Kapitel 14 – Den stängda dörren

GSAM 214.1”NÄR de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.”¹

GSAM 214.2Brudgummens ankomst som beskrivs i denna liknelse är inte Kristi ankomst till jorden, utan till bröllopet. Bröllopet är en händelse som äger rum före Herrens återkomst. Det uttrycks i det evangelium som Lukas har nedtecknat på följande sätt: ”Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar.”²

GSAM 214Att ta emot ett rike kallas ett bröllop

GSAM 214.3Brudgummens ankomst till bröllopet beskrivs i Daniel 7:13–14, där Kristus kommer till Fadern för att ta emot sitt rike. I forna tider kallades en kungs ankomst till sin huvudstad för att ta emot sin tron och sitt rike för ett bröllop. Denna händelse – mottagandet av huvudstaden som bruden – firades med samma pompa och ståt som ett riktigt bröllop. När Kristus alltså tar emot sitt rike från Fadern i himlen, sägs han gifta sig med sin brud – det nya Jerusalem (Uppenbarelseboken 21:9); och detta kallas i liknelsen ”bröllopet”.

GSAM 214.4Efter det att de tvåtusentrehundra dagarna hade gått ut, den 22 oktober 1844, sade adventisterna, som jämförde händelserna i sin erfarenhet med de fakta som är förknippade med ett österländskt bröllop: ”Kristus har gått in till bröllopet.” När de fick klarare insikt om karaktären hos den händelse som skulle äga rum vid slutet av de 2 300 dagarna, följde deras tro Kristus i det verk som han hade påbörjat; så gick de genom tron ”in med honom till bröllopet”.

GSAM 215”Jag skall återvända”

GSAM 215.1I en syn som fröken Harmon fick år 1845, där Kristus gick från den första avdelningen till det allra heligaste i den himmelska helgedomen, finner vi följande ord: ”’Vänta här; jag går till min Fader för att mottaga riket; bevaren edra kläder fläckfria, och om en liten tid skall jag komma tillbaka från bröllopet och taga eder till mig.’ En moln vagn med hjul som flammande eld och omgiven av änglar kom nu till den plats, där Jesus var. Han steg in i vagnen och fördes in i det allraheligaste, där Fadern satt.”³

GSAM 215Barmhärtighet efter att dörren stängts

GSAM 215.2Den stängda dörren i denna liknelse tycks hänvisa till en händelse som inträffar innan Människosonens faktiska återkomst i himmelens moln; ty efter att dörren stängts kommer de andra jungfrurna och knackar, och de uppmanas att ”vaka”, eftersom de varken känner till dagen eller timmen för hans återkomst. Återigen stängs denna dörr efter att de kloka jungfrurna gått in med brudgummen till bröllopet.

GSAM 215.3Av det språk som används i denna liknelse om jungfrurna framgår det att det, efter att man gått in till bröllopet, fortfarande finns en möjlighet även för de ”dåraktiga” jungfrurna att göra en godtagbar förberedelse för att möta brudgummen. De beordras att ”vaka”. Att vaka och vänta är kännetecken som hör samman med den sanna förberedelsen för att möta Herren. Det verkar därför som om barmhärtigheten inte dras tillbaka när dörren i denna liknelse stängs.

GSAM 215Inte dörren i Lukas 13:25–28

GSAM 215.4Tidigare har man gjort misstaget att förväxla den dörr som omnämns i denna liknelse med den dörr som nämns i Lukas 13:25–28, där det står: ”Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: ’Herre, låt upp för oss’, så skall han svara och säga till eder: ’Jag vet icke varifrån I ären. … Gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.’ Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade.” Av ovanstående ord framgår det mycket tydligt att när denna dörr stängs, är ödet för dem som stängts ute avgjort. Guds rike har då kommit; ty de skall se de frälsta i riket. Däremot har Herren i liknelsen om jungfrurna ännu inte kommit in i sitt rike, utan har gått till sin Fader för att ta emot sitt rike.

GSAM 216En stängd dörr i den typiska tjänsten

GSAM 216.1De som genom tro följde Kristus i hans verk, efter avslutningen av den perioden på tvåtusentrehundra dagar – den 22 oktober 1844 – såg att när försoningsdagen inföll i den typiska tjänsten stängde översteprästen dörren till det yttre förrummet och öppnade dörren in till det allra heligaste, för att där utföra sitt verk att utplåna de synder som bekänts i helgedomen; och att Kristus, vår överstepräst, på samma sätt hade stängt dörren till det yttre rummet i det himmelska templet och öppnat det rum där ”hans förbundsark” kunde ses.⁴

GSAM 216Vem hade fel?

GSAM 216.2Vid denna tidpunkt fanns det bland de adventistiska troende sådana som ännu inte hade fått klart ljus om Kristi helgedomsgudstjänst, eftersom deras uppmärksamhet ännu inte hade riktats mot den tredje ängelns budskap. Dessa begick ett misstag genom att förväxla denna yttre dörr till helgedomen med den stängda dörren i Lukas 13:25–28. Dessa var dock inte sjundedagsadventister. Men vilka de var, hur denna lära uppstod och vilka omständigheter som ledde till sådana slutsatser, ska vi försöka visa.

GSAM 217.1De människor som hade avskilt sig från de nominella församlingarna under förkunnelsen av adventbudskapet, liksom de från vilka de på detta sätt hade avskilt sig, tilltalas i vittnesbörden till den femte och sjätte av de sju församlingarna i Uppenbarelseboken. Förmaningen till den femte församlingen, Sardes, lyder: ”Tänk nu på huru du undfick ordet och hörde det, och tag vara på därpå och gör bättring. Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig.”⁵ Av detta språk framgår det tydligt att de personer som här tilltalas hade hört förkunnelsen om Herrens återkomst. De hade påstått sig ha tagit emot den, men var nu på väg att avsäga sig den.

GSAM 217Filadelfiaförsamlingen

GSAM 217.2Filadelfiaförsamlingen, den sjätte fasen av evangelieförsamlingen, nämns därefter. Denna församling representerar det folk som hade förts ut under förkunnelsen av det första och det andra budskapet i Uppenbarelseboken 14. Till denna församling säger Herren: ”Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona.”⁶ De tilltalas vidare med följande ord: ”Så säger den Helige, den Sannfärdige, han som har ’Davids nyckel’, han som ’upplåter, och ingen kan tillsluta’, han som ’tillsluter, och ingen upplåter’: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta. Ty väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt ord och icke förnekat mitt namn.”⁷

GSAM 217Vad är den stängda dörren i denna liknelse?

GSAM 217.3Vad ska man förstå med den öppna och den stängda dörren i det just citerade bibelstället? Vi tror att ett tillfredsställande svar på frågan kan hittas i den bifogade förklaringen: Medan det fanns sådana bland adventisterna som hade mottagit fördjupat ljus och lärde att Frälsaren hade flyttat sin tjänst från den första avdelningen till det allra heligaste i den himmelska helgedomen, och korrekt framförde frågan om den öppna och den stängda dörren till dem som ville lyssna, motsatte sig en annan grupp denna sanning och försökte etablera tron på läran att den öppna dörren var stängd och den stängda dörren öppen. Genom att göra detta spärrade de vägen eller hindrade arbetet för Herrens tjänare här på jorden. Dörrarna till den himmelska helgedomen öppnas och stängs genom Kristi kraft – Den som ”upplåter, och ingen kan tillsluta”. I tilltalet till församlingen i Filadelfia vinner de människor som håller fast, bevarar ordet och inte förnekar hans namn en seger som öppnar en dörr som ingen människa kan stänga. Detta hänvisar utan tvekan till dörren som ger tillgång till folket, vilken dörr människor, till synes (som vi skall se), effektivt hade stängt; men som ett erkännande av deras ståndaktighet ställer Herren framför de trogna en ”öppen dörr” som ingen människa kan stänga.

GSAM 218En dörr för yttrande

GSAM 218.1I Skriften finns många exempel där en dörr används i denna betydelse. Paulus skriver till korintierna: ”en dörr till stor och fruktbärande verksamhet har öppnats för mig; jag har ock många motståndare.”⁸ I sitt andra brev till korintierna säger han vidare: ”Jag kom till Troas för att förkunna evangelium om Kristus, och en dörr till verksamhet i Herren öppnades för mig; men jag fick ingen ro i min ande, ty jag fann icke där min broder Titus.”⁹ Han framförde också en begäran till kolosserna på följande sätt: ”Varen uthålliga i bönen och vaken i den under tacksägelse. Och bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet, den hemlighet, för vars skull jag också är en fånge.”¹⁰

GSAM 218.2Av dessa skriftställen framgår det att möjligheter att förkunna sanningen kallas öppna dörrar; och av de ord som riktades till församlingen i Filadelfia framgår det att vid den tidpunkt då detta folk kallades ut, gjorde människor ihärdiga ansträngningar för att stänga dörren för deras förkunnelse. När församlingen i Filadelfia gick igenom prövningen och höll fast vid hans ”ord” och ”namn”, var Herrens ord till dem att han skulle ställa en öppen dörr framför dem som ingen människa kunde stänga.

GSAM 219Situationen efter den 22 oktober 1844

GSAM 219.1Med fallet framför oss, såsom det beskrivs i profetians ord, låt oss blicka tillbaka på situationen allteftersom händelserna utvecklades. Som redan har framställts var församlingarna fram till april 1844 öppna för förkunnelsen av adventbudskapet, och efterfrågan på arbetare var större än vad de levande predikanterna kunde tillgodose. Efter besvikelsen våren 1844 vände sig de som inte uppriktigt hade anammat läran till att motsätta sig den. När, sommaren 1844, den andra ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14 och ”midnattsropet” (Matteus 25) förkunnades, uppstod den bitteraste förföljelsen av dem som fortfarande vågade bekräfta sin tro på Herrens nära återkomst. Dessa motståndare försökte på olika sätt tysta ner ämnet och på alla möjliga sätt hindra arbetet hos dem som fortfarande förkunnade att ”stunden är kommen, då han skall hålla dom”. William Miller sade om detta motstånd: ”Det är det mest onaturliga och oförklarliga.” Motståndet var så beslutsamt strax före slutet av de tjugotrehundra dagarna att Geo. Storrs sade om det: ”Vi är färdiga med de nominella församlingarna och alla de ogudaktiga, utom i den mån detta rop kan påverka dem.”

GSAM 219.2Efter periodens slut, när motståndet och hån från de ogudaktiga fördubblades och tredubblades, sade William Miller om situationen: ”Vi har fullgjort vårt arbete med att varna syndare och försöka väcka en formell församling. Gud har i sin försyn stängt dörren.”¹¹

GSAM 219Syndarnas allmänna förhärdelse

GSAM 219.3Denna inställning hos den hånfulla världen gjorde inte bara syndarna mer motståndskraftiga mot läran om återkomsten, utan vittnesbördet från dem i de nominella församlingarna löd så här: ”När vi tänker på hur få som verkligen blir omvända och lägger märke till syndarnas fräckhet och hårdhet, måste vi ovillkorligen utbrista: ’Har Gud glömt att vara nådig? Eller är nådens dörr stängd?’”¹²

GSAM 220.1Från en annan medarbetare läser vi ytterligare om situationen efter den profetiska periodens slut: ”Det var då nästintill omöjligt att få tillgång till icke-troende; besvikelsen år 1844 hade så förvirrat många människors sinnen att de inte ville lyssna på någon förklaring av saken.”¹³

GSAM 220Alla dörrar till de icke-troende stängda

GSAM 220.2Ett sådant tillstånd tycktes, för tillfället, stänga dörren till alla utom dem som fortfarande höll fast vid sin tro och sitt hopp om Kristi snart kommande återkomst. Eftersom dörren för förkunnelsen verkade så fullständigt stängd, och adventisterna insåg att den stängda dörren i liknelsen gällde just deras erfarenhet, kan man lätt förstå hur de kom fram till slutsatsen att det inte längre fanns någon nåd för syndare: eller, som vissa uttryckte det, att ”nådens dörr var stängd”, särskilt om de trodde att den stängda dörren i denna liknelse och den stängda dörren i Lukas 13 var densamma. Om folket fullständigt vägrade att lyssna och därmed förhärdade sitt hjärta, hur skulle de då kunna omvändas?

GSAM 220Vem var den förste som lärde ut den falska läran om den stängda dörren?

GSAM 220.3Nu uppstår frågan: Vem började undervisa om läran om ”ingen barmhärtighet för syndare”? Vem trodde på den? Och vem förkastade den? Som svar på den första frågan vill vi uppmärksamma rapporten om ett besök som J. V. Himes gjorde våren 1845 i delstaten Maine. Han säger:—

GSAM 220.4”Broder Joseph Turner och andra intog ståndpunkten att vi befann oss i den stora sabbaten – att de sex tusen åren hade tagit slut – och att ingen adventist därför längre borde utföra något manuellt arbete. Att göra det skulle enligt deras uppfattning med säkerhet leda till deras slutgiltiga undergång.

GSAM 220.5”Medan de väntade i detta tillstånd av passivitet vad gäller världsligt kroppsarbete, sken ett nytt ljus, som man trodde, över broder Turners sinne, nämligen att Brudgummen HADE KOMMIT – att han kom den tionde dagen i den sjunde månaden av det senaste judiska året – att bröllopet då ägde rum – att alla jungfrurna då, i viss mening, gick in med honom till bröllopet, och dörren stängdes!—ingen av dessa kunde gå förlorad, och ingen utanför kunde räddas. Således var alla andliga angelägenheter på detta mäktiga jordklot avslutade.”¹⁴

GSAM 221Vem motsatte sig kraftfullt den falska teorin?

GSAM 221.1Pastor Turner började undervisa om sin lära om ”ingen mer barmhärtighet” i Paris, Maine, och hade under en kort tid en ganska stor anhängarskara i den delen av landet. Eftersom dörren till människor utanför adventisternas krets var så fullständigt stängd, vare sig de bekände sig till tron eller inte, drev många helt naturligt in i Turners syn på ämnet.

GSAM 221.2För att termen adventister inte ska missförstås kommer vi hädanefter att tala om detta folk som förstadagsadventister; och det var många av denna grupp som anammade herr Turners åsikter. De hade ännu inte sett eller hört sanningen om sabbaten, och de hade inte heller hört talas om den tredje ängelns budskap. Det är om dessa som fru White talar på följande sätt i en av sina skrifter:—

GSAM 221.3”Efter det att väntans tid hade gått ut 1844 trodde adventisterna fortfarande att Frälsarens återkomst var mycket nära; de ansåg att de hade nått fram till en betydelsefull kris och att Kristi verk som människans medlare inför Gud hade upphört. Efter det att de hade förkunnat varningen om domen som väntade, ansåg de att deras arbete för världen var avslutat. De kände inte längre något ansvar för syndares frälsning. De ogudaktigas fräckhet och hädiska hån tycktes dem vara ytterligare en bevis på, att Guds Ande hade lämnat dem som förkastat hans nåd. Allt detta styrkte dem i tron på att nådens tid var slut eller, som de då uttryckte det, att ’nådens dörr var stängd’. Som redan nämnts var adventisterna under en kort tid eniga i tron att barmhärtighetens dörr var stängd.”¹⁵

GSAM 222.1I detta citat redogör fru White för den ståndpunkt som förstadagsadventisterna intog. Hon antyder inte ens att hon själv trodde på den. Som framgår ovan var det Joseph Turner som först förkunnade denna lära i Paris, Maine. Fru White (då fröken Harmon) träffade Joseph Turner på ovannämnda ort under den tidiga våren 1845 och hörde honom förkunna sin lära om att ”adventisterna inte längre skulle utföra något manuellt arbete och det inte längre fanns någon nåd för syndare”, och hon sade tydligt till honom att han ”förkunnade en falsk lära; att det fortfarande fanns nåd för syndare och för dem som inte medvetet hade förkastat sanningen.”

GSAM 222Motstånd mot ”ingen nåd”-teorin

GSAM 222.2J. N. Andrews, som bodde i Paris, Maine, under åren 1844 och 1845 och som var väl insatt i hur människorna där levde, liksom i Joseph Turners lära – han som lärde ut att det inte längre fanns någon nåd för syndare – säger om fröken Harmons ståndpunkt i frågan vid den tiden: ”I stället för att synerna skulle leda dem till att anamma denna uppfattning, korrigerade de dem som redan hade den och fortfarande höll fast vid den.”¹⁶

GSAM 222.3Fröken Harmon besökte Paris i Maine för andra gången sommaren 1845. Angående detta besök ska jag citera fru Truesdail, som då bodde i Paris. Hon säger:—

GSAM 222.4”Under fröken Harmons besök i Paris, Maine, sommaren 1845, berättade jag för henne om omständigheterna kring en nära vän till mig vars far hade hindrat henne från att delta i våra möten, och följaktligen hade hon inte förkastat ljuset. Hon svarade leende: ’Gud har aldrig visat mig att det inte finns någon frälsning för sådana personer. Det är endast de som har fått sanningens ljus framlagt för sig och medvetet förkastat det.’”¹⁷

GSAM 222.5Hon talar också om fröken Harmons tredje besök i Paris år 1846 på följande sätt:—

GSAM 222Ytterligare en tillrättavisning av den falska teorin

GSAM 222.6”Ett annat tillfälle värt att nämna var en syn som gavs 1846 i Paris, Maine. Fröken Harmon visades att när Satan inte kunde hindra de ärliga i hjärtat från att fullgöra hela sin plikt, skulle han använda sin skicklighet för att driva dem bortom plikten. En god syster hade berättat för församlingarna att Gud hade förkastat dem eftersom de hade förkastat det budskap som sänts från himlen för att frälsa dem. Syster Harmon fick se att det inte fanns någon sanning i hennes budskap, eftersom det fanns många i församlingarna som ändå skulle ta emot sanningen; att de goda änglarna ändå skulle gå i arbete för själarna i dessa församlingar, och när de gjorde detta skulle de [änglarna] lämna denna syster, med hennes budskap [det vill säga hennes ”ingen barmhärtighet”-budskap], utanför dörren.”¹⁸

GSAM 223Ingen motsägelse

GSAM 223.1Eftersom det finns de som är mycket ivriga att försöka bevisa att fru White en gång lärde ut teorin om ”ingen mer barmhärtighet för syndare”, men nu lär ut motsatsen, kommer jag att presentera vittnesmål från dem som kände till hennes arbete från 1845, angående hennes insatser för att omvända syndare. Följande är ett uttalande från Ira Abbey, från Brookfield, Madison County, delstaten New York:—

GSAM 223.2”Mellan åren 1846 och 1850 kom broder och syster White till vårt hus och visade stor iver för barnen och dem som inte hade förkastat sanningen. De arbetade för de oomvända själarna, och jag minns inte att jag någonsin hörde syster White säga att det inte fanns något hopp för de avfallna och dem som inte hade förkastat sanningen.”¹⁹

GSAM 223Vittnesbörd från förstadagsadventisterna

GSAM 223.3Vad gäller vad förstadagsadventisterna i New England vet om den extrema läran om den stängda dörren, låt följande brev vittna om detta:—

GSAM 223.4”Den 5–9 augusti 1891 höll jag en debatt med pastor Miles Grant i Brookston, en stad med cirka 30 000 invånare. Debatten ägde rum i det stora tältet och leddes av herr John Barbour, som en gång varit ordförande i stadsfullmäktige. Staden ligger cirka tjugo engelska mil från Boston. Debatten handlade om frågan om sabbat, men herr Grant försökte dra in syster Whites upplevelser i detta arbete i debatten. Han hävdade att ’hon redan långt tillbaka år 1844 fick veta att prövotiden var över och att det inte fanns någon nåd kvar för syndare.’”

GSAM 224.1”Som svar sa jag till honom att nästan alla förstadagsadventisterna en gång i tiden intog den ståndpunkten, innan vi skilde oss från dem, och att syster White inte alls stödde den ståndpunkten, utan att en av de första sakerna som visades henne var att den ståndpunkten var ’falsk’ och att det fortfarande fanns barmhärtighet för syndare. Jag sa: ’Så är det, och pastor Grant vet att det är så.’ När jag sa detta nickade många av förstadagsadventisterna framför mig [denna grupp utgjorde en ganska stor del av det fullsatta tältet] med huvudet i eftertryckligt och bestämt samtycke till uttalandet. Det räcker med att säga att pastor Grant inte nämnde den punkten igen under debatten.” Undertecknat ”Geo. E. Fifield, South Lancaster, Mass., 6 december 1895.”

GSAM 224Fru White strävar ständigt efter syndares frälsning

GSAM 224.3Att fru White har arbetat för att omvända syndare från 1844 fram till idag bevisas ytterligare av följande fakta: Hon och pastor White höll ett möte i Albert Beldens hus i Rocky Hill, Connecticut, med början den 20 april 1848. Vid detta möte ägnades ansträngningar åt vissa från världen. Pastor White och hans hustru visade särskilt intresse för sådana själar. I detta sammanhang vill vi återge vittnesbördet från en person ur denna grupp som fick dopet av pastor White. John Y. Wilcox skriver från Kensington, Connecticut, den 22 februari 1891:—

GSAM 224.4”Jag fördes till sanningen vid den tidpunkt då mötena hölls i det oavslutade rummet i broder A. Beldens hus i Rocky Hill, Connecticut. Att jag tog emot ljuset från den nuvarande sanningen skedde genom broder och syster Whites insatser. Jag blev döpt kort därefter av broder White. Utan den uppmuntran och styrka jag fick från dem vet jag inte om jag någonsin skulle ha vågat tro eller känna att jag var accepterad av Herren. De visade ett djupt intresse för mig och arbetade hårt för att hjälpa mig.”

GSAM 225.1Pastor White sade om det mötet i ett brev till Stockbridge Howland i Topsham, Maine: ”Broder Bates framställde buden på ett mycket tydligt sätt, och deras betydelse betonades med mycket kraftfulla vittnesbörd. Ordet hade den verkan att det befäste dem som redan stod i sanningen och väckte dem som ännu inte helt hade bestämt sig.”

GSAM 225Arbete bland syndare i Oswego, New York

GSAM 225.2År 1849 arbetade pastor James White och hans hustru i Oswego, New York. Vid dessa möten omvände sig Hiram Patch och en fröken Benson, som var förlovade, till Gud och den nuvarande sanningen.

GSAM 225.3I mars 1850 hölls återigen möten i Oswego. I tidskriften The Present Truth för april sade pastor White, när han talade om dessa möten:

GSAM 225.3”Ett mycket intressant arbete pågår nu bland restens barn i denna stad. Deras frälsning har varit huvudämnet vid våra möten under de senaste två sabbaterna, och Gud har på ett underbart sätt välsignat oss. Sanningen har haft en god inverkan både på oss och på våra barn. På kvällen efter den senaste söndagen höll vi ett möte särskilt för deras skull, och Herrens ande utgjöts bland oss. Barnen böjde sig alla inför Herren och verkade inse vikten av att hålla buden, särskilt det femte, och att söka frälsning genom Jesus Kristus. Detta var ett av de mest intressanta möten jag någonsin varit vittne till.”

GSAM 225.4I tidskriften Present Truth från november 1849 publicerade pastor White en redogörelse för ett antal personer som omvänts och döpts; och i det sista numret av denna tidskrift från 1850 finns en redogörelse för ett möte som hölls i Waitsfield, Vermont, och om Heman Churchills närvaro, som just hade omvänts från världen. Han omnämns i artikeln som ”broder”. Hur skulle det kunna vara möjligt om det inte fanns någon nåd kvar för syndare?

GSAM 226Vittnesbörd från tjugoen vittnen

GSAM 226.1I detta sammanhang återger vi ett vittnesbörd som undertecknades år 1888 av tjugoen personer, vilka alla var delaktiga i adventrörelsen år 1844 och var väl förtrogna med uppkomsten av den tredje ängelns budskap. Alla tillhörde rörelsen före 1851, och de flesta av dem hade varit knutna till sjundedagsadventisterna nästan ända sedan budskapets uppkomst:—

GSAM 226.2”Vi, undertecknade, som var väl förtrogna med adventrörelsen år 1844 när tiden gick ut, och som också anammade sanningen i den tredje ängelns budskap redan år 1850, skriver härmed gladeligen under följande uttalande angående läran om den stängda dörren, som anhängarna av den tredje ängelns budskap höll fast vid från dess uppkomst till det sist nämnda datumet och framåt.

GSAM 226.3”De trodde, i överensstämmelse med Uppenbarelseboken 3:7, 8 och andra skriftställen, att vid slutet av de tvåtusentrehundra dagarna i Daniel 8:14 avslutade Kristus sitt verk i den första avdelningen av den himmelska helgedomen, övergick till tjänsten i det allra heligaste och påbörjade domens verk, varvid hans roll i detta avseende förändrades i förhållande till frälsningsplanen. Här öppnades en dörr och en dörr stängdes.

GSAM 226.4”De trodde att de som hade fått det klara ljuset om den första ängelns budskap och vände sig mot det, genom att bittert motsätta sig det, blev förkastade av Gud. Men de trodde inte att de som inte hade fått ljuset eller de som inte hade nått den ålder då man kan hållas ansvarig före 1844, skulle bli förkastade om de sökte Gud med uppriktiga hjärtan.

GSAM 226.5”Även om de, precis som William Miller och den stora majoriteten av adventisterna omedelbart efter det att tiden hade gått ut, trodde att deras arbete för världen var fullbordat och att Herren skulle komma mycket snart, så trodde de ändå inte – efter att ljuset över helgedomen och det tredje budskapet hade förklarat deras besvikelse – att barmhärtigheten var förbi, utom för dem som hade förkastat ljuset.”

GSAM 227.1Undertecknat: ”J. B. Sweet, South Saginaw, Mich.; Samuel Martin, West Rindge, N.H.; Ira Abbey, North Brookfield, N.Y.; fru R. B. Abbey, North Brookfield, N.Y.; fru Diana Abbey, North Brookfield, N.Y.; fru L. B. Abbey, North Brookfield, N.Y.; Heman S. Gurney, Memphis, Mich.; Ann E. Gurney, Memphis, Mich.; William Gifford, Memphis, Michigan; fru Mary S. Chase, Battle Creek, Michigan; S. M. Howland, Battle Creek, Michigan; fru F. H. Lunt, Battle Creek, Michigan; fru Melora A. Ashley, Battle Creek, Michigan; fru Caroline A. Dodge, Battle Creek, Michigan; fru Sarah B. Whipple, Battle Creek, Michigan; fru Uriah Smith, Battle Creek, Michigan; fru Paulina R. Heligass, Moline, Kansas; R. G. Lockwood, St. Helena, Kalifornien; fru R. G. Lockwood, St. Helena, Kalifornien; Reuben Loveland, North Hyde Park, Vermont; fru Belinda Loveland, North Hyde Park, Vermont.”

GSAM 227En missförstådd syn

GSAM 227.2Man har försökt tolka en syn som fru White fick i Topsham, Maine, den 24 mars 1849, som att den lär ut denna felaktiga lära – att det inte längre finns någon barmhärtighet för syndare. Denna syn framfördes just när ”Rochester-knackningarna” (spiritismen) började introduceras. Fru White såg att de mystiska tecknen och underverken samt de falska reformationerna skulle öka och sprida sig. Dessa reformationer var inte reformationer från villfarelse till sanning (hon sade inte att det aldrig skulle förekomma sådana reformationer, utan att den typ som visades henne, där man utnyttjade mänskligt inflytande, var av detta slag), utan från dåligt till sämre; ty de som påstod sig ha genomgått en hjärtats förändring hade endast svept en religiös dräkt omkring sig som täckte över ett ondskefullt hjärtas orättfärdighet. Vissa verkade vara verkligt omvända och kunde därmed bedra Guds folk; men om man hade kunnat se in i deras hjärtan, skulle de ha visat sig vara lika svarta som någonsin.

GSAM 227.3Hon sade sedan: ”Min medföljande ängel bad mig att se efter den själsliga ångest för syndare som det brukade vara. Jag såg mig omkring, men kunde inte se den; ty tiden för deras frälsning är förbi.”²⁰

GSAM 228.1Det har hävdats att denna syn lärde att det inte längre fanns någon barmhärtighet för syndare, men vi frågar: Hur skulle det kunna vara så när hon hade motsatt sig den läran ända sedan Joseph Turner först undervisade om den våren 1845, och hela tiden hade arbetat ihärdigt för syndares omvändelse och frälsning?

GSAM 228.2I Supplement to Experience and Views, utgiven 1854, säger fru White: ”De ’falska reformationerna’ som avses kommer ännu att bli tydligare. Denna syn gäller särskilt dem som har hört och förkastat ljuset från adventläran. De är överlämnade åt starka villfarelser. Sådana kommer inte att uppleva ’själens kval för syndare’ som förr.”²¹

GSAM 228.3Motståndarna hävdar att de vet mer om vad fru White såg i denna syn än vad hon själv gjorde. Låt oss undersöka detta en stund utifrån deras tolkning, nämligen att hon betraktade syndarnas tillstånd istället för väckelseförespråkarnas. Hon betraktade alltså syndarna för att finna en ”själslig ångest för syndarnas skull, men kunde inte se den”. Vem har någonsin funnit en själslig ångest för syndarna genom att bara titta på syndarna? Men, frågar vi, hur är det då med de personer som nämns i ovanstående vittnesbörd, vilka helt enkelt använde mänskligt inflytande och mesmerism för att vinna omvända och kallade det Guds Andes verk? Är dessa motståndare, som var så angelägna om att visa att fru White lärde ut den extrema ”stängda dörrens”-teorin, beredda att medge att dessa väckelsepredikanter var heliga människor och vann äkta omvända?

GSAM 228.4Det är uppenbart för varje uppriktigt sinne att den grupp personer som avses i detta sammanhang var de som påstod sig ha denna själsliga ångest, samtidigt som de hade förkastat ljuset och sanningen och använde mesmerism för att vinna omvända. Sådana kunde inte ha en äkta själslig ångest för syndare när de själva var föremål för fördömelse; ty ”tiden för deras [deras egen] frälsning är förbi.”

GSAM 229.1Utifrån fru Whites syn den 24 mars 1849 har vissa försökt dra slutsatsen att den lärde att det inte längre fanns någon barmhärtighet för syndare; men vi har redan visat att hon 1845, i Paris, Maine, lärde att det fanns barmhärtighet för alla som inte medvetet och med förståelse hade förkastat ljuset och sanningen. I en syn som gavs på samma plats år 1846 visades det att Herren hade ett ”folk i församlingarna som inte hade förkastat sanningen”. Till de personer som tänkte annorlunda riktades en tillrättavisning, där det sades att Guds änglar ändå skulle verka för sådana, och när de verkade skulle de som fördömde dem lämnas utanför.

GSAM 229.2Återigen, i april 1848, arbetade pastor White och hans hustru i Rocky Hill, Connecticut, för att omvända syndare. Allt detta bevisar att synen den 24 mars 1849 stämmer överens med den som gavs i Paris, Maine, år 1846, och med den väg som dessa Guds tjänare följde i april 1848.

GSAM 229En falsk väckelsepredikant besegrad

GSAM 229.3Denna syn publicerades först i Connecticut år 1849. En pastor arbetade där mycket ihärdigt för att vinna omvända och påstod till och med att han hade tungotalets gåva. Han strävade efter att vinna inflytande över den lilla skaran av sabbatshållare i Rocky Hill. En av dessa kallade han ett ”kärt Herrens helgon”. I hans närvaro fick fru White en syn som visade hur bedrägligt hans verk var, och att hans ”kära heliga” följde en väg som inte stod i samklang med det sjunde budet. Denna ”heliga” dam förnekade anklagelsen, och pastorn höll ett kraftfullt försvarstal i ett försök att vinna sympati för den ”stackars heliga i Herren”, som han kallade henne. Natten därefter drabbades denna unga kvinna av kolera morbus och trodde att hon skulle dö. Hon lät hämta fru White och erkände att det som hade visats om henne var sant; att hon var skyldig till just det som fru White hade påpekat. Så misslyckades denna falske arbetare med att vilseleda den gruppen, och karaktären av hans verksamhet avslöjades, vilket plötsligt satte punkt för hans insatser på den platsen.

GSAM 230En annan falsk väckelsepredikant i Oswego, New York

GSAM 230.1Som ytterligare ett exempel på den princip som framgår av ovanstående vittnesbörd, och för att visa hur pastor White och hans hustru fortfarande arbetade under åren 1849–50 för att omvända syndare, redogör vi för följande fakta, vilka berättades för mig av Elias Goodwin och andra av de tidiga medlemmarna i församlingen i Oswego, delstaten New York:—

GSAM 230.2Då (1849) bodde det en ung man vid namn Hiram Patch på orten. Han var förlovad med en ung dam som han kort därefter gifte sig med. De var oomvända, men deltog i de möten som pastor White och hans hustru höll, och var nästan övertygade om att bli kristna. Vid denna tid inleddes en väckelse i en av församlingarna i Oswego, inte av pastorerna, utan av en framstående lekman, en kassör för länets fonder. Denne man verkade mycket ivrig och påstod sig ha en stor börda för syndare. Han vred händerna medan han bad för de icke-omvända och verkade befinna sig i den största nöd på grund av deras förlorade tillstånd.

GSAM 230.3Herr Patch och hans fästmö gick till dessa väckelsemöten och var osäkra på hur de skulle besluta sig. De var närvarande vid ett tillfälle då fru White fick en syn där hon hänvisades till Hosea 5:6–7, där det står: ”Om de än med får och fäkreatur gå åstad för att söka HERREN, så finna de honom ändå icke; han har dragit sig undan från dem. Mot HERREN hava de handlat trolöst, ja, de hava fött barn som icke äro hans. Därför skall nu en nymånadsdag förtära dem, jämte det som de fingo på sin del.” Hon fick se att de som ledde denna väckelse inte stod rätt inför Gud och att de inte bar någon verklig själslig börda för syndarna.

GSAM 231En förutsägelse om misslyckande

GSAM 231.1Då sade hon till herr Patch: ”Jag blev tillsagd att säga till dig att i detta fall kommer uttalandet i texten att uppfyllas bokstavligt. Vänta en månad, så kommer du själv att få veta vilken karaktär de personer har som är engagerade i denna väckelse och som påstår sig ha en så stor börda för syndarna.” Herr Patch sade: ”Jag ska vänta.”

GSAM 231.2Inom två veckor från det att denna syn gavs brast ett blodkärl i magen på den nämnde kassören, som hävdade att han kände en sådan själslig ångest för syndarna, i sin spelade ångest, och han måste föras till sängs på grund av blodförlust. Kassörens uppgifter fick tas över av länets sheriff, som tillsammans med en av konstaplarna granskade det saldo som angavs i kassörens bok och sedan räknade upp pengarna inför övertagandet av verksamheten, när det plötsligt visade sig att det saknades exakt 1 000 dollar.

GSAM 231.3För sheriffen och konstapeln verkade det omöjligt att en man som var så hängiven i en väckelse skulle kunna göra sig skyldig till att ha tagit pengarna. De trodde att han måste ha betalat ut dem och glömt att göra rätt anteckning i boken; eller kanske hade han satt in dem på banken, och de syntes inte på kontot i kassaskåpet. Hur som helst måste de begära en tillfredsställande förklaring av honom, men det måste ske med försiktighet; för om han hade pengarna skulle han utan tvekan försöka dölja dem. Man kom därför överens om att en av dem skulle gå i förväg och gömma sig i skjulet bakom huset för att bevaka bakdörren ifall det skulle uppstå några reaktioner, medan sheriffen skulle gå in genom ytterdörren. När sheriffen närmade sig huset och gick in genom ytterdörren upptäckte han klänningen på en kvinna som just var på väg ut genom bakdörren. Mannen i skjulet såg kvinnan skynda sig till en snödriva, gräva ett hål i snön och lägga något där, vilket hon täckte med snö, varefter hon återvände till huset.

GSAM 232.1Sheriffen gick fram till kassörens säng och efter att ha frågat om hans hälsotillstånd antydde han deras förvirring på kontoret och menade att han förmodligen kunde förklara problemet. Mannen, som var mycket upprörd, lyfte handen mot himlen och åberopade Gud som vittne och sa att han inte visste något om pengarna. Just då kom hustrun in och ville veta vad som stod på och varför hennes man var så upprörd. Mannen svarade: ”De tror att vi har deras pengar.” Kvinnan lyfte då händerna på samma sätt och åberopade Gud som vittne på att de inte hade pengarna och dessutom inte visste något om dem. Precis när hon hade avslutat meningen ingrep konstapeln, som hade skyndat sig från sitt gömställe till snöbanken när hon gick in i huset, med följande ord: ”Fru, vad är detta? Jag såg er rusa ut ur huset och lägga detta i snöbanken, och här är den – den försvunna säcken med pengar, märkt med 1 000 dollar.”

GSAM 232.2Som man kunde förvänta sig kollapsade denna väckelse plötsligt. Herr Patch och hans tilltänkta hustru intog, efter att ha fått kännedom om karaktären hos den som ledde väckelsen, sin ståndpunkt för sanningen och anslöt sig till sjundedagsadventisterna, i vilken församling de förblev värdiga medlemmar fram till sin dödsdag.

GSAM 232.3Denna syn, som tydligt framgår, gavs i de oomvändas intresse och till deras särskilda nytta, och resulterade i syndares omvändelse, medan den direkt riktade sig mot dem som själva var syndare och förkastade av Herren på grund av sitt hyckleri. Om dem gällde ordet: ”Mot HERREN hava de handlat trolöst”; trots att de påstod sig ha stor själslig oro för syndarna, födde de endast ”barn som icke äro hans”.

GSAM 232En hycklande arbetare i Camden, New York

GSAM 232.4Bland de platser som pastor White och fru White besökte under vintern 1849–50 fanns staden Camden, N.Y., cirka fyrtio engelska mil från Oswego, där de fortfarande bodde. Om detta möte säger fru White:

GSAM 232.4”Innan vi åkte visades jag den lilla församlingen som bekände sig till sanningen där, och bland dem såg jag en kvinna som utgav sig för att vara mycket from, men som var en hycklare och bedrog Guds folk.”²²

GSAM 233.1I januari 1884, medan jag arbetade i delstaten New York, fick jag veta följande detaljer av herr Preston, som var bosatt i Camden vid tiden för den ovannämnda konferensen och hos vilken pastor White och hans hustru bodde under mötet:—

GSAM 233.2”Denna kvinna förkunnade extrema åsikter om helgelse och hävdade att det fanns ett tillstånd av fullkomlighet att uppnå, där en person skulle stå helt över Guds lag; och hon påstod sig ha nått detta fullkomliga tillstånd. Med denna lära om helighet förvirrade hon sinnena hos en del av vårt folk i Camden. Syster White fick se att trots all denna kvinnas påstådda helighet var hennes hjärta svart av synd, och i sitt liv var hon fördärvad.

GSAM 233.3”Medan hon befann sig på denna plats fick syster White en annan syn, i närvaro av denna kvinna, som tycktes bära en stor själslig börda för de oomvända; men syster White sade till henne att det inte var en äkta själslig oro för syndare, eftersom hennes eget levnadssätt var sådant att hon själv inte stod rätt inför Gud. ’Så’, sade herr Preston, ’det som kallas Camden-synen gällde definitivt och särskilt just den här kvinnans fall, och inte syndarnas tillstånd i allmänhet, och så förstod vi det vid den tiden.’”

GSAM 233.4Efter att fru White hade berättat om sin syn reste sig kvinnan och sade: ”Gud känner mitt hjärta, och om ni kunde se det skulle ni se att det är rent och fläckfritt.” Så avslutades mötet. Inte långt därefter blev kvinnan dock allvarligt sjuk och trodde att hon skulle dö. Hon sade: ”Jag måste träffa syster White; jag har något att bekänna för henne. Jag sa till henne att jag var en god kvinna, att jag var ren. Så är det inte. Jag är en ond kvinna. Den här mannen som jag lever tillsammans med är inte min make. Jag lämnade en god make i England och ett litet barn och rymde med den här mannen. Vi har aldrig varit gifta. Jag har utgett mig för att vara läkare och har sålt medicin som jag svurit i rätten kostade mig 1 dollar per flaska, men den kostade mig bara tolv cent per flaska. Jag svor också på att en ko som vi sålde till en fattig man kostade oss 30 dollar, när den bara kostade oss 20 dollar.”²³

GSAM 234.1Det är sådana hycklande skenheliga som fru Whites ord om ”själens möda för syndare” gäller, och inte syndare i allmänhet. Med hänsyn till de ovan framlagda fakta, som visar att läran om ”ingen mer barmhärtighet” för syndare fördömdes fullständigt redan från det att den först predikades våren 1845; och att fru White hela tiden sedan dess har arbetat ihärdigt för syndares omvändelse, vem kan då tro att hon år 1851, när hennes verk med titeln Experience and Views publicerades, avsåg att lära ut att det inte fanns ”någon frälsning kvar för syndare”?

GSAM 234En anhängare av läran om ingen barmhärtighet

GSAM 234.2Ännu så sent som år 1848 fanns det här och där en och annan person som hävdade att det inte fanns någon nåd kvar för syndare. Dessa var dock inte sjundedagsadventister. En av dessa, vid namn Sweet, bodde i staden Rochester i New York. Strax efter att jag offentligt hade bekänt min tro och blivit döpt bland förstadagsadventisterna deltog jag i ett tältmöte i Canandaigua, New York, som leddes av pastorerna J. C. Bywater och Geo. W. Burnham. Den här mannen, Sweet, var närvarande och uttryckte mycket allvarliga tvivel om äktheten i min religiösa upplevelse, eftersom han ”ansåg att det inte längre var möjligt för syndare att omvända sig”.