Kapitel 1 – Inledning

GSAM 21.1NÄR vi talar om Kristi återkomst berör vi ett tema som i själva verket har varit Guds folks hopp ända sedan våra första föräldrar förvisades från Edens lustgård. I orden till ormen, att kvinnans säd skulle krossa hans huvud, låg en försäkran om att en återupprättare till slut skulle komma, som skulle besegra Satans maktövertagande och fullborda Guds avsikt på jorden. Man kan anta att Adam och Eva trodde att detta verk skulle fullbordas mycket snart och att en av deras direkta ättlingar skulle bli segraren. Men i Guds plan omfattade löftet om Frälsaren som skulle rädda från den uppenbara undergången allt det som sedan dess har utvecklats i genomförandet av ”sitt eget rådslut och sin nåd, den nåd som redan för evärdliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus”.¹

GSAM 21.2Hade Adam och Eva genast fått en inblick i det elände och den sorg som skulle fylla världen under de långa tidsåldrarna mellan dess undergång och dess återupprättelse, skulle deras sorg ha varit outhärdlig. Himmelens Gud, i sin ömma barmhärtighet och medkänsla, undanhöll denna insikt från dem och lät dem vårda det kärleksfulla hoppet om snart att befrias till Guds barns härliga frihet. Tanken på att förlossningen var nära skulle naturligtvis sporra dem till större allvar i förberedelserna inför denna händelse.

GSAM 22.1På samma sätt har det varit med Guds folk i alla generationer sedan Adams dagar. De var övertygade om att en stor och betydelsefull händelse någon gång i framtiden skulle inträffa – att Kristus slutligen skulle komma och upprätta sitt rike. Även de, liksom Adam och Eva, trodde att händelsen var nära förestående, och liksom dessa var de omedvetna om vad som skulle hända mellan deras egen tid och händelsen; annars skulle de kanske ha blivit nedslagna i sin strävan mot målet och priset.

GSAM 22.2Denna tanke kan illustreras med hjälp av händelser som har inträffat i samband med stora upptäckter. De män som låg bakom dem fullbordade i själva verket Guds avsikt, även om de inte var medvetna om det; ändå drevs de av idéer som inte i alla avseenden visade sig stämma överens med deras egna teorier, vilka fick dem att agera.

GSAM 22De långtgående effekterna av Columbus upptäckter

GSAM 22.3Montgomery skriver i sin bok American History² (utgåva från 1902, sidorna 8–9) om den teori som fick Columbus att ge sig ut på sin resa och om genomförandet av hans plan att nå Ostindien genom att segla västerut:

GSAM 22.4”Columbus ansåg att han kunde förbättra den portugisiske kungens projekt. Han var övertygad om att det fanns en kortare och bättre väg till Indien än den rutt som Diaz hade stakat ut. Den genuesiske sjömannens [Columbus] plan var lika djärv som den var originell. Istället för att segla österut, eller söderut och österut, föreslog han att segla rakt västerut. Han hade, som han trodde, tre goda och solida skäl för ett sådant företag: För det första var Columbus, i enlighet med de främsta geografiska verken på hans tid, övertygad om att jorden inte var platt, som de flesta människor antog, utan en glob. För det andra antog han att detta jordklot var mycket mindre än det är, och att den största delen bestod av land istället för vatten. För det tredje, eftersom han varken visste något eller anade något om förekomsten av den amerikanska kontinenten eller Stilla havet, föreställde han sig att Asiens eller Indiens kust låg rakt mittemot Spanien och Europas västkust. Han uppskattade att det totala avståndet över till Cipango, eller Japan, förmodligen inte skulle överstiga cirka fyra tusen engelska mil.

GSAM 23.1”Hans plan var följande: Han skulle utgå från Europa, styra sitt skepp västerut mot Japan och följa jordklotets krökning tills den förde honom till det han sökte. I hans ögon verkade det lika säkert och enkelt som för en fluga att gå runt ett äpple.

GSAM 23.2”Om expeditionen skulle lyckas skulle han ha denna enorma fördel: Han skulle komma in i Indien direkt genom huvudentrén, istället för att nå dit på omvägar och genom en sorts sidodörr, som portugiserna måste göra.

GSAM 23.3”Vi ser att denne man, som behärskade praktisk matematik, geografi och navigering lika väl som någon annan på sin tid, hade rätt i den första punkten – jordens form – men helt fel i de andra två.

GSAM 23Ett lyckosamt misstag

GSAM 23.4”Ändå var hans fel, märkligt nog, i ett avseende till hans fördel. Det misstag han gjorde när det gällde avståndet var ett ytterst lyckosamt sådant. Hade Columbus korrekt beräknat jordklotets storlek och den verkliga längden på en sådan resa, skulle han förmodligen inte ha seglat iväg, eftersom han omedelbart skulle ha insett att den föreslagna portugisiska rutten var både betydligt kortare och billigare. Å andra sidan, om han hade kunnat föreställa sig eller på något sätt förutse att den amerikanska kontinenten låg rakt i hans väg, skulle det i sig kanske inte ha fått honom att ge sig ut på en upptäcktsresa, eftersom hans mål inte var att hitta ett nytt land, utan en ny väg till ett gammalt.”

GSAM 23Tidernas stora hopp

GSAM 23.5Så har Guds folk, genom tiderna, haft hoppet om Kristi återkomst framför sig som ”ett säkert och fast själens ankare”.³ Även om de ofta mitt i sorg och prövningar i ångest ropar: ”Hur länge, o Herre, innan befrielsen kommer?”, har de ändå kämpat vidare och, likt Paulus, sagt och säger fortfarande: ”vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?”⁴

GSAM 24Paulus upprätthålls av hoppet

GSAM 24.1Några exempel på detta hopps upprätthållande kraft i detta sammanhang måste räcka. När Paulus ställdes inför Felix och fick tillstånd att tala för sig själv, sade han: ”det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med ’den vägen’, vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna, och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.”⁵

GSAM 24.2I sitt skickliga försvarstal när han ställdes inför Agrippa sade Paulus: ”nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud har lovat våra fäder, det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud med iver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppets skull, o konung, är jag anklagad av judarna. Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker döda?”⁶ När han till sist befann sig i Rom för att framträda inför kejsaren, sade han till judarna: ”det är för Israels hopps skull som jag är bunden med denna kedja.”⁷

GSAM 24.3Paulus talade fritt om detta hopp i sitt brev till Titus: ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor; den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är, medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse.”⁸

GSAM 24Petrus gläder sig över hoppet

GSAM 24.4Petrus talar om samma hopp på följande sätt: ”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett oförgängligt, obesmittat och ovanskligt arv, som i himmelen är förvarat åt eder, I som med Guds makt bliven genom tro bevarade till en frälsning som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden. Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar, för att, om eder tro håller provet -- vilket är mycket mer värt än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat -- detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse.”⁹

GSAM 25Guds syfte med skapelsen

GSAM 25.1Skriften avslöjar Guds syfte med att skapa världen; och ur profeternas ord lär vi oss också hans plan för framtiden: ”så säger HERREN, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.”¹⁰ När han hade format den, gav han den till människan. Psalmisten säger: ”Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.”¹¹ Men när han gav den till människan, var människan upprätt, såsom den vise mannen uttryckte det: ”detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.”¹²

GSAM 25.2Vi läser om Herrens handlande med mänskligheten att ”när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn”,¹³ det vill säga enligt antalet av det sanna Israel som till sist skall samlas på jorden som undersåtar i hans framtida rike. Detta uttrycks av Paulus med följande ord: ”Gud … har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo -- detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss. Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till.”¹⁴ När detta ursprungliga syfte med jorden har fullbordats, skall det heta: ”i ditt folk skola alla vara rättfärdiga.”¹⁵ Återigen sägs det om dem i det tillståndet: ”ingen av invånarna skall säga: ’Jag är svag’, ty folket, som där bor, har fått sin missgärning förlåten.”¹⁶ Det kommer att vara den tid då ”de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.”¹⁷

GSAM 26Kristi återkomst är ingen myt

GSAM 26.1I Petrus andra brev står det att ”det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: ’Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’ Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan.”¹⁸

GSAM 26.2I detta skriftställe hänvisar aposteln till förklaringen på berget som ett bevis på Kristi återkomst. Före denna händelse hade vår Frälsare sagt till sina apostlar: ”Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike”¹⁹ — såsom det återges av Lukas: ”Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.”²⁰

GSAM 26.3Detta löfte uppfylldes bokstavligen redan vid förklaringen. I denna ”syn” på berget såg de Jesus förhärligad, såsom han kommer att framträda när han kommer i sitt rike. De såg Elias (Elia), som fördes upp till himlen utan att smaka döden, som en symbol för dem som skall förvandlas – från dödliga till odödliga – ”i ett nu, i ett ögonblick”, när Herren kommer.²¹ Där fanns också Mose, en som hade dött, som representerade dem som skall uppväckas från de döda för att möta Herren. Så i denna ”syn” fick de en glimt av Kristus som kommer i sitt rike, precis som han hade lovat dem.

GSAM 27Profetian – ett säkrare ord

GSAM 27.1Även om apostlarna hade sett denna härliga syn på förklaringsberget och hört Guds röst som uttryckte hans godkännande, bekräftar aposteln Petrus: ”Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet”. Med detta uttalande förringar han inte det de såg och hörde vid det minnesvärda tillfället. De hörde då Guds röst en gång, men i profetiens stora linjer, som sträcker sig fram till Kristi återkomst, har vi Guds röst som ofta upprepas. Faktum är att varje konkret profetisk förutsägelse som har uppfyllts eller dokumenterats i historien är Guds röst till oss. Det måste vara i denna mening som det profetiska ordet är ”fastare”. I Revised Version översätts det med ”bekräftat”. Profetian bekräftas genom varje enskild detalj som uppfylls. Varje enskild händelse som förutsagts är, när den uppfylls, en försäkran om att de återstående förutsagda händelserna säkert kommer att inträffa.

GSAM 27Profetians natur

GSAM 27.2Följande vittnesmål från framstående bibelforskare om profetians natur är övertygande:—

GSAM 27.3Thomas Newton hävdar att ”profetian är historia i förväg och i kortform; historien är profetian fullbordad och utvidgad. Lögnaktiga orakel har funnits i världen; men all människors och djävlars klokhet och ondska kan inte frambringa några sådana profetior som de som finns nedtecknade i Skrifterna.”

GSAM 27.4Sir Isak Newton vittnar om att ”att lyssna till profeterna är ett grundläggande kännetecken för den sanna församlingen.”

GSAM 27.5Dr A. Keith säger att ”profetian är likvärdig med vilket mirakel som helst och är i sig själv mirakulös... Endast den Allsmäktiges röst kunde kalla de döda ur graven — endast den Allvetandes röst kunde avslöja allt som låg dolt i den mörka framtiden, vilken för människan är lika ogenomtränglig som de dödas boningar — och båda är likaså Guds röst.”

GSAM 28.1Matthew Henry sade att ”i Guds tid, som är den bästa tiden, och på Guds sätt, som är det bästa sättet, skall profetian med säkerhet uppfyllas. Varje ord från Kristus är mycket rent och därför mycket säkert.”

GSAM 28Syftet med profetian

GSAM 28.2Vi kan av Kristi ord till sina apostlar lära oss ett av Herrens syften med att ge profetior. När han profetiskt talade om det som skulle ske under Judas liv, sade han: ”förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är.”²²

GSAM 28.3Herren säger också genom profeten Jesaja: ”jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: ’Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag’.”²³

GSAM 28.4Återigen: ”Vad förut skedde, det hade jag för länge sedan förkunnat; av min mun var det förutsagt, och jag hade låtit eder höra därom. Plötsligt satte jag det i verket, och det inträffade. … därför förkunnade jag det för länge sedan och lät dig höra därom, innan det skedde, på det att du icke skulle kunna säga: ’Min gudastod har gjort det, min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det så.’ Du hade hört det, nu kan du se alltsammans; viljen I då icke erkänna det? Nu låter jag dig åter höra om nya ting, om fördolda ting som du ej har vetat av. Först nu hava de blivit skapade, icke tidigare, och förrän i dag fick du icke höra om dem, på det att du ej skulle kunna säga: ’Det visste jag ju förut.’”²⁴

GSAM 28.5Av detta språk framgår kraften i profetiska uppfyllelser som ett bevis på profetians gudomliga ursprung, liksom att den är en demonstration av Herrens makt över alla hedningarnas gudar. Av dessa ord framgår också att profetian intar en mycket viktig plats i sanningens Skrifter. Eftersom dessa fakta är sanna, är det förvånansvärt märkligt att så många människor ägnar liten eller ingen uppmärksamhet åt studiet av de profetiska delarna av de heliga skrifterna.

GSAM 29Profetian är inte förseglad

GSAM 29.1De okunniga säger att de är obildade och därför inte kan förstå profetiorna. Å andra sidan säger många av de välutbildade, och några av dem bland pastorerna: ”Profetiorna är förseglade och kan inte förstås. Vi vet alla att Uppenbarelseboken är en förseglad bok.”

GSAM 29.2I Uppenbarelseboken fick den älskade Johannes ett särskilt uppdrag att inte försegla boken.²⁵ I denna bok uttalas också en välsignelse: ”Salig är den som får uppläsa denna profetias ord, och saliga äro de som få höra dem och som taga vara på, vad däri är skrivet.”²⁶ Hur skulle man kunna hålla fast vid det som finns i en förseglad bok om det inte förstods och inte kunde förstås? Herren sade genom Mose: ”Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skola göra efter alla denna lags ord.”²⁷

GSAM 29.3Att Herren avsåg att Daniels profetior skulle förstås framgår tydligt av hans ord till sina lärjungar angående dem. Vi läser: ”När I nu fån se ’förödelsens styggelse’, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats -- den som läser detta, han må förstå (ordagrant efter KJV) --”,²⁸ vilket i praktiken betyder: Förstå profeten Daniel.

GSAM 29.4Herren avslöjar det felaktiga i påståendet att profetior inte kan förstås med följande ord: ”så har profetsynen om allt detta blivit för eder lik orden i en förseglad bok: om man räcker en sådan åt någon som kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan det icke, den är ju förseglad», och om man räcker den åt någon som icke kan läsa och säger: »Läs detta», så svarar han: »Jag kan icke läsa.» Och HERREN har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, så att deras fruktan för mig består i inlärda människobud, därför skall jag ännu en gång göra underbara ting mot detta folk, ja, underbara och förunderliga; de visas vishet skall förgås, och²⁹ de förståndigas förstånd skall bliva förmörkat.” Hade det folk som profeten här hänvisar till följt det säkra profetiska ordet, hade de inte behövt avvika från Guds lag och ersätta hans bud med människors bud.

GSAM 30Profetior kan inte tolkas enligt egen uppfattning

GSAM 30.1Det är inte så att profetian har någon djup, dold och mystisk innebörd som gör att så många misslyckas med att förstå den. Aposteln Petrus har sagt om den: ”det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud.”³⁰ Av detta språk framgår tydligt att det som är väsentligt för att förstå profetian är att ta emot den Ande som talade genom profeterna. Om den Anden, som utlovats till alla som söker den, står det skrivet: ”då skall han leda eder fram till hela sanningen.”³¹

GSAM 30Uppfyllda profetior

GSAM 30.2Vid studiet av profetior finns det vissa fakta som man alltid bör ha i åtanke: Gud, som är ofelbar, är profetiernas upphovsman, och när tiden är inne för att en förutsägelse ska uppfyllas, kommer just den förutsagda händelsen att inträffa. Återigen, när Herren, som har makt att förutse exakt vad människor kommer att göra, anger en tidpunkt då något ska ske, kommer profetian att uppfyllas fullt ut när den tiden infaller. Med andra ord är det omöjligt att en profetia uppfylls felaktigt vid den tidpunkt som angivits för den sanna uppfyllelsen. I enlighet med denna grundsats kan vi säga att när Herrens tid kommer för att hans budskap om sanningen ska förkunnas för världen, så framträder budskapet varje gång.

GSAM 30.3En gång, när författaren hade hållit ett föredrag om profetians uppfyllelse, trädde en icke-troende som var närvarande fram och sade: ”Jag måste gratulera er, profetians tolkare, till att ni är mycket lyckosamma. I era historiska studier verkar ni så lätt hitta det som exakt stämmer överens med profetian.” ”Ja”, svarade vi, ”det stämmer överens eftersom det gjordes för att stämma överens. Om du skulle gå till en handskbutik för att köpa ett par handskar, skulle du då inte förvänta dig att hitta sådana som passar din hand?” Han svarade: ”Självklart skulle jag det, eftersom de gjordes för att passa.” ”Så”, sade författaren, ”den Gud som visste precis vad människor skulle göra, gjorde förutsägelserna om dem, och när dessa människor träder in på scenen och gör precis det han förutsagt, dokumenterar den sanna historikern deras handlingar, vilka, jämförda med förutsägelsen, passar exakt.”

GSAM 31Profetian – ett ljus i mörkret

GSAM 31.1Aposteln Petrus säger att vi bör lyssna till profetian som till ett ljus som lyser på en mörk plats. Utan profetiens lampa skulle framtiden vara totalt mörker. Ljusets syfte är att skingra mörkret – när man färdas på en mörk plats, att visa vägen och att visa den tydligt, så att den resande steg för steg kan se och välja vägen. ”Ditt ord”, säger psalmisten, ”är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”³² Den vise säger: ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.”³³ Så ser vi alltså, när vi färdas längs tidens ström, att Guds ord, särskilt i sina profetiska uppfyllelser, kommer att öppna sig mer och mer, vilket gör det allt tydligare för bibelstudenten att han verkligen befinner sig på den väg som leder till evigt ljus och evig dag.

GSAM 31Tre framträdande händelser från Eden till slutet

GSAM 31.2När man betraktar Herrens folks väg från Eden fram till slutet, i skenet av Skrifterna, finns det tre händelser som särskilt utmärker sig. Den första är Kristi första ankomst, inkarnationen, Emmanuels ankomst, Gud uppenbarad i köttet; den andra är den stora reformationen efter medeltidens mörka år – de 1 260 åren av förtryck, då Guds ord nästan helt hölls borta från det vanliga folket – församlingens uttåg ur sitt ökenliv och placeringen av Skrifterna där alla kunde läsa och förstå hans vilja; den tredje är vår Herres återkomst för att inleda den tid då allt skall återställas, vilket har förkunnats genom alla hans heliga profeter sedan världens begynnelse; detta för att avsluta ”tidsåldrarnas strid”, striden mellan synd och rättfärdighet, och inleda härlighetens tidsålder, mot vilken alla tidsåldrar har strävat.

GSAM 32Profetian ger vägvisare mot slutet

GSAM 32.1När vi lyssnar till profetians säkra ord som till ett ljus som skall vägleda våra steg och visa oss den rätta vägen genom mörkret, kan det inte vara på annat sätt än att vi skall finna vägen tydligt utstakad i det profetiska ordet hela vägen längs tidens ström fram till Kristi återkomst. Eftersom detta är fallet kommer de som noga följer profetiens ljus inte bara att känna igen tecknen och kännetecknen på att den stora dagen är nära, utan också att känna igen Herrens verk när det stadigt fortskrider i sanningens budskap som ska förbereda ett folk att möta honom i fred vid hans återkomst.

GSAM 32.2Skrifterna förkunnar visserligen att Herrens dag skall komma över massorna som ”en tjuv om natten”³⁴, men de säger också om dem som står i Herrens råd: ”I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn.”³⁵

GSAM 32Kom ihåg Herrens vägledning

GSAM 32.3När vi minns Herrens ledning inom adventrörelsen är det viktigt att notera att det alltid har varit Guds avsikt att hans folk ska minnas hur hans försyn och makt har visat sig till deras fördel. När psalmisten redogör för orsakerna till att Israel vände sig bort från Gud säger han: ”De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten, så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.”³⁶ Om det var gott för Israel att minnas Herrens ledning av dem, är det då inte också gott för oss? I extas säger psalmisten återigen: ”Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort.”³⁷

GSAM 33.1I alla tider har Herren haft viktiga sanningar, avsedda att genom hans nåd leda ett folk ut ur syndens träldom och göra dem redo för inträde i det himmelska Kanaan; och det är givande att betrakta Herrens handlande med dem som har förkunnat dessa sanningar.

GSAM 33Stora resultat genom de minsta medlen – D’Aubignés vittnesbörd

GSAM 33.2D’Aubigné säger i sin History of the Reformation: ”Gud, som genom tiderna förbereder sitt verk, fullbordar det genom de svagaste redskapen när tiden är inne. Att åstadkomma stora resultat med de minsta medlen, sådan är Guds lag. Denna lag, som gäller överallt i naturen, återfinns också i historien.”³⁸

GSAM 33.3När Gud i forna tider började utvälja ett särskilt folk för att etablera dem som en särskild nation för sig själv, skedde det genom att kalla en enda man – Abraham – som bodde bland hedningarna i det kaldeiska Ur. Från honom uppstod en talrik avkomma; men om dem, när de upphöjdes till en nations värdighet, sade himlens Gud: ”Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre än alla andra folk.”³⁹

GSAM 33.4När han sedan skulle befria sitt folk från träldomen i Egypten, utvalde han till deras ledare en som i sin spädbarnsålder gömdes i tre månader i sin mors hus och därefter lades i en enkel, grov korg gjord av vass och smord med tjära, och överlämnades till Nilen att ta hand om. Samma Mose var dock en som, när han nådde en ålder då han kunde förstå, valde den ödmjuka vägen att lida tillsammans med Guds folk snarare än att ”för en kort tid leva i syndig njutning”.⁴⁰

GSAM 34Gideons seger

GSAM 34.1Senare, när Herren skulle befria Israel från midjaniterna och amalekiterna, som invaderade deras land ”så talrika som gräshoppor” och förstörde jordens skörd, så att ”de lämnade inga livsmedel kvar i Israel, inga får, oxar eller åsnor”, sände Herren en ängel till Gideon. Denne son till Joas hade hamnat i en så utsatt situation att han var tvungen att tröska fram lite vete och gömma det för sina fiender. När ängeln meddelade honom att han skulle befria Israel, frågade Gideon förvånat: ”varmed kan jag frälsa Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den ringaste i min faders hus.”⁴¹ Samma ödmjuke, fattige man drog ut med sina trehundra män, med sina enkla lampor och krukor (en handling som skulle framstå som dårskap för ett begränsat omdöme), och med Gud som sin styrka vann de en mäktig seger. Före befrielsen kunde Gideon ha yttrat en klagan liknande den som profeten Amos uttalade när han frågade: ”Huru skall Jakob kunna bestå, han som är så ringa?”⁴²

GSAM 34Barnet i krubban

GSAM 34.2Vid den tid som Herren hade bestämt föddes mänsklighetens Frälsare, och herdarna fann honom liggande i en krubba. Hans jordiska släktingar ägnade sig åt enkla men hedervärda sysslor. Om sin jordiska fattigdom sade Frälsaren: ”Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.”⁴³ Han valde sina apostlar ”ur den lägre klassen, som, även om den inte är den lägsta, inte når upp till medelklassens nivå. Allt var således avsett att visa världen att verket inte var av människa, utan av Gud.”

GSAM 35Inte många visa kallade

GSAM 35.1Paulus sade om verket under den urkristna församlingens tid: ”Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. Ty betänken, mina bröder, huru det var vid eder kallelse: icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud -- ja, det som ingenting var -- för att han skulle göra det till intet, som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud.”⁴⁴

GSAM 35Ödmjuka män under reformationen

GSAM 35.2Vi finner samma princip exemplifierad i de stora reformatorernas liv under 1500-talet. Historikern säger: ”Reformatorn Zwingli kom från en alpsk herdehydda; Melanchthon, reformationens teolog, från en vapensmeds verkstad; och Luther från en fattig gruvarbetares stuga.” Om sig själv sade Luther: ”Mina föräldrar var mycket fattiga. Min far var en fattig vedhuggare (senare blev han gruvarbetare), och min mor har ofta burit ved på ryggen för att skaffa medel till att uppfostra sina barn. De uthärdade det hårdaste arbetet för vår skull.”

GSAM 35.3Aposteln Jakob säger, när han talar om folkets kallelse till Herrens tjänst: ”Hören, mina älskade bröder: Har icke Gud utvald just dem som i världens ögon äro fattiga till att bliva rika i tro, och att få till arvedel det rike han har lovat åt dem som älska honom?”⁴⁵

GSAM 35De tidiga metodisterna

GSAM 35.4När vi blickar tillbaka på den framryckande raden av reformatorer till metodismens tidiga dagar, då läran om den fria nåden flitigt förkunnades, ser vi att den åtföljdes av Guds kraft. Eftersom den troget lades fram för folket, med Kristi ömma kärlek, och togs emot med levande tro, fann de troende inte bara förlåtelse för sina tidigare synder, utan också en helgande kraft som gjorde dem i stånd att leva ett heligt liv. Metodismen hade en ödmjuk början och välsignades i enlighet med pastorernas och lekmännens tro och enkla förtröstan.

GSAM 36.1När vi spårar händelserna och erfarenheterna i samband med adventrörelsen, ser vi att dess ursprung, precis som i varje Herrens verk där människan är ett redskap, fanns bland de fattiga och obemärkta; men låt ingen döma det negativt på grund av detta innan man noggrant granskat de bevis som detta stora verk bygger på, så att man inte hamnar i samma situation som dem som Herren frågade: ”vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag?”⁴⁶

GSAM 36Ecks svar till Luther

GSAM 36.2För dem som kanske är benägna att avgöra om en läromässig fråga är rätt eller fel utifrån hur få eller många som accepterar den, citerar vi delvis kontroversen mellan Luther och Eck. Eftersom Luther grundade sin ståndpunkt på Skriften och tog sig friheten att ifrågasätta människors rätt att sätta sina åsikter över Guds ord, svarade Eck med dessa ironiska ord: ”Jag är förvånad över den ödmjukhet och blygsamhet med vilken den ärevördige doktorn tar på sig att ensam motsätta sig så många berömda kyrkofäder och låtsas veta mer än påvarna, kyrkomötena, teologerna och universiteten! … Det vore utan tvekan förvånande om Gud hade dolt sanningen för så många helgon och martyrer ända fram till den ärevördige faderns ankomst.”

GSAM 36.3Denna replik skulle mycket väl kunna bemötas med Zwinglis svar till Johannes Faber i Zürich, när denne uttryckte sin ”förvåning över det stadium som saker och ting hade nått, då de gamla sedvänjorna som hade varat i tolv århundraden övergavs, och man tydligt drog slutsatsen att kristenheten hade befunnit sig i villfarelse i fjortonhundra år.” Zwingli svarade snabbt att ”en villfarelse var inte mindre av en villfarelse bara för att tron på den hade varat i fjortonhundra år, och att när det gäller gudsdyrkan var gamla sedvänjor ingenting om inte grund eller stöd för dem kunde hittas i de heliga skrifterna.”⁴⁷

GSAM 37Herrens ord kontra mänsklig visdom

GSAM 37.1Faran med att förlita sig på människors åsikter, istället för att avgöra frågan ”Vad är sanning?” genom Herrens ord, beskrivs skarpt av profeten Hosea när han säger: ”I haven plöjt ogudaktighet, orättfärdighet haven I skördat, I haven ätit lögnaktighets frukt, i förlitande på eder väg, på edra många hjältar.”⁴⁸ Det mänskliga hjärtats benägenhet har alltid varit att förlita sig på människan; men när vi närmar oss den tid då Herren ”står upp för att förskräcka jorden”, uppmanar profeten Jesaja: ”Så förliten eder nu ej mer på människor, i vilkas näsa är allenast en fläkt; ty huru ringa äro icke de att akta!”⁴⁹

GSAM 37.2Eftersom vi på detta sätt i Skriften varnas för faran i detta avseende, må ingen förhastat fälla en dom över adventrörelsen, som om den vore ovärdig att beaktas på grund av sin ödmjuka början, eller därför att de som i världens ögon kallas stora inte har anslutit sig till saken. Låt snarare alla noggrant överväga dess anspråk. Sanningen är av ovärderligt värde, jämfört med vilken människors blotta åsikter endast är värdelösa agnar.