Kapitel 7 — Budskapets snabba framfart

GSAM 126.1”Och jag såg en annan väldig ängel komma ned från himmelen. Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans ben voro såsom eldpelare; och i sin hand hade han en öppen liten bokrulle. Och han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden. Och han ropade med hög röst, såsom när ett lejon ryter. Och när han hade ropat, läto de sju tordönen höra sina röster. … Och ängeln, som jag såg stå på havet och på jorden, lyfte sin högra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: ’Ingen tid skall mer givas, utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna.’”¹

GSAM 126En ängel – en symbol för mänskliga budbärare

GSAM 126.2Som redan visats har uppgiften att predika evangeliet anförtrotts människan, och Herren har lovat att välsigna detta verktyg ända till ”tidens ände”.² Därför måste ängeln som bär detta budskap vara en symbol för ett budskap om tiden som ska predikas för jordens invånare. Budskapet förkunnas ur en bok som är ”öppen”, vilket tydligt antyder att den en gång varit stängd. Dessa budbärare är högt aktade av Gud; ty ”bågen”, ett tecken på Guds förbund, vilar över dem, och de står klädda i Guds härlighets ljus och förkunnar budskapet med stöd av alltingets Skapare. Det som här förkunnas är ett tidsbudskap, som en gång var ”förseglat”, men som nu förkunnas ur en ”öppen” bok.

GSAM 127.1I tidigare kapitel har det visats att Herren fastställde tidpunkten då ljuset skulle ges angående slutet på den stora profetiska perioden – tjugotrehundra dagar – som leder fram till den undersökande domen; att förutsägelsen om att kunskapen skulle öka uppfylldes exakt genom att många uppväcktes till vilka han uppenbarade detta ljus; och att han också fastställde tidpunkten då man skulle lära sig liknelsen om fikonträdet, genom att uppväcka sina lärare just då och där för att gå ut och förkunna den liknelsen för världen. Lika exakt har han fastställt den tidpunkt då tidsbudskapet skulle växa till sitt högljudda rop, och lika exakt har detta uppfyllts.

GSAM 127Det höga ropet i det första budskapet

GSAM 127.2Den tidpunkt då det högljudda ropet i detta budskap skulle utgå är en intressant fråga. Den placeras här mellan ljudet av den sjätte och den sjunde basunen, vilket framgår inte bara av dess placering i den bibliska berättelsen, utan också av själva budskapet, som säger: ”i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när det sker att han stöter i sin basun, då är Guds hemliga rådslut fullbordat, i enlighet med det glada budskap som han har förkunnat för sina tjänare profeterna.” Detta är ett avgörande bevis på att den tid som förkunnas i detta budskap sträcker sig fram till den sjunde trumpetens ljud.

GSAM 127Tiden för det högljudda ropet

GSAM 127.3När den sjunde ängeln blåser, läser vi att ”Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel.”³ I tjänsten i den jordiska helgedomen öppnades det rum som innehöll arken – det allra heligaste – endast en gång om året; det var på försoningsdagen och i syfte att utplåna synder – helgedomens rening. Den tid som profeterna talade om, då detta reningsverk, såsom det fullbordats av Kristus, skulle äga rum, är vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna.⁴ Det sägs också att när den sjunde ängeln blåser i sin basun, hörs röster i himlen som säger att tiden är kommen för de döda att dömas.⁵

GSAM 128.1Denna profetiska symbol i Uppenbarelseboken 10 visar den tid då detta budskap ska gå ut ”med hög röst” och slutligen som ”när ett lejon ryter”. Den tid då budskapet, enligt denna profetia, skulle växa till sitt ”höga rop” sträcker sig från slutet av den sjätte basunens tid till slutet av den profetiska perioden som leder fram till helgedomens rening, med andra ord till slutet av de tjugotrehundra dagarna. De första fyra basunerna uppfylldes i krigen med goterna, vandalerna, hunnerna m.fl., vilka delade upp Västra Rom i tio delar eller riken.

GSAM 128Den femte basunen

GSAM 128.2Den femte basunen skildrar islams uppkomst med dess moln av villfarelser, men särskilt perioden på ”fem månader”, eller hundrafemtio bokstavliga år från den tid då de hade en ”konung över sig”. Den 27 juli 1299 invaderade Osman, grundaren av det ottomanska riket, Nicomedias territorium. Från den tiden plågade och ”tormenterade” ottomanerna det östra romerska riket fram till den 27 juli 1449, de 150 åren sedan den femte basunen lät. Vid den tiden ryckte turkarna fram med sina styrkor mot själva staden Konstantinopel och använde krut i krigföringen; och från en tung kanon, som enligt historikern Gibbon krävde sextio oxar för att dras, avfyrade de stora stenblock mot Konstantinopels murar.

GSAM 128Slutet på den sjätte basunen

GSAM 128.3Ungefär vid denna tid avled Johannes Palaiologos, som av historikerna betraktas som den siste grekiske kejsaren. Konstantin Decozes var den rättmätige tronföljaren, men det sägs att hans rädsla för Amurath, den turkiske sultanen, som förde detta krig mot honom, fick honom att be Amurath om tillstånd att bestiga tronen. En sådan handling skulle nästan framstå som en avsägelse av tronen till turkarna. Faktum är att ottomanerna mycket snart tog staden Konstantinopel och det östra romerska riket i besittning. På så sätt ”dödade” de (politiskt) det rike som de tidigare hade ”plågat”. De skulle ”döda” det under en timme, en dag, en månad och ett år.

GSAM 129.1Om man betraktar detta som profetisk tid, där en dag motsvarar ett år, hur lång tid skulle det då vara? Problemet är enkelt: ett år består av 360 dagar eller år; en månad av 30 dagar eller år; och en dag motsvarar ett år – sammanlagt 391 dagar, eller bokstavligen 391 år. Eftersom en timme är den tjugofjärde delen av en dag skulle den, symboliskt sett, motsvara en halv månad, eller femton dagar. Den totala tiden för det muslimska självständiga styret över det östromerska territoriet skulle därför vara 391 år och 15 dagar. Lägger man till detta till den 27 juli 1449 kommer man fram till den 11 augusti 1840 som slutdatum för den turkiska självständighetsperioden, såsom anges i den sjätte basunen.

GSAM 129Dr Josiah Litch förutspår det ottomanska rikets fall

GSAM 129.2År 1838 anslöt sig dr Josiah Litch från Philadelphia, Pennsylvania, till det budskap som William Miller förkunnade och engagerade sig i arbetet med att sprida budskapet vidare. Han författade artiklar för tryck om de sju trumpeterna i Uppenbarelseboken. Han intog den orubbliga ståndpunkten att den sjätte trumpeten skulle upphöra att ljuda och att det ottomanska imperiet skulle falla den 11 augusti 1840, och att detta skulle visa världen att en dag i symbolisk profetia motsvarar ett år i bokstavlig tid.

GSAM 129.3Några av bröderna, till och med de som delade hans tro i denna fråga, darrade av rädsla för vad som skulle hända ”om det inte skulle inträffa” som han hade sagt. Detta avskräckte honom dock inte, utan han fortsatte att göra allt som stod i hans makt för att sprida sina åsikter om den turkiska frågan. Offentliga tidskrifter spred hans påstående i ämnet vidare. Ateistiska föreningar diskuterade frågan vid sina möten och sade: ”Här är en man som vågar sig på något, och om detta visar sig stämma som han säger, kommer det utan tvivel att bekräfta hans påstående att en dag i profetian symboliserar ett år, och att tvåtusentrehundra dagar motsvarar lika många år, och att de kommer att upphöra år 1844.”

GSAM 130.1Publiceringen av dr Litchs föreläsning väckte stor uppmärksamhet, och många tusen uppmanades därmed att hålla utkik efter slutet på de svårigheter som hade uppstått mellan Mehemet Ali, paschan av Egypten, och den turkiske sultanen. Hundratals sade: ”Om denna affär slutar så som doktorn har hävdat, kommer det att bekräfta ’år-dag’-principen för tolkning av symbolisk tid, och vi kommer att bli adventister.”

GSAM 130Den turkiske sultanen i krig med paschan av Egypten

GSAM 130.2Under flera år före 1840 hade sultanen varit indragen i ett krig med Mehemet Ali, pascha av Egypten. År 1838 dämpades konflikten mellan sultanen och hans egyptiske vasall för tillfället tack vare de utländska ambassadörernas inflytande. År 1839 återupptogs dock fientligheterna och fortsatte tills sultanens armé, i ett stort slag mellan sultanens och Mehemets arméer, fullständigt slogs sönder och förintades, och hans flotta erövrades av Mehemet och fördes till Egypten. Sultanen hade blivit så fullständigt nedkämpad att han, när kriget återigen bröt ut i augusti, endast hade två linjeskepp av första rangen och tre fregatter kvar som de sorgliga resterna av den en gång så mäktiga turkiska flottan. Mehemet vägrade kategoriskt att överlämna denna flotta och återlämna den till sultanen, och förklarade att om stormakterna försökte ta den ifrån honom skulle han bränna upp den. Så såg läget ut när England, Ryssland, Österrike och Preussen 1840 ingrep och beslutade att lösa konflikten; det var nämligen uppenbart att Mehemet, om han fick hållas i fred, snart skulle bli herre över sultanens tron.

GSAM 131De allierade stormakternas ingripande

GSAM 131.1”Sultanen accepterade de allierade makternas ingripande och överlämnade därmed frivilligt frågan i deras händer. En konferens mellan dessa makter hölls i London, där shejken Effendi Bey Likgis närvarade som ottomansk befullmäktigad representant. Ett ultimatum utarbetades, som skulle överlämnas till paschan av Egypten, enligt vilket sultanen skulle erbjuda honom ärftligt styre över Egypten samt livslångt styre över hela den del av Syrien som sträcker sig från Suezbukten till Tiberiasjön, tillsammans med provinsen Akko; han skulle å sin sida evakuera alla andra delar av sultanens rike som han då ockuperade och återlämna den osmanska flottan. Om han skulle vägra detta erbjudande från sultanen, skulle de fyra stormakterna ta saken i egna händer och använda sådana andra medel för att tvinga honom att gå med på villkoren som de ansåg lämpligt.

GSAM 131.2”Det var uppenbart att så snart detta ultimatum överlämnades till Mehemet Ali skulle saken för alltid ligga utanför den förstnämndes [sultanens] kontroll, och hanteringen av hans angelägenheter skulle från och med det ögonblicket ligga i händerna på de utländska stormakterna.

GSAM 131Profetian uppfylld – slutet på den turkiska självständigheten

GSAM 131.3”Sultanen sände Rifat Bey med ett regeringsångfartyg till Alexandria för att överlämna ultimatumet till paschan. Det överlämnades till honom och togs emot av honom den elfte augusti 1840! Samma dag skickade sultanen en not till ambassadörerna för de fyra stormakterna, där han frågade vilken plan som skulle antas om paschan skulle vägra att följa villkoren i ultimatumet; på vilket de svarade att åtgärder hade vidtagits och att det inte fanns någon anledning för honom att oroa sig för eventuella oförutsedda händelser. Denna dag upphörde den period på trehundranittioett år och femton dagar som tilldelats den osmanska maktens bestående; och var fanns sultanens självständighet? – Borta!”⁶

GSAM 132.1Från den dagen till idag har sultanen tvingats agera enligt stormakternas diktat och se på medan hans rike styckats upp, bit för bit, för att tillfalla dem själva.

GSAM 132Allmänhetens intresse för profetior väcktes

GSAM 132.2Denna slående uppfyllelse av profetian hade en oerhörd inverkan på allmänhetens medvetande. Den förstärkte folkets intresse för att höra talas om uppfyllda profetior och profetior som höll på att uppfyllas. Dr Litch berättade att han inom några månader efter den 11 augusti 1840 hade mottagit brev från mer än tusen framstående icke-troende, varav några var ledare för icke-troendes föreningar, där de förklarade att de hade gett upp kampen mot Bibeln och accepterat den som Guds uppenbarelse till människan. Några av dessa omvände sig fullständigt till Gud, och ett antal av dem blev skickliga talare inom den stora rörelsen för Kristi återkomst. Vissa uttryckte sig till dr Litch på följande sätt: ”Vi har sagt att uttolkare av profetiorna citerar från historiens dammiga sidor för att underbygga sina påståenden om profetiska uppfyllelser; men i detta fall har vi de levande fakta rakt framför våra ögon.”

GSAM 132.3För att illustrera hur adventbudskapet, precis i slutet av den sjätte basunen, började förkunnas ”med hög röst”, ska jag nämna ett fall som berättades för mig av en av aktörerna i detta budskap.

GSAM 132.4År 1840 tog E. C. Williams, en stor tillverkare av tält och segel från Rochester, New York, emot budskapet och bjöd in pastorerna Miller och Himes att komma till Rochester och tala till de tusentals människorna i staden. De svarade att de saknade de pengar som krävdes för att hyra en sal som var tillräckligt stor för att rymma folket. Han svarade: ”Jag har ett cirkulärt tält med en diameter på 120 fot. Jag ska sätta upp det, ordna sittplatser och sköta om det, helt gratis. Kom och förkunna budskapet.” ”De kom”, sa han till mig, ”och tältet rymde inte ens hälften av dem som kom för att lyssna, så jag satte in en 40-fots förlängning, vilket gjorde tältet 160 x 120 fot stort. Detta tält fylldes av människor varje dag, och hundratals trängdes tätt utanför, alla ivriga att höra ordet.”

GSAM 133Hundratals förkunnar budskapet

GSAM 133.1För att möta det växande intresset användes stora tält, och under sommarsäsongen hölls möten i skogsdungar. Några av de största kyrkobyggnaderna och offentliga salarna användes på vintern, och alla var fyllda till bristningsgränsen med intresserade åhörare. I stället för att pastor Miller nu, som han hade gjort före 1840, stod ”nästan ensam” och förkunnade budskapet, anslöt sig omkring trehundra till honom för att offentligt förkunna slutet på perioden på tvåtusentrehundra dagar och för att utropa: Det skall inte längre finnas tid och ”stunden är kommen, då han skall hålla dom.” Således ser vi hur, när Herrens tid kom för budskapet att sprida sig över hela världen, hans ord uppfylldes och miljoner människor rördes av en längtan att höra kallelsen.

GSAM 133.2Det som gällde för rörelsen i Amerika gällde även i andra länder. Från år 1840, i stället för att endast ett fåtal individer spred sina skrifter, trädde så att säga dussintals fram för att förkunna ropet. I England fanns det bara inom den engelska statskyrkan sjuhundra pastorer som förkunnade budskapet, för att inte tala om de många andra som ägnade sig åt samma arbete. I mer än ett tjugotal av jordens olika ledande nationer spreds budskapet med en sådan iver att åskådaren kunde säga: ”Detta folk menar fruktansvärt allvar.”