön. Alla verkade ledas att be för pastor Whites och hans hustrus säkerhet under resan. När vi reste oss uttryckte pastor White sin tro på att Herren skulle ta hand om dem och bevara dem.

GSAM 328.5Klockan åtta följde jag med dem till tåget för att hjälpa till att ordna platser och ställa i ordning deras bagage. Vi gick in i en vagn med högryggade säten, som på den tiden kallades en ”sovvagn”. Fru White sa: ”James, jag kan inte stanna i den här vagnen, jag måste ut härifrån.” Jag hjälpte dem att få en plats mitt i nästa vagn. Fru White satte sig med sina paket i knät, men sa: ”Jag känner mig inte hemma på det här tåget.” Klockan ringde, och efter att ha sagt ett hastigt ”Farväl” till dem begav jag mig snart till Cyrenius Smith för att övernatta där.

GSAM 329.1Klockan var ungefär tio när vi alla blev mycket förvånade över att höra pastor White, som vi trodde var på god väg mot Chicago, knacka på dörren. Han berättade att tåget hade spårat ur tre engelska mil väster om Jackson; att större delen av tåget, inklusive loket, var helt förstört; men även om flera hade omkommit hade han och fru White klarat sig oskadda. Han skaffade snart en häst och vagn och åkte tillsammans med Abram Dodge för att hämta fru White, som pastorn hade burit en bit i sina armar över ett vått, sumpigt område och över en liten bäck till en säker plats, långt bort från olycksplatsen.

GSAM 329.2Tidigt nästa morgon följde jag med herr Dodge för att besiktiga vraket. Vid en punkt där vägen korsar järnvägsspåret snett hade en oxe lagt sig för att vila direkt på spåret. Loket hade ingen kofångare, och när det träffade djuret slungades det därför av spåret åt vänster. Vid den första stöten när loket slog i marken hoppade bagagevagnen, som innehöll pastor Whites koffert med böcker, helt av spåret och klarade sig oskadd; samtidigt kopplades passagerarvagnen längst bak i tåget loss från resten av tåget utan mänsklig inblandning och stannade lugnt kvar på spåret. Loket och tendern rullade på marken utanför spåret ungefär sex till åtta rod, varefter loket stötte emot en ekstubbe med en diameter på ungefär tre fot. Tågets kraft var så stor att loket välte med undersidan uppåt, och tenderns bakdel svängde runt tvärs över spåret. Tågets huvuddel, som färdades med full fart, kolliderade med detta vrak av loket, vilket orsakade en andra stöt. Den första vagnen som kolliderade med loket var en expressvagn, som krossades till tändved. Den, tillsammans med sitt innehåll, utgjorde en skräphög som staplades på och runt tendern. Nästa vagn var en andraklassvagn med arton passagerare, varav en omkom och alla övriga skadades i större eller mindre utsträckning. Denna vagn delades i två delar när sovvagnen körde rakt igenom den. Den främre delen av sovvagnen slogs i bitar, och den sittplats där fru White inte kände sig fri att stanna kvar krossades fullständigt.

GSAM 330Bevis på gudomlig räddning

GSAM 330.1När vi betraktade vraket och sedan vagnen i vilken pastor White och hans hustru färdades vid olyckstillfället, som stod stilla för sig själv, ungefär femton rod bort från vraket, kände vi i våra hjärtan att Gud hörde bönen, och vem vet om han inte sände sin ängel för att koppla loss den vagnen, så att hans tjänare kunde undkomma oskadda? Denna tanke gjorde särskilt starkt intryck på oss när bromsaren sa att han inte hade kopplat loss den, och dessutom att ingen befann sig på plattformen när det hände, och att det var ett mysterium för både honom själv och all tågpersonal hur det hade gått till; och vad som var ännu mer gåtfullt för dem var att både länken och bulten var hela, och bulten med sin kedja låg på plattformen i den förstörda vagnen som om den hade placerats där av en omsorgsfull hand.

GSAM 330.2På kvällen den 24:e hade spåret rensats så pass mycket från skräpet att tågen gick som vanligt, och pastor och fru White steg återigen ombord på vagnarna och tog sig säkert till sitt möte i Wisconsin.

GSAM 330Motståndarna tillrättavisade

GSAM 330.3Det var inte alltid ”smidigt” för det forna Israel. De hade fiender utifrån som försökte hindra deras framsteg vid varje steg. Den ”blandade skaran” och de oinvigda inom lägret var villiga redskap, genom vilka Satan försökte väcka missnöje, strid, murrande och uppror. Det faktum att Guds välsignande hand var med de som litade på honom, och att segern följde deras ansträngningar, var ett bevis på att detta folk hade funnit nåd i hans ögon – att Herrens hand ledde dem.

GSAM 331.1Så även när det gäller den tredje ängelns budskaps uppkomst och framsteg: dess framgång har inte berott på att de sanningar som framförts har varit något som fallit i det naturliga människohjärtats smak. Tvärtom står budskapets allra mest centrala sanning – Herrens sabbat – i konflikt med själviska, världsliga intressen, eftersom den skiljer dem som lyder den från världens sysslor två dagar i veckan. Den nuvarande sanningens sak har haft sina yttre fiender, som varit beslutsamma och ihärdiga i sina ansträngningar att störta verket. Om dem kan man säga, med psalmistens ord: ”Om HERREN icke hade varit med oss -- så säge Israel -- om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss.”²

GSAM 331.2Själviska och missnöjda personer inom våra led har då och då dykt upp och berättat vilka stora saker som skulle åstadkommas när deras syften uppfylldes; men likt ett irrbloss har deras ljus för länge sedan slocknat. Den nuvarande sanningens sak har under tiden säkert och stadigt banat sig väg runt om i världen och vunnit i stabilitet och styrka med varje framsteg.

GSAM 331Pastorerna Stephenson och Hall

GSAM 331.3Under sommaren 1855 försökte pastorerna Stephenson och Hall skapa ett uppror i delstaten Wisconsin. Det var välkänt bland de ledande bröderna att de hade velat pröva alla andra punkter i vår tro genom sin lära om ”den kommande tidsåldern” och var mycket angelägna om att sjundedagsadventisterna skulle undervisas i läran om prövotiden efter Kristi återkomst.

GSAM 331Profetia om dem

GSAM 331.4Den 20 november 1855 fick fru White en inblick i deras handlande, tillsammans med en profetia om dess slutliga utgång med följande ord: ”Tror du, svage människa, att du kan hindra Guds verk? Svage människa, en enda beröring med hans finger kan slå dig till marken. Han kommer endast att tåla dig en kort stund.”

GSAM 332.1Våra motståndare har hävdat att detta var en syn som förkunnade att dessa män snart skulle dö, och eftersom de levde i flera år hade synen inte gått i uppfyllelse. Det finns ingenting i synen om att de skulle dö. De visades i rollen som män som försökte hindra arbetet med den tredje ängelns budskap. Samtidigt som de informerades om hur lätt det skulle vara för Gud att stoppa dem, tilläggs det: ”Han kommer att tåla dig bara en kort stund.” Vad gjorde de? – Istället för att lyckas i sin kamp, som de hade förväntat sig, verkade de lämnas att famla sig fram i mörkret. Inom några veckor övergav de sabbaten helt och hållet och vände sig mot den. De hade hoppats bilda ett ”kommande tidsåldersparti”, med sig själva som ledare. Istället för att lyckas med detta förlorade de, genom att överge sabbaten, helt sitt grepp om vårt folk. På så sätt omintetgjorde de genom sin egen handlingslinje fullständigt det de ursprungligen hade tänkt göra. Vårt folk sade: ”Sannerligen, Gud har ’låtit dem få vara en kort tid.’”

GSAM 332Ett sorgligt livsslut

GSAM 332.2När det gäller utgången för dessa två män kan det vara lämpligt att återge några uttalanden om deras sorgliga öde, som gjordes av deras egna bröder, ”Kommande tidsålders”-troende, med vilka de umgicks efter att ha lämnat sabbaten. För trettiosju år sedan drabbades herr Hall av en viss demens (orsakad av hjärnuppmjukning), och orsaken till detta tillstånd var förlusten av en ganska stor del av hans egendom genom bedrägeri från andras sida. Han led av vanföreställningen att om han skulle gå utomhus skulle han plattas ut eller plattas till mot marken. Han är ofarlig, men har naturligtvis under dessa långa år varit helt olämplig för pastoralt arbete i någon form.³

GSAM 332.3Pastor Stephenson har varit död i ungefär sexton år. Under flera år före sin död var han sinnesrubbad (galen), även om han inte utgjorde någon fara för andra. Innan han blev så här, utnyttjade han den frihet som han trodde sig ha genom den laglöshetsteori som han hade anammat, och lämnade sin egen hustru – en kvinna som inte anklagades för något brott mot dygden (han kunde endast få skilsmässa genom att anlita en oärlig advokat) – och gifte sig med en annan kvinna som var mycket yngre än hans tidigare hustru. Denna handling var en så flagrant kränkning av moralen att hans egna bröder som trodde på ”den kommande tidsåldern” tog avstånd från hans agerande och inte längre tillät honom att predika för dem.

GSAM 333.1Uttalandena från deras egna bröder om dessa mäns sista dagar uttrycker det djupaste medlidandet; ändå är det de nakna fakta, som redovisas utan illvilja eller fördomar. Med detta överlåter vi åt våra läsare att dra sina egna slutsatser när det gäller den fysiska tillämpningen av vittnesbördet.

GSAM 333Pastor J. H. Waggoner tar emot budskapet

GSAM 333.2År 1852 accepterade pastor J. H. Waggoner, som hade drivit en lokaltidning i Wisconsin, den nuvarande sanningen och ägnade sig året därpå helt åt predikoverksamheten. År 1857 skrev han två mycket viktiga broschyrer på cirka tvåhundra sidor vardera. Den första av dessa hade titeln The Nature and Tendency of Modern Spiritualism, och den andra A Refutation of the Age-to-Come. Den förstnämnda har inte bara varit ett medel för att rädda många från att falla i Satans snara, utan har med Guds välsignelse också öppnat ögonen på många som inte visste vad de skulle tro om dessa moderna manifestationer.

GSAM 333.3Hans Refutation of the Age-to-Come är en ytterst fullständig genomgång av de falska teorierna om en prövotid för syndare efter vår Herres återkomst. Det är en så fullständig motbevisning av den läran att den inte bara har förblivit obesvarad, utan att vi ännu inte har kunnat observera något försök till svar. Boken redogör, på ett ytterst tydligt och koncist sätt, för Kristi ställning som präst på sin Faders tron (hans Melkisedekska prästadöme) under den nuvarande tidsåldern, och den ställning han kommer att inta på sin egen tron, i sitt framtida eviga rike – en tron som inte kommer att vara förknippad med något förmedlande prästadöme.

GSAM 334.1Ännu senare skrev pastor Waggoner en tredje broschyr av ungefär samma omfång, med titeln The Atonement in the Light of Reason and Revelation. Omkring år 1884 reviderades och utökades denna till en volym på cirka 400 sidor. Det är en tydlig och koncis avhandling om det ämne som titeln anger.

GSAM 334.2Från och med denna tid var han nära knuten till förlagsverksamheten, både som författare och redaktör. Han fortsatte också sitt pastorala arbete och tillbringade sina sista år i Europa.

GSAM 334.3Den 17 april 1889 avled han plötsligt i Basel, Schweiz, strax efter att ha fullbordat sin sista bok, From Eden to Eden. Den 16:e arbetade han en hel dag med att skriva och gjorde följande anteckning i sin dagbok: ”Arbetade hårt hela dagen.” Ur den rapport om händelsen som sammanställts av europeiska bröder framgår följande detaljer:—

GSAM 334.4”På morgonen den 17:e, omkring halv sex, föll han död ner i sitt kök, utan minsta förvarning, till följd av hjärtstillestånd. Han hade arbetat mycket hårt för att färdigställa den engelska utgåvan av sin nya bok, och han räknade med att resa till London följande söndag för att arbeta med verket där, innan han skulle återvända till Amerika kommande sommar.”

GSAM 334.5Sedan 1854 hade pastor Waggoner ständigt och framträdande stått inför allmänheten för att försvara sanningen, både från predikstolen och i pressen. Vid tiden för hans död var han nästan sextionio år gammal. Han begravdes i Basel den 20 april. Således föll ytterligare en av de tidiga arbetarna i saken på sin tjänstpost.

GSAM 334Trobot

GSAM 334.6Under den tidiga våren 1858 hade fru White varit svårt sjuk i flera dagar och varit sängbunden i ett nästan hjälplöst tillstånd. En kväll, strax före midnatt, svimmade hon; familjen försökte med alla medel de kände till att återföra henne till medvetande, men deras ansträngningar misslyckades. Hon förblev i detta tillstånd i över en halvtimme, då pastor Andrews och jag hastigt kallades av pastor White för att delta i en bönestund. Som svar på de innerliga bönerna vid hennes säng återförde Herren henne barmhärtigt till medvetande och återställde hennes hälsa till det normala. Medan hon prisade Gud fördes hon bort i en syn, fortfarande liggande i sängen. En del av det som visades henne i denna syn kan läsas i ”Testimony for the Church”, nr 5.

GSAM 335Anmärkningsvärd fysisk manifestation

GSAM 335.1En märklig fysisk manifestation var förknippad med denna syn, vilket vi vill särskilt uppmärksamma. Pastor White och jag själv satt på ena sidan av sängen, och pastor Andrews på den andra sidan. Hennes händer var omväxlande knäppta över bröstet eller rörde sig tillsammans med armarna på hennes vanliga fria och graciösa sätt mot de olika scenerna hon betraktade. Den övre delen av hennes kropp var upplyft från sängen, så att det fanns ett utrymme på omkring åtta eller nio tum mellan hennes axlar och kudden. Med andra ord var kroppen från höfterna och uppåt böjd i en vinkel på ungefär trettio grader. Och i den ställningen förblev hon under hela synen, som varade i trettio minuter. Ingen skulle naturligt kunna inta den ställningen utan stöd av händer och armar, än mindre hålla sig kvar där under så lång tid. Här fanns återigen ett bevis på att någon kraft, över vilken hon inte hade någon kontroll, var förknippad med synen.

GSAM 335En annan förutsägelse

GSAM 335.2Den 1 oktober 1858 hölls ett allmänt möte med pastor White, fru White och undertecknad i Rochester, New York. Efter detta möte följde undertecknad med dem på en resa genom delstaten New York och delstaterna i New England. En sabbat fick fru White en syn där hon bland annat visades att Satan på någon plats under vår planerade resa skulle utföra en kraftfull attack mot henne, och att pastor White och jag själv måste hålla fast vid henne i tro, och att Herren skulle rädda henne.

GSAM 336Fru Whites prövning

GSAM 336.1Även här var det en profetia om vad som skulle komma att hända. Fortsättningen kommer att visa hur exakt den uppfylldes. Den första sabbaten efter mötet i Rochester befann vi oss i Roosevelt, och nästa sabbat i Brookfield i Madison County. Veckan därefter höll vi möten i herr Ballous rymliga kök i Mannsville, Jefferson County. Under tågresan från Brookfield till Mannsville blev fru Whites ansikte inflammerat precis under ögonen. Detta var så smärtsamt att hon, när vi nådde Mannsville, var tvungen att lägga sig till sängs. Inflammationen förvärrades under två dagar, vilket berövade henne sömnen och hindrade henne från att delta i mötena. Hennes huvud var så svullet att båda ögonen var stängda, och hennes ansikte var så vanställt att det inte längre liknade en människas. Mitt i all denna plågsamma smärta och den extrema nervositeten, orsakad av sömnbrist, strävade fienden hårt efter att få henne att knorra mot Gud. Så fortsatte det fram till slutet av de planerade mötena.

GSAM 336.2Efter att mötena hade avslutats sade pastor White till mig:

GSAM 336.2”Broder John, detta är just den attack från Satan mot min hustru som vi varnades för i Rochester. Du minns väl det löfte som gavs där: att om vi skulle hålla ihop och stödja henne i tron, utan att släppa taget ett ögonblick när kampen kom, skulle fiendens makt brytas och hon skulle befrias. Låt oss genast gå in och ha en bönestund.”

GSAM 336Befrielse enligt förutsägelsen

GSAM 336.3Vi gick omedelbart in i rummet där fru White låg sängbunden och ägnade oss åt innerlig bön för henne, medan bröderna i rummet där vi hade hållit mötena förblev i tyst bön. Ungefär tio minuter efter att vi börjat be kom Herrens kraft ner och fyllde rummet. Fru White befriades omedelbart från all smärta och bad genast om mat. Detta var omkring klockan fem på eftermiddagen. Vid klockan sju hade svullnaden i hennes ansikte helt försvunnit, och hon deltog i mötet den kvällen, till synes lika frisk som någonsin.

GSAM 337.1På invånarnas begäran hölls på kvällen ett tal om ”De heligas arv”, och i slutet av detta framförde fru White en uppmaning. Medan pastor White var ute med sin lille son, W. C., fördes hon bort i en syn inför den stora församlingen. En del av det som visades henne vid det tillfället kan läsas i den avslutande artikeln i Testimony nummer 5, daterad Mannsville, N.Y., den 21 oktober 1858.

GSAM 337.2Den lättnad som fru White upplevde vid det ovan nämnda tillfället var lika effektiv som hade förutsagts i den syn som gavs i Rochester. Inga svårigheter av det slaget inträffade igen under den resan, och vi upplevde en härlig seger för sanningen på varje plats.

GSAM 337Förutsägelsen om det amerikanska inbördeskriget

GSAM 337.3På sabbaten den 12 januari 1861, exakt tre månader på dagen innan det första skottet avfyrades mot Fort Sumter (vilket i själva verket var krigets inledning och ledde till befrielsen av 4 000 000 afrikanska slavar i Amerika), invigdes sjundedagsadventisternas församlingshus i Parkville, Michigan. Vid gudstjänsten närvarade pastor White och hans hustru, pastorer Waggoner, Smith och undertecknad. När pastorns predikan var avslutad höll fru White en gripande uppmaning, varefter hon satte sig i en stol. I denna ställning fördes hon bort i en syn. Huset var fullsatt av människor, och stämningen var verkligen högtidlig. När hon kom ut ur synen reste hon sig, såg sig om i huset och sade:—

GSAM 338.1”Det finns inte en enda person i detta hus som ens har drömt om den olycka som kommer att drabba detta land. Folk gör narr av South Carolinas utträdesförordning, men jag har just fått se att ett stort antal stater kommer att ansluta sig till den staten, och det kommer att bli ett fruktansvärt krig. I denna syn har jag sett stora arméer från båda sidor samlade på slagfältet. Jag hörde kanonernas dån och såg de döda och döende överallt. Sedan såg jag dem rusa fram och kämpa man mot man [och hugga varandra med bajonetter]. Därefter såg jag slagfältet efter striden, helt täckt av döda och döende. Sedan fördes jag till fängelserna och såg lidandet hos de nödställda, som tynde bort. Sedan fördes jag till hemmen hos dem som hade förlorat makar, söner eller bröder i kriget. Jag såg deras nöd och ångest.”

GSAM 338.2Sedan såg hon sig långsamt omkring i huset och sade: ”Det finns människor i detta hus som kommer att förlora söner i det kriget.”

GSAM 338Fru Ensigns vittnesbörd om synerna

GSAM 338.3Som en bekräftelse på ovanstående faktum, och som bevis på att förutsägelsen gjordes den angivna dagen, samt som en illustration av hur församlingen uppfattade den och spred den vidare, lämnas följande vittnesbörd:—

GSAM 338.4”Härmed intygas att jag bodde i St. Joseph County, Michigan, i januari 1861, ungefär sex engelska mil från Parkville. Jag var inte adventist. Den 12:e dagen i den månaden åkte ett antal av mina grannar till Parkville för att delta i möten. När de kom hem berättade de för mig att det fanns en kvinna på mötet som befann sig i trans och som sade att ett fruktansvärt krig var på väg att drabba Förenta staterna; att stora arméer skulle ställas upp på båda sidor, såväl i södern som i norr, och att många skulle få lida i fängelser; och att många familjer skulle drabbas av svår nöd till följd av att de förlorade makar, söner och bröder i kriget; och att det fanns män i huset som skulle förlora söner i det kriget.” Undertecknat: ”Martha V. Ensign, Wild Flower, Fresno County, Kalifornien, 30 januari 1891.”

GSAM 339.1I samband med förutsägelsen om detta fruktansvärda krig förklarade fru White vidare att sjundedagsadventisterna ”skulle hamna i svåra situationer till följd av kriget, och att det var allas plikt att innerligt be om att de skulle få visdom att veta vad de skulle göra under de prövande tider som låg framför dem.”

GSAM 339Inbördeskrigets omfattning

GSAM 339.2Vid den tidpunkt då synen gavs hade folket i norr i allmänhet endast en mycket liten, om ens någon, aning om det förestående kriget. Till och med president Lincoln, tre månader senare (den 12 april 1861), när flera stater hade anslutit sig till South Carolina i dess utträdesförordning och det första skottet avfyrades mot Fort Sumter, kallade endast in 75 000 man, och dessa för den korta perioden på tre månader.

GSAM 339.3Det totala antalet soldater som tjänstgjorde på unionssidan under kriget uppgick till 2 859 132. Encyclopedia Britannica anger att ”konfederationens armé vid början av 1863 uppgick till cirka 700 000 man”, men att det är svårt att fastställa exakt hur många som totalt hade värvats. Den uppskattar antalet döda till ”cirka 300 000 man”. Vissa av de senare uppslagsverken uppskattar förlusterna på unionssidan (av dem som dödades i strid eller som avled av skador eller sjukdomar som de ådragit sig i fält eller i fångläger) till 359 528. Om skulden på unionssidan skriver Britannica:—

GSAM 339.4”Skulden nådde sin högsta nivå den 31 augusti 1865 och uppgick till 2 845 907 626,56 dollar. Cirka 800 000 000 dollar i intäkter hade också använts, främst till kriget; delstater, städer, län och kommuner hade använt sina egna skatteintäkter och ackumulerat egna skulder för krigsändamål; utbetalningarna för pensioner kommer troligen att uppgå till 1 500 000 000 dollar i slutändan. Konfederationens utgifter kan aldrig fastställas, och den egendom som förstördes av de federala arméerna och av konfederationens arméer kan knappast uppskattas; dessutom utplånades det monetära värdet (2 000 000 000 dollar) av slavarna i södern genom kriget. Sammantaget, även om krigets kostnad inte kan beräknas exakt, är 8 000 000 000 dollar en försiktig uppskattning.”⁴

GSAM 340Ytterligare en bekräftelse av synen

GSAM 340.1När det gäller förutsägelsen om att männen i Parkvilles församlingshus skulle förlora sina söner i kriget, vill jag bara nämna att jag hösten 1883 träffade den äldste i Parkville-församlingen, som också var äldste i januari 1861 när synen gavs; och jag frågade honom om han mindes det uttryck som fru White använde när hon berättade om synen rörande kriget. ”Ja”, sade han, ”det gör jag.” ”Kan du berätta för mig hur många du känner till som var i huset den dagen och som förlorade söner i kriget?” Han kom genast ihåg namnen på fem och sade: ”Jag vet att dessa var där och att de förlorade söner i kriget; och om jag vore hemma, där jag kunde tala med mina församlingsmedlemmar, skulle jag kunna ge dig fler namn. Jag tror”, fortsatte han, ”att det fanns ytterligare fem, utöver dem jag har nämnt.”

GSAM 340.2Fyra år och mer av ihärdiga strider från Sydstaternas sida, tills nästan hälften av alla mobiliserade styrkor hade gått förlorade genom död i strid eller av sjukdom, visar på en slående uppfyllelse av ovanstående förutsägelse.

GSAM 340Slaveriet och kriget

GSAM 340.3När fru White berättade om en syn som hon fått den 4 januari 1862, sade hon:—

GSAM 340.4”Tusentals har lockats att ta värvning i tron att detta krig syftade till att utrota slaveriet; men nu när de är bundna av sin värvning inser de att de har blivit vilseledda, att syftet med detta krig inte är att avskaffa slaveriet, utan att bevara det som det är.”

GSAM 341.1Ovanstående framfördes vid en tidpunkt då soldaterna ålades att medverka i arbetet med att återlämna alla slavar som hade rymt till unionens linjer till sina herrar, och soldaterna beskrivs som om de säger: ”Om vi lyckas kväva detta uppror, vad har vi då vunnit?” De svarar nedslående: ”Ingenting. Det som orsakade upproret har inte undanröjts. Slavsystemet, som har ruinerat vår nation, får fortsätta att existera och väcka ett nytt uppror.” Dessa ord, hämtade från Testimony nr 7, där en gripande redogörelse för kriget ges i sin helhet under rubriken ”Slavery and the War”, säger inte att slaveriet aldrig skulle avskaffas, utan beskriver situationen så som soldaterna då såg den. Lite längre fram i samma vittnesmål finns följande förutsägelse:—

GSAM 341Förutsägelse om seger för Nordstaterna

GSAM 341.2”Och ändå utlyses en nationell fasta! Herren säger: ’Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok’. När vår nation iakttar den fasta som Gud har valt, då kommer han att ta emot deras böner vad kriget beträffar; men nu når de inte fram till hans öron.”

GSAM 341.3De som är bekanta med krigets historia känner till de nederlag, katastrofer, förseningar osv. som var förknippade med Nordstaternas försök att besegra Sydstaternas styrkor fram till den tidpunkt då frigivningsproklamationen utfärdades – den 1 januari 1863. Hur snabba var då inte erövringarna från den tiden fram till krigets slut! Hur uppenbart var det inte, för dem som följde arbetets framskridande, att förutsägelsen från den 4 januari 1862 uppfylldes. Efter att bördorna lyfts, slaveriets bojor lossats och oket brutits för slavarna! Hur uppenbart var det inte att Gud hörde sitt folks böner och välsignade ansträngningarna att avsluta kriget när de valde den fasta som behagade honom!

GSAM 342F.d. guvernör St. Johns vittnesbörd

GSAM 342.1I ett tal som före detta guvernören John P. St. John från Kansas höll i Ottawa, Illinois, och som jag lyssnade till på eftermiddagen den 29 juni 1891, gjorde han följande uttalande:—

GSAM 342.2”Jag har aldrig varit så besviken som när [konfederaterna] besegrade oss vid Bull Run. Men allt var en del av Guds plan. Hade vi besegrat [konfederaterna], skulle politikerna ha kokat ihop en fred, och Unionen skulle ha fortsatt med slaveri, och vi skulle ha haft det än i dag. I två år hade [konfederaterna] övertaget; men efter att Lincoln utfärdat den berömda frigivningsproklamationen hade vi svängt över till Guds sida och kunde inte förlora.”